Fortsätt till huvudinnehåll

Konsten att frammana en demonstration

I morgontidningen lyckades Per Gudmundsson på ett framgångsrikt sätt beskriva hur ett litet antal personer med bakgrund i Rättvisepartiet Socialisterna och Elevkampanjen kan lyckas frammana massdemonstrationer genom olika nätverk där deras egen ideologi osynliggörs. Jag vill inte invända mot hans beskrivning. Däremot menar jag att implikationerna av den borde kunna vidgas.

I ett samhälle där de etablerade partierna och organisationerna tappar medlemmar och där medborgarna föredrar att engagera sig i tillfälligt organiserade enfrågerörelser blir det avgörande att ha de nätverk som gör att man kan ställa sig i centrum för sådana rörelser snabbt genom att ta initiativet i dagsaktuella frågor.

Rättvisepartiet Socialisterna kommer jag ihåg från studentkåren (de var där också!). Om de kan lyckas så betyder det att de har alldeles för lite konkurrens. Vad säger det om en liten grupp aktivister kan lyckas med någonting som de etablerade partierna och så kallade folkrörelserna konstant misslyckas med? Uppenbarligen finns det någonting att lära här. Lika uppenbart handlar detta något om att förmågan att agera snabbt i personliga nätverk är viktigare än professionell marknadsföring.

Borde inte detta kunna fungera mycket bättre för organisationer och personer som inte behöver dölja sin ideologi?

Kommentarer

Anonym sa…
Han beskriver inte alls hur en liten grupp "lyckas frammana massdemonstrationer". I princip det enda han skriver är att något måste vara fel med en demonstration där vissa aktiva deltagare/arrangörer faktiskt har ett brett samhällsengagemang och sympatiserar med den ryska revolutionen.
Anonym sa…
Rättvisepartiet Socialisterna har dock aldrig, som Gudmundsson försöker påstå, döljt sin identitet. Det vi skriver i vår veckotidning och på vår hemsida kan väl knapapst kalals för undangömt?
Hur knuten personen i fråga är till partiet i fråga vet jag naturligtvis inte, lika lite som jag vet hur tydlig hon varit med det i de här sammanhangen (jag utgår helt enkelt från Gudmundsson som källa och trovärdigheten i uppgiften får alltså bedömas utifrån hur stor trovärdighet man tillskriver honom som källa). Jag antar dock att hon är en av de relativt få aktiva i RS. Genom det nätverkande som beskrivs av Gudmundsson tycks hon ha lyckkats arrangera demonstrationer som i förhållande till partiets storlek måste beskrivas som mycket stora. Jag beskriver därför hennes arbete som framgångsrikt. Det är allt vad jag säger.

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li