Fortsätt till huvudinnehåll

Konsten att frammana en demonstration

I morgontidningen lyckades Per Gudmundsson på ett framgångsrikt sätt beskriva hur ett litet antal personer med bakgrund i Rättvisepartiet Socialisterna och Elevkampanjen kan lyckas frammana massdemonstrationer genom olika nätverk där deras egen ideologi osynliggörs. Jag vill inte invända mot hans beskrivning. Däremot menar jag att implikationerna av den borde kunna vidgas.

I ett samhälle där de etablerade partierna och organisationerna tappar medlemmar och där medborgarna föredrar att engagera sig i tillfälligt organiserade enfrågerörelser blir det avgörande att ha de nätverk som gör att man kan ställa sig i centrum för sådana rörelser snabbt genom att ta initiativet i dagsaktuella frågor.

Rättvisepartiet Socialisterna kommer jag ihåg från studentkåren (de var där också!). Om de kan lyckas så betyder det att de har alldeles för lite konkurrens. Vad säger det om en liten grupp aktivister kan lyckas med någonting som de etablerade partierna och så kallade folkrörelserna konstant misslyckas med? Uppenbarligen finns det någonting att lära här. Lika uppenbart handlar detta något om att förmågan att agera snabbt i personliga nätverk är viktigare än professionell marknadsföring.

Borde inte detta kunna fungera mycket bättre för organisationer och personer som inte behöver dölja sin ideologi?

Kommentarer

Patrik sa…
Han beskriver inte alls hur en liten grupp "lyckas frammana massdemonstrationer". I princip det enda han skriver är att något måste vara fel med en demonstration där vissa aktiva deltagare/arrangörer faktiskt har ett brett samhällsengagemang och sympatiserar med den ryska revolutionen.
Anonym sa…
Rättvisepartiet Socialisterna har dock aldrig, som Gudmundsson försöker påstå, döljt sin identitet. Det vi skriver i vår veckotidning och på vår hemsida kan väl knapapst kalals för undangömt?
Hur knuten personen i fråga är till partiet i fråga vet jag naturligtvis inte, lika lite som jag vet hur tydlig hon varit med det i de här sammanhangen (jag utgår helt enkelt från Gudmundsson som källa och trovärdigheten i uppgiften får alltså bedömas utifrån hur stor trovärdighet man tillskriver honom som källa). Jag antar dock att hon är en av de relativt få aktiva i RS. Genom det nätverkande som beskrivs av Gudmundsson tycks hon ha lyckkats arrangera demonstrationer som i förhållande till partiets storlek måste beskrivas som mycket stora. Jag beskriver därför hennes arbete som framgångsrikt. Det är allt vad jag säger.

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…