Med rapporten Kulturskymning inställd skriven av Johanna Nylander har Timbro gett sig in i debatten kring ett helt nytt politikområde. Precis som när Cecila Stegö-Chilo blev minister så blir debatten i ett vanligen rätt konsensusartat område plötsligt upphettad. Man får ett intryck av att diskussionens parter utan framgång famlar efter en helt obekant motståndares åsikter.
I det här fallet är det så mycket mer anmärkningsvärt när man konstaterar att den enda slutsats som Johanna Nylander egentligen drar är att kulturkonsumtionen i Sverige ökar. Ingen av dem som debatterar emot henne verkar egentligen ifrågasätta detta. Det närmaste man kan komma är att DN:s Stefan Jonsson antyder att hennes påstående om att ”två tredjedelar av kulturen finansieras av enskilda i deras egen kulturkonsumtion” kan sättas ifråga eftersom det härrör från ”en utredning från moderaterna”. Så är det säkert, men siffran känns även igen från Statens Kulturråds statistik från 2002. Naturligtvis kan all statistik ifrågasättas. När det gäller Kulturrådets mätningar så bortser de bland annat ifrån privata donationer. Det kan med andra ord argumenteras för att de offentliga utgifterna är mindre än en tredjedel av samhällets kulturutgifter (vilket för övrigt inte är det samma som svenska kulturutövares intäkter).
Johanna Nylander drar däremot slutsatsen att de offentliga insatserna knappast påverkar kulturklimatet. Det är naturligtvis tveksamt med tanke på att strax under en tredjedel vid en internationell jämförelse framstår som en mycket hög andel. Stefan Jonsson drar å andra sidan den lika tveksamma slutsatsen att den höga kulturkonsumtionen är en konsekvens av en framgångsrik socialdemokratisk politik. Även om man inte håller med om att all hittillsvarande politik på området varit socialdemokratisk framstår även det kausalsambandet som en smula oklart.
Sedan menar han att Johanna Nylander antyder att hon vill lägga ner de statliga kulturinsatserna och avslutar med att uttala sig om moderat kulturpolitik, och detta trots att rapporten inte innehåller några sådana resonemang, för att inte tala om att Timbro är en oberoende organisation och att Johanna Nylander aldrig har varit moderat.
(Kulturekonomen Emma Stenströms kommentar är en av de få som framstår som ballanserade)
I det här fallet är det så mycket mer anmärkningsvärt när man konstaterar att den enda slutsats som Johanna Nylander egentligen drar är att kulturkonsumtionen i Sverige ökar. Ingen av dem som debatterar emot henne verkar egentligen ifrågasätta detta. Det närmaste man kan komma är att DN:s Stefan Jonsson antyder att hennes påstående om att ”två tredjedelar av kulturen finansieras av enskilda i deras egen kulturkonsumtion” kan sättas ifråga eftersom det härrör från ”en utredning från moderaterna”. Så är det säkert, men siffran känns även igen från Statens Kulturråds statistik från 2002. Naturligtvis kan all statistik ifrågasättas. När det gäller Kulturrådets mätningar så bortser de bland annat ifrån privata donationer. Det kan med andra ord argumenteras för att de offentliga utgifterna är mindre än en tredjedel av samhällets kulturutgifter (vilket för övrigt inte är det samma som svenska kulturutövares intäkter).
Johanna Nylander drar däremot slutsatsen att de offentliga insatserna knappast påverkar kulturklimatet. Det är naturligtvis tveksamt med tanke på att strax under en tredjedel vid en internationell jämförelse framstår som en mycket hög andel. Stefan Jonsson drar å andra sidan den lika tveksamma slutsatsen att den höga kulturkonsumtionen är en konsekvens av en framgångsrik socialdemokratisk politik. Även om man inte håller med om att all hittillsvarande politik på området varit socialdemokratisk framstår även det kausalsambandet som en smula oklart.
Sedan menar han att Johanna Nylander antyder att hon vill lägga ner de statliga kulturinsatserna och avslutar med att uttala sig om moderat kulturpolitik, och detta trots att rapporten inte innehåller några sådana resonemang, för att inte tala om att Timbro är en oberoende organisation och att Johanna Nylander aldrig har varit moderat.
(Kulturekonomen Emma Stenströms kommentar är en av de få som framstår som ballanserade)
Kommentarer