Som mina eventuella läsare säkert insett har jag på sista tiden läst Alexis de Tocquevilles skildring av Demokratin i Amerika från 1835, men fortfarande mycket läsvärd. Man slås av hur modernt se samhälle som skildras ter sig, i synnerhet när författaren försöker beskriva det för en europeisk publik för vilken han måste förklara sådana saker som hur partier fungerar i en konstitutionell demokrati eller hur pressfrihet påverkar journalisternas politiska inflytande. Samtidigt är det också tydligt hur mycket USA har förändrats sedan den här tiden. Tocqueville betraktade till exempel inte USA som enad nation utan uppfattade istället de olika delstaterna som separata nationer och använde orden konfederation och federationer som synonymer. Läsningen påverkas också om vetskapen om hur de motsättningar han skildrar ett par decennier senare skulle leda fram till inbördeskriget. Även om Tocqueville inte förutsåg att federationens (åter)erövring av de södra staterna skulle bevara/upprätta USA som en mer enhetlig statsbildning beskrev han alltså de motsättningar som skulle leda dit. Han förutsåg också USA:s framtida ställning som världsmakt och demokratins seger i Europa och andra delar av världen. Det framgår också att verket är skrivet innan industrialismen på allvar förändrat samhället. Även om han ibland antar modernismens tro på utvecklingen är Tocquevilles statsfilosofi fortfarande präglad av en mer statisk syn på politik.
Samtidigt som Tocqueville blev en av den moderna demokratins stora filosofer (om än mera läst i USA än i Europa) var han också märkligt ambivalent till den. I sitt hemland Frankrike tycks han ha verkat för en konstitutionell monarki och för moderata reformer. Demokratin var för honom på en gång en historisk nödvändighet och en gudomlig försyn (en kombination som också innebar att han var en av de första som uttalade doktrinen om USA:s manifesta öde). Den var helt enkelt oundviklig men hade såväl nackdelar som fördelar. Nu gällde det att försöka hantera nackdelarna. Den främsta av dessa var att demokratins krav på jämlikhet mellan individerna skulle hota friheten genom att göra staten allsmäktig. Till skillnad från kronan i Europas monarkier hade den demokratiska staten nämligen ingen motvikt i form av mäktiga individer som feodalherrar och aristokrater. Lösningen på detta fanns emellertid redan i Amerika i form av press- och föreningsfrihet. Föreningarna – inklusive de politiska partierna – gjorde det möjligt för enskilda individer att samordna sig till politiska krafter som skulle kunna utmana statens ledning utan att hota det demokratiska systemet. Civilsamhällets oberoende var alltså en förutsättning för att frihet och jämlikhet skulle kunna kombineras, men inte bara genom att stödja demokratin utan också genom att agera motvikt mot de folkvalda. Bilden av civilsamhället är förmodligen Tocquevilles största bidrag som politisk filosof.
En annan bok jag läst på sistone är Harvardprofessorn Robert Putnams Bowling Alone från år 2000, även den en skildring av det amerikanska civilsamhället. Även Putnam menar att detta är en avgörande förutsättning för demokratin och han har gjorts sig känd genom ett antal jämförande studier av detta samband. Nu menar han emellertid att det amerikanska civilsamhället håller på att haverera eftersom medborgarna tillbringar sin fritid mer som konsumenter än som aktiva i föreningar och liknande. Problematiseringen är intressant, inte minst som Putnam blivit ovanligt inflytelserik inte minst i Sverige. Nittiotalets maktutredning domineras helt av detta slags problemställning och snarlika perspektiv lyser igenom även senare arbeten inom regeringskansliets demokratienhet med angränsande verksamheter. Den svenska versionen skiljer sig emellertid från Tocquevilles. I likhet med Putnam tänker man sig att föreningsverksamheter stärker statens legitimitet och binder samman staten med medborgarna och därigenom stärker demokratin. Däremot finns det knappast någon tanke på att civilsamhället skulle ha som en viktig funktion att agera motvikt åt staten. Å andra sidan har både den svenska versionen och Tocqueville det gemensamt att de saknar Putnams problematisering av att många sammanslutningar verkar destruktivt på samhället. Cosa Nostra och Ku Klux Klan är till exempel ytterst kraftfulla nätverk för politiskt engagemang. Tocqueville verkar ha tänkt sig att detta skulle vara utmärkande för Europas ickedemokratiska stater och saknas i en demokrati. Svenska företrädare för folkrörelseidén tycks å andra sidan helt ha missat att det skulle finnas några paralleller mellan deras egna organisationer och antidemokratiska nätverk.
Samtidigt som Tocqueville blev en av den moderna demokratins stora filosofer (om än mera läst i USA än i Europa) var han också märkligt ambivalent till den. I sitt hemland Frankrike tycks han ha verkat för en konstitutionell monarki och för moderata reformer. Demokratin var för honom på en gång en historisk nödvändighet och en gudomlig försyn (en kombination som också innebar att han var en av de första som uttalade doktrinen om USA:s manifesta öde). Den var helt enkelt oundviklig men hade såväl nackdelar som fördelar. Nu gällde det att försöka hantera nackdelarna. Den främsta av dessa var att demokratins krav på jämlikhet mellan individerna skulle hota friheten genom att göra staten allsmäktig. Till skillnad från kronan i Europas monarkier hade den demokratiska staten nämligen ingen motvikt i form av mäktiga individer som feodalherrar och aristokrater. Lösningen på detta fanns emellertid redan i Amerika i form av press- och föreningsfrihet. Föreningarna – inklusive de politiska partierna – gjorde det möjligt för enskilda individer att samordna sig till politiska krafter som skulle kunna utmana statens ledning utan att hota det demokratiska systemet. Civilsamhällets oberoende var alltså en förutsättning för att frihet och jämlikhet skulle kunna kombineras, men inte bara genom att stödja demokratin utan också genom att agera motvikt mot de folkvalda. Bilden av civilsamhället är förmodligen Tocquevilles största bidrag som politisk filosof.
En annan bok jag läst på sistone är Harvardprofessorn Robert Putnams Bowling Alone från år 2000, även den en skildring av det amerikanska civilsamhället. Även Putnam menar att detta är en avgörande förutsättning för demokratin och han har gjorts sig känd genom ett antal jämförande studier av detta samband. Nu menar han emellertid att det amerikanska civilsamhället håller på att haverera eftersom medborgarna tillbringar sin fritid mer som konsumenter än som aktiva i föreningar och liknande. Problematiseringen är intressant, inte minst som Putnam blivit ovanligt inflytelserik inte minst i Sverige. Nittiotalets maktutredning domineras helt av detta slags problemställning och snarlika perspektiv lyser igenom även senare arbeten inom regeringskansliets demokratienhet med angränsande verksamheter. Den svenska versionen skiljer sig emellertid från Tocquevilles. I likhet med Putnam tänker man sig att föreningsverksamheter stärker statens legitimitet och binder samman staten med medborgarna och därigenom stärker demokratin. Däremot finns det knappast någon tanke på att civilsamhället skulle ha som en viktig funktion att agera motvikt åt staten. Å andra sidan har både den svenska versionen och Tocqueville det gemensamt att de saknar Putnams problematisering av att många sammanslutningar verkar destruktivt på samhället. Cosa Nostra och Ku Klux Klan är till exempel ytterst kraftfulla nätverk för politiskt engagemang. Tocqueville verkar ha tänkt sig att detta skulle vara utmärkande för Europas ickedemokratiska stater och saknas i en demokrati. Svenska företrädare för folkrörelseidén tycks å andra sidan helt ha missat att det skulle finnas några paralleller mellan deras egna organisationer och antidemokratiska nätverk.
Kommentarer