Fortsätt till huvudinnehåll

Sego, Sarko, Mona och Lejonkungen

Det franska presidentvalsystemet är en intressant kombination av att gynna mittenkandidater och tydligare profilerade kandidater. Nu påbörjas andra omgången. Hade Bayrou tagit sig vidare dit hade han tveklöst vunnit. I en duell med mellan Bayrou och Royal hade han fått högerns stöd och i situationen Bayrou vs. Sarkozy hade socialisterna inte haft mycket val. Ironiskt nog vann Chirac presidentvalet just som mittenkandidat, dvs. som en kandidat mitt emellan Le Pen och socialisterna, vilket var den relevanta skalan i ett val mellan honom och Le Pen. Nu är utgången däremot allt annat än tydlig. Å andra sidan gynnar inte systemet ensidigt mittenkandidater eftersom det är extremt svårt att komma vidare över huvud taget för kandidater som inte är tydligt profilerade, något som tenderar att gynna den tydliga högern och den tydliga vänstern. Medan förra valet avgjordes till förmån för en kandidat vars stöd i stor utsträckning byggde på att han framstod som bättre än Le Pen, står Frankrike nu istället inför två tydliga framtidsvisioner på ett sätt vi bara kan drömma om ett politiskt system som både tekniskt och kulturellt genomgående bestraffar partier som irriterar någon över huvud taget.

Det vore frestande att uppfatta Royal som ett slags fransk Mona Sahlin (eller tvärtom): båda framställs som förnyare inom det stora socialistiska partiet. Båda är den första kvinna som förs fram av partiet som kandidat till sitt lands högsta politiska ämbete. Båda är också relativt jämnåriga och framstår som relativt ungdomliga i sitt parti. Samtidigt har båda exakt den bakgrund man kan vänta av medlemmar i partiets traditionella ledarskikt. Skillnaden är emellertid fundamental. Royal är inte socialistpartiets ledare. Till skillnad från svenska partier tillåter franska partier flera högprofilerade personer och den som förs fram till presidentposten är alltså inte nödvändigtvis den som leder partiorganisationen (inte heller Sarkozy är partiledare). Sedan Sahlin för drygt tio år sedan inte blev vald till partiledare har hon i praktiken ägnat sig åt att vänta på sin tur. Royal befinner sig å andra sidan där hon är därför att hon ägnat de senaste åren åt att bygga upp en helt egen plattform på det regionala planet och nu visat sig ha större stöd än de mer väntade socialistiska kandidaterna.

Skulle man tro svensk press vore det kanske rimligt att betrakta folkpartiets nya linje (med Leijonborg, Björklund och Sabuni) som en svensk parallell till Sarkozy. Invandringspolitiken är troligen den fråga där de svenska konfliktlinjerna påminner mest om de franska. Folkpartiets anti-religiösa – faktiskt inte bara islamofobiska – inställning har också paralleller i Frankrike, men i realiteten med hela det franska etablissemanget, åtminstone sedan den legitimistiska klerikalkonservatismen gick i graven som politisk maktfaktor, men det torde vara åtminstone hundra år sedan. Både Sarkozy och folkpartiet är osedvanligt internationalistiskt inriktade i förhållande till genomsnittet i respektive land. Trots allt tal om fransk exeptionalism visar emellertdi opinionsundersökningarna där på ett starkt stöd för en kandidat som ovanligt uttalat stödjer USA. Folkpartiets internationalism är däremot avvikande främst i sitt positiva förhållande till Bryssel och medan Sarkozy själv jämfört sin egen ekonomiska politik med USA:s så är det bara Göran Persson som beskrivit alliansens planer som amerikanska. Björklunds skolpolitik har faktiskt mest gemensamt med den som Royal bedrivit på den regionala nivån: en kombination av krav och rätten till en bra skola med andra ord.

Det är för övrigt rätt typiskt för hur utslätad svensk politik är att folkpartiet närmast beskrivs som högerextrema när de försvarar en av de få demokratiska reformer som faktiskt genomförts av liberaler: allas rätt till en kvalitativ skola. Visst är det rimligt att tala om en högerliberalism, men att till och med socialliberaler som ställer krav kan utmålas som höger bekräftar bara att vi i Sverige är så ovana vid högerkrafter att många inte ens kan föreställa sig hur de skulle se ut.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…