Även Harald Gustavssons understräckare om Skånes försvenskning repressenterar en modern svårighet att hantera historien. I det här fallet handlar det om en modern ambivalens till nationalstaten och till nationen som sådan. Gustavsson anammar en modernistisk syn där nationen är ett fenomen som knappast existerade före 1800-talet. Ur ett sådant perspektiv blir det lätt att avslöja vissa moderna märkligheter. Historieperspektivet i TV-serien Snapphanar framstår i en sådan analys som närmast skånsknationalistisk i sin iver att beskriva försvenskningen av Skåne som ett fall av etnisk rensning i stil med den som pågått i sen tid på Balkan.
Gustavsson är föredömligt nyanserad i sin egen beskrivning av Skånes försvenskning. Det handlade inte om någon etnisk rensning. Tvärtom skedde "försvenskningen" successivt och språket ändrades bara i administrativa och kyrkliga sammanhang. Hans analys är emellertid inte helt problemfri. Han utgår inte bara ifrån att nationalism i modern mening inte existerade på 1600-talet (vilket är högst rimligt). Han utgår dessutom ifrån att nationalitet, etnicitet och språk var politiskt irrelevant. I så fall blir det emellertid svårt att förstå varför svenska statskyrkan överhuvudtaget insisterade på att predikan skulle ske på svenska i Skåne. Kyrkan var tillräckligt mångspråkig för att i andra delar av landet predika på finska och samiska. Den enda rimliga förklaringen är, som historikern Jonas Nordin påpekat, att danskspråkighet, till skillnad från finskspråkighet, riskerade att skapa anknytning till en fientlig makt, Danmark. Språket var alltså en politiskt viktig lojalitetsskapande faktor redan då. Däremot var förhållandet komplicerat, precis som nu. Man vinner aldrig på att försöka förenkla historien för att passa till moderna referensramar. Människor och deras lojaliteter kommer alltid att vara komplexa.
(Tidigare text om nationalstatens överraskande uthållighet)
Gustavsson är föredömligt nyanserad i sin egen beskrivning av Skånes försvenskning. Det handlade inte om någon etnisk rensning. Tvärtom skedde "försvenskningen" successivt och språket ändrades bara i administrativa och kyrkliga sammanhang. Hans analys är emellertid inte helt problemfri. Han utgår inte bara ifrån att nationalism i modern mening inte existerade på 1600-talet (vilket är högst rimligt). Han utgår dessutom ifrån att nationalitet, etnicitet och språk var politiskt irrelevant. I så fall blir det emellertid svårt att förstå varför svenska statskyrkan överhuvudtaget insisterade på att predikan skulle ske på svenska i Skåne. Kyrkan var tillräckligt mångspråkig för att i andra delar av landet predika på finska och samiska. Den enda rimliga förklaringen är, som historikern Jonas Nordin påpekat, att danskspråkighet, till skillnad från finskspråkighet, riskerade att skapa anknytning till en fientlig makt, Danmark. Språket var alltså en politiskt viktig lojalitetsskapande faktor redan då. Däremot var förhållandet komplicerat, precis som nu. Man vinner aldrig på att försöka förenkla historien för att passa till moderna referensramar. Människor och deras lojaliteter kommer alltid att vara komplexa.
(Tidigare text om nationalstatens överraskande uthållighet)
Kommentarer
Ett statement att förundras över. (Är det gentiskt månne?)
Att ett universitet omtalas som indoktrineringsanstalt likaså.