Vårterminen 2008 är kanske första terminen på över tio år som jag inte är medlem i en svensk studentkår. Medlemskapet är obligatoriskt för den som vill läsa vid svenska högskolor och universitet. För att få ut min doktorsexamen räckte det alltså inte med att jag disputerar och tagit mina poäng. Jag måste också visa att jag under hela min studietid har varit betalande medlem i en organisation som inte minst politiskt arbetar för vad den uppfattar som studenternas intressen. Obligatoriskt medlemskap i en politisk organisation.
Jag har själv varit aktiv i två olika studentkårer. Jag har varit studeranderepresentant i diverse olika sammanhang som forskarstuderande vid Linköpings universitet. Jag har dessförinnan suttit i styrelsen för både Stockholms Universitets Studentkår och för Stockholms Studentkårers Centralorganisation, suttit i fullmäktige för båda organisationerna och för Sveriges Förenade Studentkårer. Jag har också agerat studentrepresentant utsedd av de här organisationerna på en mängd olika ställen, däribland styrelsen för Stockholms Universitet. Vad jag vill ha sagt är att jag har en viss erfarenhet av dem.
Under den tiden har jag hunnit prata med både aktiva förtroendevalda och med tjänstemän vid de organisationer som de har kontakt med. De flesta av dem kan hålla med om att systemet är fel i princip. Det är inte principiellt försvarbart i en demokrati att göra medlemskapet i en politisk organisation obligatoriskt. Ändå menar de nästan genomgående att man måste vara pragmatisk och av praktiska skäl måste acceptera systemet.
Fördelarna med kårobligatoriet brukar anses vara dels kårernas funktion som intresseorganisationer (och därmed som studentdemokratiska motparter till lärosätena) och dels pedagogiska. De anses vara en vital del av studentlivet och därmed av upplevelsen av att läsa vid ett universitet. Bland andra Stig Strömholm har också pekat ut kulturarvsvärdet i sådana institutioner som Uppsala Universitets nationer. Andra pekar på kårernas betydelse som en skola i demokrati. Detta är deras kanske viktigaste egenskap. En betydande andel av Sveriges ledande politiker har tillsammans med en stor mängd tjänstemän (inklusive undertecknad) tidigare varit aktiva vid någon av landets studentkårer.
Även när jag själv funderar på hur den typen av erfarenheter påverkar ens uppfattning om demokrati är dessa funderingar till viss del någonting som tog sin början under min tid i studentpolitiken. Kårernas demokrati är nämligen av ett speciellt slag. Som ett direkt resultat av obligatoriet är de organisationer där majoriteten av medlemmarna skulle föredra att inte vara medlemmar. De är dessutom organisationer som inte har full kontroll över sina egna verksamhetsformer och målsättningar. Staten ställer förhållandevis få formella krav på vad kårerna skall göra i utbyte mot privilegiet att kräva obligatoriskt medlemskap, men lärosätena har ändå vissa förväntningar på kårerna som väntas bidra med studentrepresentanter och arbeta för vad som uppfattas som studenternas intressen.
Studentintresset är emellertid inte objektivt och med ett valdeltagande på 10-15% kan man inte anse att studentkårernas företrädare har demokratisk legitimitet att representera studenternas faktiska åsikter. De är de facto inte valda av studenterna när en överväldigande majoritet av studenterna väljer att avstå från att rösta i kårvalen. Istället ägnade vi – som jag mins det – tämligen mycket tid åt att försöka motivera beslut med grund i någon form av uppfattning om ”studentintresset” som med andra ord uppfattades som objektivt. Det var i det sammanhanget en betydande fördel att representera ett ideologiskt grundat parti (Borgerliga Studenter – Opposition ’68) och därmed kunna luta sig emot en bestämd grundhållning. De flesta skolas dock in i tron på objektiva gruppintressen. Det är detta som det förväntas att de skall representera.
De skolas också in i att inte bara betrakta det låga valdeltagandet som ett legitimitetsproblem utan också försöka lösa det på ett alldeles specifikt sätt: man uppfattar sig inte ha legitimitet att radikalt förändra verksamheten, istället försöker man ”sälja” den existerande verksamheten till de människor som samtidigt tvingas vara medlemmar, ibland mot sin vilja. På det hela taget påminner den här verksamheten om de demokratikampanjer som då och då drivits av staten under det senaste decenniet, kampanjer där man utan att förändra systemet försöker ”stärka demokratin” genom att driva kampanjer för att få medborgarna att engagera sig enligt modeller som gör att de bidrar till att upprätthålla systemet sådant det är.
Obligatoriet är med andra ord i sig ett problem i projektet att skola medborgare med en konstruktiv syn på demokratin. Det gör också att kårerna inte alls kan tillfredställa lärosätenas efterfrågan på dialog med legitima företrädare för studenterna. Det kan bara skapa en illusion av att en sådan dialog föreligger genom att låta företrädare för de röstande 10-15% av studenterna representera de som inte deltagit i kårvalen. Vore det officiellt hur många som faktiskt stödde de organisationer som universitetet hade kontakt med så skulle man åtminstone ha en riktig bild av vilkas åsikter som kom fram. Detta skulle sannolikt underlätta för skapandet av en verklig dialog även med andra grupper. I de här meningarna är studentkårerna verkligen en effektiv skola i svensk demokrati – men främst då i dess värsta sidor: ett klimat där pragmatism förväxlas med önsketänkande och där föreställningar om en grupps objektiva ”intresse” går före dess medlemmars faktiska val.
Det skall villigt erkännas att den här bilden har större giltighet när det gäller större lärosäten och studentkårer med uttalade kårval. Gemenskapskänslan med studentorganisationerna är vad jag förstår större vid mindre lärosäten. Jag har heller ingenting emot att studenter sluter sig samman (tvärt om) eller mot att lärosäten som ett pedagogiskt avvägande väljer att betrakta medlemskap i en organisation som en integrerad del av utbildningen. Detta bör dock i så fall vara upp till det enskilda lärosätet. Det är heller inte att rekommendera för större lärosäten som Stockholms Universitet där det redan idag är fullständigt uppenbart att det aktiva medlemskapet idag inte för särskilt många är någon väsentlig del av upplevelsen av studietiden.
Slutsatsen måste bli att ett mer pluralistiskt system där lärosätena var i dialog med flera stora väletablerade studentorganisationer vore att föredra, i kombination med ett system där medlemstalen återspeglade ett faktiskt intresse och kårerna därmed kunde företräda sina medlemmar på ett legitimt sätt. Jag hoppas att den pågående utredningen om kårobligatoriet skall hålla med mig om detta.
Å andra sidan finns det mycket som tyder på att ett avskaffande av obligatoriet – om det orkestreras i det syftet – inte kommer att leda till några större förändringar, i alla fall inte på alla landets lärosäten. Vid de mindre lärosätena är gemenskapen med kårerna större. I Uppsala finns redan ett gratisalternativ till de aktiva nationerna i form av den verksamhets- och avgiftsbefriade Skånelands Nation, ändå är de flesta av Uppsalas studenter medlemmar i en aktiv nation. I flera klassiska studentstäder – däribland Lund, Uppsala och Stockholm – ägs studentbostäderna av studentorganisationer eller av stiftelser med koppling till dessa. Om dessa även fortsättningsvis väljer att ha medlemskap som krav för en plats i studentbostadskön kan man nästan garantera att medlemskapet kommer att förbli fortsatt högt även i dessa städer (även om man antagligen kommer att kunna ifrågasätta att dessa företag i så fall kan fortsätta att betraktas som allmännyttiga i skattetekniskt hänseende).
Kort sagt handlar det alltså inte bara om att avskaffa kårobligatoriet utan också om hur man gör det (inte minst när det gäller regleringen av nationernas och studentbostadsbolagens skatter). Personligen hoppas jag dock att staten inte går för långt i att stödja kårerna. Deras struktur behöver verkligen förändras om de skall kunna fylla de funktioner som de gör anspråk på att ha. Man kan helt enkelt inte uppnå demokratisk legitimitet som företrädare för en grupp människor om inte gruppens medlemmar själva aktivt stödjer sina företrädare, t.ex. genom att frivilligt gå med i en organisation som de vill bli företrädda av.
Jag har själv varit aktiv i två olika studentkårer. Jag har varit studeranderepresentant i diverse olika sammanhang som forskarstuderande vid Linköpings universitet. Jag har dessförinnan suttit i styrelsen för både Stockholms Universitets Studentkår och för Stockholms Studentkårers Centralorganisation, suttit i fullmäktige för båda organisationerna och för Sveriges Förenade Studentkårer. Jag har också agerat studentrepresentant utsedd av de här organisationerna på en mängd olika ställen, däribland styrelsen för Stockholms Universitet. Vad jag vill ha sagt är att jag har en viss erfarenhet av dem.
Under den tiden har jag hunnit prata med både aktiva förtroendevalda och med tjänstemän vid de organisationer som de har kontakt med. De flesta av dem kan hålla med om att systemet är fel i princip. Det är inte principiellt försvarbart i en demokrati att göra medlemskapet i en politisk organisation obligatoriskt. Ändå menar de nästan genomgående att man måste vara pragmatisk och av praktiska skäl måste acceptera systemet.
Fördelarna med kårobligatoriet brukar anses vara dels kårernas funktion som intresseorganisationer (och därmed som studentdemokratiska motparter till lärosätena) och dels pedagogiska. De anses vara en vital del av studentlivet och därmed av upplevelsen av att läsa vid ett universitet. Bland andra Stig Strömholm har också pekat ut kulturarvsvärdet i sådana institutioner som Uppsala Universitets nationer. Andra pekar på kårernas betydelse som en skola i demokrati. Detta är deras kanske viktigaste egenskap. En betydande andel av Sveriges ledande politiker har tillsammans med en stor mängd tjänstemän (inklusive undertecknad) tidigare varit aktiva vid någon av landets studentkårer.
Även när jag själv funderar på hur den typen av erfarenheter påverkar ens uppfattning om demokrati är dessa funderingar till viss del någonting som tog sin början under min tid i studentpolitiken. Kårernas demokrati är nämligen av ett speciellt slag. Som ett direkt resultat av obligatoriet är de organisationer där majoriteten av medlemmarna skulle föredra att inte vara medlemmar. De är dessutom organisationer som inte har full kontroll över sina egna verksamhetsformer och målsättningar. Staten ställer förhållandevis få formella krav på vad kårerna skall göra i utbyte mot privilegiet att kräva obligatoriskt medlemskap, men lärosätena har ändå vissa förväntningar på kårerna som väntas bidra med studentrepresentanter och arbeta för vad som uppfattas som studenternas intressen.
Studentintresset är emellertid inte objektivt och med ett valdeltagande på 10-15% kan man inte anse att studentkårernas företrädare har demokratisk legitimitet att representera studenternas faktiska åsikter. De är de facto inte valda av studenterna när en överväldigande majoritet av studenterna väljer att avstå från att rösta i kårvalen. Istället ägnade vi – som jag mins det – tämligen mycket tid åt att försöka motivera beslut med grund i någon form av uppfattning om ”studentintresset” som med andra ord uppfattades som objektivt. Det var i det sammanhanget en betydande fördel att representera ett ideologiskt grundat parti (Borgerliga Studenter – Opposition ’68) och därmed kunna luta sig emot en bestämd grundhållning. De flesta skolas dock in i tron på objektiva gruppintressen. Det är detta som det förväntas att de skall representera.
De skolas också in i att inte bara betrakta det låga valdeltagandet som ett legitimitetsproblem utan också försöka lösa det på ett alldeles specifikt sätt: man uppfattar sig inte ha legitimitet att radikalt förändra verksamheten, istället försöker man ”sälja” den existerande verksamheten till de människor som samtidigt tvingas vara medlemmar, ibland mot sin vilja. På det hela taget påminner den här verksamheten om de demokratikampanjer som då och då drivits av staten under det senaste decenniet, kampanjer där man utan att förändra systemet försöker ”stärka demokratin” genom att driva kampanjer för att få medborgarna att engagera sig enligt modeller som gör att de bidrar till att upprätthålla systemet sådant det är.
Obligatoriet är med andra ord i sig ett problem i projektet att skola medborgare med en konstruktiv syn på demokratin. Det gör också att kårerna inte alls kan tillfredställa lärosätenas efterfrågan på dialog med legitima företrädare för studenterna. Det kan bara skapa en illusion av att en sådan dialog föreligger genom att låta företrädare för de röstande 10-15% av studenterna representera de som inte deltagit i kårvalen. Vore det officiellt hur många som faktiskt stödde de organisationer som universitetet hade kontakt med så skulle man åtminstone ha en riktig bild av vilkas åsikter som kom fram. Detta skulle sannolikt underlätta för skapandet av en verklig dialog även med andra grupper. I de här meningarna är studentkårerna verkligen en effektiv skola i svensk demokrati – men främst då i dess värsta sidor: ett klimat där pragmatism förväxlas med önsketänkande och där föreställningar om en grupps objektiva ”intresse” går före dess medlemmars faktiska val.
Det skall villigt erkännas att den här bilden har större giltighet när det gäller större lärosäten och studentkårer med uttalade kårval. Gemenskapskänslan med studentorganisationerna är vad jag förstår större vid mindre lärosäten. Jag har heller ingenting emot att studenter sluter sig samman (tvärt om) eller mot att lärosäten som ett pedagogiskt avvägande väljer att betrakta medlemskap i en organisation som en integrerad del av utbildningen. Detta bör dock i så fall vara upp till det enskilda lärosätet. Det är heller inte att rekommendera för större lärosäten som Stockholms Universitet där det redan idag är fullständigt uppenbart att det aktiva medlemskapet idag inte för särskilt många är någon väsentlig del av upplevelsen av studietiden.
Slutsatsen måste bli att ett mer pluralistiskt system där lärosätena var i dialog med flera stora väletablerade studentorganisationer vore att föredra, i kombination med ett system där medlemstalen återspeglade ett faktiskt intresse och kårerna därmed kunde företräda sina medlemmar på ett legitimt sätt. Jag hoppas att den pågående utredningen om kårobligatoriet skall hålla med mig om detta.
Å andra sidan finns det mycket som tyder på att ett avskaffande av obligatoriet – om det orkestreras i det syftet – inte kommer att leda till några större förändringar, i alla fall inte på alla landets lärosäten. Vid de mindre lärosätena är gemenskapen med kårerna större. I Uppsala finns redan ett gratisalternativ till de aktiva nationerna i form av den verksamhets- och avgiftsbefriade Skånelands Nation, ändå är de flesta av Uppsalas studenter medlemmar i en aktiv nation. I flera klassiska studentstäder – däribland Lund, Uppsala och Stockholm – ägs studentbostäderna av studentorganisationer eller av stiftelser med koppling till dessa. Om dessa även fortsättningsvis väljer att ha medlemskap som krav för en plats i studentbostadskön kan man nästan garantera att medlemskapet kommer att förbli fortsatt högt även i dessa städer (även om man antagligen kommer att kunna ifrågasätta att dessa företag i så fall kan fortsätta att betraktas som allmännyttiga i skattetekniskt hänseende).
Kort sagt handlar det alltså inte bara om att avskaffa kårobligatoriet utan också om hur man gör det (inte minst när det gäller regleringen av nationernas och studentbostadsbolagens skatter). Personligen hoppas jag dock att staten inte går för långt i att stödja kårerna. Deras struktur behöver verkligen förändras om de skall kunna fylla de funktioner som de gör anspråk på att ha. Man kan helt enkelt inte uppnå demokratisk legitimitet som företrädare för en grupp människor om inte gruppens medlemmar själva aktivt stödjer sina företrädare, t.ex. genom att frivilligt gå med i en organisation som de vill bli företrädda av.
Kommentarer