Som man kanske lätt kan gissa visar testerna på Internet att undertecknad inte har särskilt mycket gemensamt med någon av de amerikanska presidentkandidaterna.
Nu behöver jag dock inte välja. Vore jag amerikan så skulle jag dock hoppas på ett val mellan Obama och McCain. Att Obama representerar en framtidstro som känns fjärran från europeisk politik fick jag en lätt aning om när jag läste en ledare i om hans skolpolitik, en känsla av att han vågar ta frågan på allvar. Medan Clinton polariserar politiken tycks Obama – trots att han främst är en vänsterkandidat – representera en möjlighet att överbrygga den splittring som präglat amerikansk politik under de senaste presidenterna Bush och Clinton. Att Fredrik Reinfeldt säger sig stödja Obama kan kanske ses om en fortsättning på att han låter sig inspireras av en annan förnyare av ett parti som traditionellt anses stå till vänster om moderaterna: Tony Blair.
John McCain står i så fall betydligt längre ifrån europeisk politik och väcker betydligt mer blandade känslor, inte minst i sitt eget parti. Ändå är även han en kandidat som strävar efter att ena den splittrade nationen. McCains och Ted Kenedys förslag om flyktingamnesti vetter helt klart i den riktningen. Ett val mellan Obama och McCain skulle mycket väl kunna placera de latinamerikanskättade väljarna i centrum, istället för som en förgivettagen stödtrupp till Demokraterna. Detta är en av flera frågor där han har goda möjligheter att söka samarbete över partigränsen. Det är spännande att notera att Maud Olofsson lär stödja McCain, för frihandelns skull, om än inte alldeles helhjärtat.
Intressant nog har McCain också en del drag som påminner mer om europeisk konservatism än om amerikansk. Inställningen att människan behöver vara lojal mot någonting större än sig själv, och att detta något kan vara den egna nationen, är ett sådant drag. I alla händelser är det möjligt att ett val av McCain skulle kunna spräcka den koalition som styrt partiet sedan Reaganeran. Inte minst den kristna höger som står bakom kandidater som Huckabee är ofta uttalade motståndare till McCain (bland annat för att denne inte vill inkräkta på delstaternas frihet i frågor som samkönade äktenskap).
Till skillnad från Bush är McCain dessutom motståndare till både tortyr och till Guantanamolägret, något som förhoppningsvis är att tolka som ett utslag av hederskänsla och kanske till och med som ett försvar för rättssäkerheten. Tyvärr tycks detta motstånd inte sträcka sig till de andra repressiva inslagen i Patriot Act. Det gör det dock inte hos någon av de ledande kandidaterna i något av partierna.
När det gäller utrikespolitiken skulle ett val mellan McCain och Obama åtminstone vara tydligt: ett val mellan en konsekvent förespråkare av USA:s närvaro i Irak och en konsekvent motståndare; ingen Hillary Clinton som röstade för att USA skulle gå in i ett främmande land och avsätta dess regering men som sedan ville se ett återtåg när kaos utbröt och det hela blev besvärligt. Framtidens amerikaner skulle dessutom slippa se tillbaka på 24 år eller mer då USA styrts enbart av presidenter ur familjerna Bush och Clinton.
Oavsett hur det blir med Clinton och Obama tycks de konservativa nu ha gått över till att spekulera över vicepresidentkandidater. Pat Toomey lutar i Wall Street Journal åt att försöka knyta upp konservativa kärnväljare den vägen. På bloggen Real Clear Politics toppas dock listan av en svart kvinna. Hon är dock inte känd för att vilja ställa upp i allmänna val.
-----------------------------
Medan McCain hävdar behovet av fler amerikanska soldater i Irak för för docenten i statsvetenskap och f.d. försvarsministern Björn von Sydow fram tanken att Sveriges försvar kräver fler soldater. Han tycks vara än av de numera mycket få svenskar som fortfarande menar att en stabil demokrati gynnas av att en stor del av befolkningen har direkt erfarenhet av försvaret. Följaktligen vänder han sig emot de inskränkningar som både nuvarande och förra regeringen gjort så väl i värnplikten som i det frivilliga försvarsorganisationerna. Typiskt nog gör han ingen skillnad.
Nu behöver jag dock inte välja. Vore jag amerikan så skulle jag dock hoppas på ett val mellan Obama och McCain. Att Obama representerar en framtidstro som känns fjärran från europeisk politik fick jag en lätt aning om när jag läste en ledare i om hans skolpolitik, en känsla av att han vågar ta frågan på allvar. Medan Clinton polariserar politiken tycks Obama – trots att han främst är en vänsterkandidat – representera en möjlighet att överbrygga den splittring som präglat amerikansk politik under de senaste presidenterna Bush och Clinton. Att Fredrik Reinfeldt säger sig stödja Obama kan kanske ses om en fortsättning på att han låter sig inspireras av en annan förnyare av ett parti som traditionellt anses stå till vänster om moderaterna: Tony Blair.
John McCain står i så fall betydligt längre ifrån europeisk politik och väcker betydligt mer blandade känslor, inte minst i sitt eget parti. Ändå är även han en kandidat som strävar efter att ena den splittrade nationen. McCains och Ted Kenedys förslag om flyktingamnesti vetter helt klart i den riktningen. Ett val mellan Obama och McCain skulle mycket väl kunna placera de latinamerikanskättade väljarna i centrum, istället för som en förgivettagen stödtrupp till Demokraterna. Detta är en av flera frågor där han har goda möjligheter att söka samarbete över partigränsen. Det är spännande att notera att Maud Olofsson lär stödja McCain, för frihandelns skull, om än inte alldeles helhjärtat.
Intressant nog har McCain också en del drag som påminner mer om europeisk konservatism än om amerikansk. Inställningen att människan behöver vara lojal mot någonting större än sig själv, och att detta något kan vara den egna nationen, är ett sådant drag. I alla händelser är det möjligt att ett val av McCain skulle kunna spräcka den koalition som styrt partiet sedan Reaganeran. Inte minst den kristna höger som står bakom kandidater som Huckabee är ofta uttalade motståndare till McCain (bland annat för att denne inte vill inkräkta på delstaternas frihet i frågor som samkönade äktenskap).
Till skillnad från Bush är McCain dessutom motståndare till både tortyr och till Guantanamolägret, något som förhoppningsvis är att tolka som ett utslag av hederskänsla och kanske till och med som ett försvar för rättssäkerheten. Tyvärr tycks detta motstånd inte sträcka sig till de andra repressiva inslagen i Patriot Act. Det gör det dock inte hos någon av de ledande kandidaterna i något av partierna.
När det gäller utrikespolitiken skulle ett val mellan McCain och Obama åtminstone vara tydligt: ett val mellan en konsekvent förespråkare av USA:s närvaro i Irak och en konsekvent motståndare; ingen Hillary Clinton som röstade för att USA skulle gå in i ett främmande land och avsätta dess regering men som sedan ville se ett återtåg när kaos utbröt och det hela blev besvärligt. Framtidens amerikaner skulle dessutom slippa se tillbaka på 24 år eller mer då USA styrts enbart av presidenter ur familjerna Bush och Clinton.
Oavsett hur det blir med Clinton och Obama tycks de konservativa nu ha gått över till att spekulera över vicepresidentkandidater. Pat Toomey lutar i Wall Street Journal åt att försöka knyta upp konservativa kärnväljare den vägen. På bloggen Real Clear Politics toppas dock listan av en svart kvinna. Hon är dock inte känd för att vilja ställa upp i allmänna val.
-----------------------------
Medan McCain hävdar behovet av fler amerikanska soldater i Irak för för docenten i statsvetenskap och f.d. försvarsministern Björn von Sydow fram tanken att Sveriges försvar kräver fler soldater. Han tycks vara än av de numera mycket få svenskar som fortfarande menar att en stabil demokrati gynnas av att en stor del av befolkningen har direkt erfarenhet av försvaret. Följaktligen vänder han sig emot de inskränkningar som både nuvarande och förra regeringen gjort så väl i värnplikten som i det frivilliga försvarsorganisationerna. Typiskt nog gör han ingen skillnad.
Kommentarer