Fortsätt till huvudinnehåll

Svenska kyrkan och samkönade äktenskap

Det verkar som att regering och riksdag kommer att komma fram till en kompromiss i stil med den jag tog ställning för för en tid sedan (här). En könsneutral äktenskapslagstiftning är som jag ser det fullt rimlig men måste kombineras med full religionsfrihet för samfunden och helst också med bibehållen vigselrätt, ett förfarande som trots allt har både traditionen och folkmajoriteten bakom sig.

Vad jag inte förstår är svenska kyrkans ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden som det faktiskt handlar om). De tar alltså ställning mot samkönade äktenskap men försöker få det att framstå som motsatsen. De kommer att välsigna samkönade par som i lagens mening gifter sig men vägra viga dem, ett i sanning märkligt hårklyveri. Jag kan själv inte ställning i den bibelexegetiska frågan, som främst handlar om att tolka vad det egentligen var som pågick i Sodom och Gomorra, och framförallt vilka handlingar som pågick där som gjorde det motiverat för Gud att förstöra städerna. Spekulationerna löper från allt från egoism till specifika fysiska handlingar. Utan att ens kunna läsa hebreiska är det svårt att ha en uppfattning.

Däremot skulle jag önska att kyrkan skulle ha en konsekvent hållning. Eftersom lutheranismen inte ger prästerna någon särskild funktion mellan Gud och församlingen är det i själva verket detta som är deras funktion som religiösa specialister: det som traditionellt kallats herdadömet eller läroämbetet, att som experter på exeges och själavård erbjuda hjälp till de troende lekmännen. Men vilken hjälp erbjuder en kyrka som inte ens förmår pressentera en konsekvent uppfattning? Är de för eller mot att samkönade par lever som gifta? Tror de att Gud är för eller mot? Hur kommer det sig att de välsignar ett civilstånd som de inte stödjer? Jag har mycket stor förståelse för dem som inte vill ta emot en sådan i bästa fall halvhjärtad välsignelse.

Värre blir det emellertid när man läser den inomkyrkliga kritiken. Det visar sig att det finns präster som uppfattar det som en oacceptabel fundamentalism att kyrkan skulle ha en uppfattning som skiljer sig från det omgivande samhällets. Det är här som jag tvingas konstatera att jag av princip inte kan vara medlem i Svenska kyrkan. En så pass stor organisation som alltid följer vad den uppfattar som det omgivande samhällets uppfattning är onekligen moraliskt problematisk. Det är lätt att tänka sig att de protestantiska kyrkor som tog ställning för Tredje Riket kan ha resonerat på snarlika sätt. Ingen parallell i övrigt, men det är svårt att se varför man skulle vilja vara med i en sådan organisation.

Kommentarer

Anonym sa…
Vilka kyrkan viger till äktenskap har ingenting med sodom och gomorra att göra utan med Guds instiftande av äktenskapet som läses vid vigsel (se psalmboken "Vigselgudstjänst")
Det finns naturligtvis många relevanta bibelställen och andra argument i sammanhanget, men nu handlade det faktiskt inte bara om vigselrätt utan om välsignandet av homosexuella par, varför de bibelställen som det brukar hänvisas till för att påvisa att homosexualitet är en synd blir relevanta.
kyrksyster sa…
Frågan om homosexualiteen som sådan är en fråga... och den är exegeiskt inte så enkel som en del vill göra den.

Frågan om kyrkans hållning i äktenskapsfrågan handlar främst om att man vill förbehålla termen äktenskap för man-kvinna. Men att man accepterar samkönade partnerskap som ska kunna välsignas eller rent av ingås i kyrkan.
Men blir det en könsneutral äktenskapsbalk är risken stor att de homosexuella hamnar utanför kyrkans välsignelse.
Detta är kyrkans officiella hållning idag. Men åsiktsfriheten är stor - enskilda präster kan tycka och anse och uttrycka en hel del utan att bli utköpta för det. Och det är väl bra?
Anonym sa…
Behövs inte alls....instiftandet av äktenskapet är fullt tillräckligt, där står vilka som kan ingå äktenskap. Några andra relationer för sexualiteten finns inte och kyrkan har inte möjlighet att instifta några sådana.
Oskar sa…
"helst också med bibehållen vigselrätt, ett förfarande som trots allt har både traditionen och folkmajoriteten bakom sig."

Ska man tolka det som att du motiverar att religösa föreningar ska ha vigselrätt för att de har tradition och folkmajoritet bakom sig? I så fall måste jag säga att det känns som en synnerligen klen motivering. Särskilt som den slutliga poängen verkar vara att det är dåligt att hänga på vad folk och samhälle tycker.
Oskar: Så skall man absolut tolka det. I en domokratisk stat är folkviljan en stark motivering och för konservativa är även traditionen det. För en lutheransk kyrka borde bibeln och tron vara de starka argumenten. Kyrka och stat är olika saker. Alltså är det fullt konsekvent att de väljer olika vägar.

Övriga: Jag har inte tagit ställning i den exegetiska frågan.

Naturligtvis skall vi ha yttrandefrihet även för präster och det är även fullt rimligt att Svenska kyrkan som folkkyrka har högt i tak, men det behöver inte betyda att jag måste (eller kan eller bör) hålla med allt som alla präster säger.
kyrksyster sa…
Precis... du får tänka fritt!

Och det är Svenska kyrkans styrka.
Harding: "Men vilken hjälp erbjuder en kyrka som inte ens förmår pressentera en konsekvent uppfattning?"

Det är "en kyrka för alla". Inte "bara" för de troende.

Harding: "Tror de att Gud är för eller mot?"

Huvudet på spiken. Om Svenska Kyrkan inte har förlorat all kontakt med Gud (?), borde de rimligen kunna formulera en klar ståndpunkt utifrån deras uttolkning av Guds vilja. De bör också, förutsatt att de verkligen är troende kristna, vara hyffsat medvetna om skillnaden mellan Gud och statsmakten.


Jag noterar att de flesta här i diskussionen använder beteckningen "kyrkan" när de egentligen talar om "Svenska Kyrkan". Själv sätter jag inte ett sådant likhetstecken, av såväl princip som ödmjukhet inför frågeställningen.

Jag vågar också påstå att kyrkan, i större mening således, inte ens är "kluven" i frågan huruvida homosexuella par kan vigas/välsignas i kyrkan. Svenska Kyrkan har inga trosbaserade argument för sin radikala inställning.

Svenska Kyrkan håller helt enkelt på att övergå från trossamfund till festfixarorganisation.

"Det borde vara förbjudet att läsa bibeln utan humor".
---Citat: Svenska Kyrkans ärkebiskop K.G. Hammar i DN 18/9 1999

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…