Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturskymning inställd?

Med rapporten Kulturskymning inställd skriven av Johanna Nylander har Timbro gett sig in i debatten kring ett helt nytt politikområde. Precis som när Cecila Stegö-Chilo blev minister så blir debatten i ett vanligen rätt konsensusartat område plötsligt upphettad. Man får ett intryck av att diskussionens parter utan framgång famlar efter en helt obekant motståndares åsikter.

I det här fallet är det så mycket mer anmärkningsvärt när man konstaterar att den enda slutsats som Johanna Nylander egentligen drar är att kulturkonsumtionen i Sverige ökar. Ingen av dem som debatterar emot henne verkar egentligen ifrågasätta detta. Det närmaste man kan komma är att DN:s Stefan Jonsson antyder att hennes påstående om att ”två tredjedelar av kulturen finansieras av enskilda i deras egen kulturkonsumtion” kan sättas ifråga eftersom det härrör från ”en utredning från moderaterna”. Så är det säkert, men siffran känns även igen från Statens Kulturråds statistik från 2002. Naturligtvis kan all statistik ifrågasättas. När det gäller Kulturrådets mätningar så bortser de bland annat ifrån privata donationer. Det kan med andra ord argumenteras för att de offentliga utgifterna är mindre än en tredjedel av samhällets kulturutgifter (vilket för övrigt inte är det samma som svenska kulturutövares intäkter).

Johanna Nylander drar däremot slutsatsen att de offentliga insatserna knappast påverkar kulturklimatet. Det är naturligtvis tveksamt med tanke på att strax under en tredjedel vid en internationell jämförelse framstår som en mycket hög andel. Stefan Jonsson drar å andra sidan den lika tveksamma slutsatsen att den höga kulturkonsumtionen är en konsekvens av en framgångsrik socialdemokratisk politik. Även om man inte håller med om att all hittillsvarande politik på området varit socialdemokratisk framstår även det kausalsambandet som en smula oklart.

Sedan menar han att Johanna Nylander antyder att hon vill lägga ner de statliga kulturinsatserna och avslutar med att uttala sig om moderat kulturpolitik, och detta trots att rapporten inte innehåller några sådana resonemang, för att inte tala om att Timbro är en oberoende organisation och att Johanna Nylander aldrig har varit moderat.

(Kulturekonomen Emma Stenströms kommentar är en av de få som framstår som ballanserade)

Kommentarer

Anonym sa…
Bra skrivet. Men han heter Jonsson, inte Johansson.
Det gör han bestämt. Ändrar detta. Tackar för påpekandet.

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…