Det verkar som att regering och riksdag kommer att komma fram till en kompromiss i stil med den jag tog ställning för för en tid sedan (här). En könsneutral äktenskapslagstiftning är som jag ser det fullt rimlig men måste kombineras med full religionsfrihet för samfunden och helst också med bibehållen vigselrätt, ett förfarande som trots allt har både traditionen och folkmajoriteten bakom sig.
Vad jag inte förstår är svenska kyrkans ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden som det faktiskt handlar om). De tar alltså ställning mot samkönade äktenskap men försöker få det att framstå som motsatsen. De kommer att välsigna samkönade par som i lagens mening gifter sig men vägra viga dem, ett i sanning märkligt hårklyveri. Jag kan själv inte ställning i den bibelexegetiska frågan, som främst handlar om att tolka vad det egentligen var som pågick i Sodom och Gomorra, och framförallt vilka handlingar som pågick där som gjorde det motiverat för Gud att förstöra städerna. Spekulationerna löper från allt från egoism till specifika fysiska handlingar. Utan att ens kunna läsa hebreiska är det svårt att ha en uppfattning.
Däremot skulle jag önska att kyrkan skulle ha en konsekvent hållning. Eftersom lutheranismen inte ger prästerna någon särskild funktion mellan Gud och församlingen är det i själva verket detta som är deras funktion som religiösa specialister: det som traditionellt kallats herdadömet eller läroämbetet, att som experter på exeges och själavård erbjuda hjälp till de troende lekmännen. Men vilken hjälp erbjuder en kyrka som inte ens förmår pressentera en konsekvent uppfattning? Är de för eller mot att samkönade par lever som gifta? Tror de att Gud är för eller mot? Hur kommer det sig att de välsignar ett civilstånd som de inte stödjer? Jag har mycket stor förståelse för dem som inte vill ta emot en sådan i bästa fall halvhjärtad välsignelse.
Värre blir det emellertid när man läser den inomkyrkliga kritiken. Det visar sig att det finns präster som uppfattar det som en oacceptabel fundamentalism att kyrkan skulle ha en uppfattning som skiljer sig från det omgivande samhällets. Det är här som jag tvingas konstatera att jag av princip inte kan vara medlem i Svenska kyrkan. En så pass stor organisation som alltid följer vad den uppfattar som det omgivande samhällets uppfattning är onekligen moraliskt problematisk. Det är lätt att tänka sig att de protestantiska kyrkor som tog ställning för Tredje Riket kan ha resonerat på snarlika sätt. Ingen parallell i övrigt, men det är svårt att se varför man skulle vilja vara med i en sådan organisation.
Vad jag inte förstår är svenska kyrkans ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden som det faktiskt handlar om). De tar alltså ställning mot samkönade äktenskap men försöker få det att framstå som motsatsen. De kommer att välsigna samkönade par som i lagens mening gifter sig men vägra viga dem, ett i sanning märkligt hårklyveri. Jag kan själv inte ställning i den bibelexegetiska frågan, som främst handlar om att tolka vad det egentligen var som pågick i Sodom och Gomorra, och framförallt vilka handlingar som pågick där som gjorde det motiverat för Gud att förstöra städerna. Spekulationerna löper från allt från egoism till specifika fysiska handlingar. Utan att ens kunna läsa hebreiska är det svårt att ha en uppfattning.
Däremot skulle jag önska att kyrkan skulle ha en konsekvent hållning. Eftersom lutheranismen inte ger prästerna någon särskild funktion mellan Gud och församlingen är det i själva verket detta som är deras funktion som religiösa specialister: det som traditionellt kallats herdadömet eller läroämbetet, att som experter på exeges och själavård erbjuda hjälp till de troende lekmännen. Men vilken hjälp erbjuder en kyrka som inte ens förmår pressentera en konsekvent uppfattning? Är de för eller mot att samkönade par lever som gifta? Tror de att Gud är för eller mot? Hur kommer det sig att de välsignar ett civilstånd som de inte stödjer? Jag har mycket stor förståelse för dem som inte vill ta emot en sådan i bästa fall halvhjärtad välsignelse.
Värre blir det emellertid när man läser den inomkyrkliga kritiken. Det visar sig att det finns präster som uppfattar det som en oacceptabel fundamentalism att kyrkan skulle ha en uppfattning som skiljer sig från det omgivande samhällets. Det är här som jag tvingas konstatera att jag av princip inte kan vara medlem i Svenska kyrkan. En så pass stor organisation som alltid följer vad den uppfattar som det omgivande samhällets uppfattning är onekligen moraliskt problematisk. Det är lätt att tänka sig att de protestantiska kyrkor som tog ställning för Tredje Riket kan ha resonerat på snarlika sätt. Ingen parallell i övrigt, men det är svårt att se varför man skulle vilja vara med i en sådan organisation.
Kommentarer
Frågan om kyrkans hållning i äktenskapsfrågan handlar främst om att man vill förbehålla termen äktenskap för man-kvinna. Men att man accepterar samkönade partnerskap som ska kunna välsignas eller rent av ingås i kyrkan.
Men blir det en könsneutral äktenskapsbalk är risken stor att de homosexuella hamnar utanför kyrkans välsignelse.
Detta är kyrkans officiella hållning idag. Men åsiktsfriheten är stor - enskilda präster kan tycka och anse och uttrycka en hel del utan att bli utköpta för det. Och det är väl bra?
Ska man tolka det som att du motiverar att religösa föreningar ska ha vigselrätt för att de har tradition och folkmajoritet bakom sig? I så fall måste jag säga att det känns som en synnerligen klen motivering. Särskilt som den slutliga poängen verkar vara att det är dåligt att hänga på vad folk och samhälle tycker.
Övriga: Jag har inte tagit ställning i den exegetiska frågan.
Naturligtvis skall vi ha yttrandefrihet även för präster och det är även fullt rimligt att Svenska kyrkan som folkkyrka har högt i tak, men det behöver inte betyda att jag måste (eller kan eller bör) hålla med allt som alla präster säger.
Och det är Svenska kyrkans styrka.
Det är "en kyrka för alla". Inte "bara" för de troende.
Harding: "Tror de att Gud är för eller mot?"
Huvudet på spiken. Om Svenska Kyrkan inte har förlorat all kontakt med Gud (?), borde de rimligen kunna formulera en klar ståndpunkt utifrån deras uttolkning av Guds vilja. De bör också, förutsatt att de verkligen är troende kristna, vara hyffsat medvetna om skillnaden mellan Gud och statsmakten.
Jag noterar att de flesta här i diskussionen använder beteckningen "kyrkan" när de egentligen talar om "Svenska Kyrkan". Själv sätter jag inte ett sådant likhetstecken, av såväl princip som ödmjukhet inför frågeställningen.
Jag vågar också påstå att kyrkan, i större mening således, inte ens är "kluven" i frågan huruvida homosexuella par kan vigas/välsignas i kyrkan. Svenska Kyrkan har inga trosbaserade argument för sin radikala inställning.
Svenska Kyrkan håller helt enkelt på att övergå från trossamfund till festfixarorganisation.
"Det borde vara förbjudet att läsa bibeln utan humor".
---Citat: Svenska Kyrkans ärkebiskop K.G. Hammar i DN 18/9 1999