torsdag, april 26, 2007

Sego, Sarko, Mona och Lejonkungen

Det franska presidentvalsystemet är en intressant kombination av att gynna mittenkandidater och tydligare profilerade kandidater. Nu påbörjas andra omgången. Hade Bayrou tagit sig vidare dit hade han tveklöst vunnit. I en duell med mellan Bayrou och Royal hade han fått högerns stöd och i situationen Bayrou vs. Sarkozy hade socialisterna inte haft mycket val. Ironiskt nog vann Chirac presidentvalet just som mittenkandidat, dvs. som en kandidat mitt emellan Le Pen och socialisterna, vilket var den relevanta skalan i ett val mellan honom och Le Pen. Nu är utgången däremot allt annat än tydlig. Å andra sidan gynnar inte systemet ensidigt mittenkandidater eftersom det är extremt svårt att komma vidare över huvud taget för kandidater som inte är tydligt profilerade, något som tenderar att gynna den tydliga högern och den tydliga vänstern. Medan förra valet avgjordes till förmån för en kandidat vars stöd i stor utsträckning byggde på att han framstod som bättre än Le Pen, står Frankrike nu istället inför två tydliga framtidsvisioner på ett sätt vi bara kan drömma om ett politiskt system som både tekniskt och kulturellt genomgående bestraffar partier som irriterar någon över huvud taget.

Det vore frestande att uppfatta Royal som ett slags fransk Mona Sahlin (eller tvärtom): båda framställs som förnyare inom det stora socialistiska partiet. Båda är den första kvinna som förs fram av partiet som kandidat till sitt lands högsta politiska ämbete. Båda är också relativt jämnåriga och framstår som relativt ungdomliga i sitt parti. Samtidigt har båda exakt den bakgrund man kan vänta av medlemmar i partiets traditionella ledarskikt. Skillnaden är emellertid fundamental. Royal är inte socialistpartiets ledare. Till skillnad från svenska partier tillåter franska partier flera högprofilerade personer och den som förs fram till presidentposten är alltså inte nödvändigtvis den som leder partiorganisationen (inte heller Sarkozy är partiledare). Sedan Sahlin för drygt tio år sedan inte blev vald till partiledare har hon i praktiken ägnat sig åt att vänta på sin tur. Royal befinner sig å andra sidan där hon är därför att hon ägnat de senaste åren åt att bygga upp en helt egen plattform på det regionala planet och nu visat sig ha större stöd än de mer väntade socialistiska kandidaterna.

Skulle man tro svensk press vore det kanske rimligt att betrakta folkpartiets nya linje (med Leijonborg, Björklund och Sabuni) som en svensk parallell till Sarkozy. Invandringspolitiken är troligen den fråga där de svenska konfliktlinjerna påminner mest om de franska. Folkpartiets anti-religiösa – faktiskt inte bara islamofobiska – inställning har också paralleller i Frankrike, men i realiteten med hela det franska etablissemanget, åtminstone sedan den legitimistiska klerikalkonservatismen gick i graven som politisk maktfaktor, men det torde vara åtminstone hundra år sedan. Både Sarkozy och folkpartiet är osedvanligt internationalistiskt inriktade i förhållande till genomsnittet i respektive land. Trots allt tal om fransk exeptionalism visar emellertdi opinionsundersökningarna där på ett starkt stöd för en kandidat som ovanligt uttalat stödjer USA. Folkpartiets internationalism är däremot avvikande främst i sitt positiva förhållande till Bryssel och medan Sarkozy själv jämfört sin egen ekonomiska politik med USA:s så är det bara Göran Persson som beskrivit alliansens planer som amerikanska. Björklunds skolpolitik har faktiskt mest gemensamt med den som Royal bedrivit på den regionala nivån: en kombination av krav och rätten till en bra skola med andra ord.

Det är för övrigt rätt typiskt för hur utslätad svensk politik är att folkpartiet närmast beskrivs som högerextrema när de försvarar en av de få demokratiska reformer som faktiskt genomförts av liberaler: allas rätt till en kvalitativ skola. Visst är det rimligt att tala om en högerliberalism, men att till och med socialliberaler som ställer krav kan utmålas som höger bekräftar bara att vi i Sverige är så ovana vid högerkrafter att många inte ens kan föreställa sig hur de skulle se ut.

Inga kommentarer: