Fortsätt till huvudinnehåll

Sego, Sarko, Mona och Lejonkungen

Det franska presidentvalsystemet är en intressant kombination av att gynna mittenkandidater och tydligare profilerade kandidater. Nu påbörjas andra omgången. Hade Bayrou tagit sig vidare dit hade han tveklöst vunnit. I en duell med mellan Bayrou och Royal hade han fått högerns stöd och i situationen Bayrou vs. Sarkozy hade socialisterna inte haft mycket val. Ironiskt nog vann Chirac presidentvalet just som mittenkandidat, dvs. som en kandidat mitt emellan Le Pen och socialisterna, vilket var den relevanta skalan i ett val mellan honom och Le Pen. Nu är utgången däremot allt annat än tydlig. Å andra sidan gynnar inte systemet ensidigt mittenkandidater eftersom det är extremt svårt att komma vidare över huvud taget för kandidater som inte är tydligt profilerade, något som tenderar att gynna den tydliga högern och den tydliga vänstern. Medan förra valet avgjordes till förmån för en kandidat vars stöd i stor utsträckning byggde på att han framstod som bättre än Le Pen, står Frankrike nu istället inför två tydliga framtidsvisioner på ett sätt vi bara kan drömma om ett politiskt system som både tekniskt och kulturellt genomgående bestraffar partier som irriterar någon över huvud taget.

Det vore frestande att uppfatta Royal som ett slags fransk Mona Sahlin (eller tvärtom): båda framställs som förnyare inom det stora socialistiska partiet. Båda är den första kvinna som förs fram av partiet som kandidat till sitt lands högsta politiska ämbete. Båda är också relativt jämnåriga och framstår som relativt ungdomliga i sitt parti. Samtidigt har båda exakt den bakgrund man kan vänta av medlemmar i partiets traditionella ledarskikt. Skillnaden är emellertid fundamental. Royal är inte socialistpartiets ledare. Till skillnad från svenska partier tillåter franska partier flera högprofilerade personer och den som förs fram till presidentposten är alltså inte nödvändigtvis den som leder partiorganisationen (inte heller Sarkozy är partiledare). Sedan Sahlin för drygt tio år sedan inte blev vald till partiledare har hon i praktiken ägnat sig åt att vänta på sin tur. Royal befinner sig å andra sidan där hon är därför att hon ägnat de senaste åren åt att bygga upp en helt egen plattform på det regionala planet och nu visat sig ha större stöd än de mer väntade socialistiska kandidaterna.

Skulle man tro svensk press vore det kanske rimligt att betrakta folkpartiets nya linje (med Leijonborg, Björklund och Sabuni) som en svensk parallell till Sarkozy. Invandringspolitiken är troligen den fråga där de svenska konfliktlinjerna påminner mest om de franska. Folkpartiets anti-religiösa – faktiskt inte bara islamofobiska – inställning har också paralleller i Frankrike, men i realiteten med hela det franska etablissemanget, åtminstone sedan den legitimistiska klerikalkonservatismen gick i graven som politisk maktfaktor, men det torde vara åtminstone hundra år sedan. Både Sarkozy och folkpartiet är osedvanligt internationalistiskt inriktade i förhållande till genomsnittet i respektive land. Trots allt tal om fransk exeptionalism visar emellertdi opinionsundersökningarna där på ett starkt stöd för en kandidat som ovanligt uttalat stödjer USA. Folkpartiets internationalism är däremot avvikande främst i sitt positiva förhållande till Bryssel och medan Sarkozy själv jämfört sin egen ekonomiska politik med USA:s så är det bara Göran Persson som beskrivit alliansens planer som amerikanska. Björklunds skolpolitik har faktiskt mest gemensamt med den som Royal bedrivit på den regionala nivån: en kombination av krav och rätten till en bra skola med andra ord.

Det är för övrigt rätt typiskt för hur utslätad svensk politik är att folkpartiet närmast beskrivs som högerextrema när de försvarar en av de få demokratiska reformer som faktiskt genomförts av liberaler: allas rätt till en kvalitativ skola. Visst är det rimligt att tala om en högerliberalism, men att till och med socialliberaler som ställer krav kan utmålas som höger bekräftar bara att vi i Sverige är så ovana vid högerkrafter att många inte ens kan föreställa sig hur de skulle se ut.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo...

8 filosofiska texter

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...