Fortsätt till huvudinnehåll

Latinets återkomst

Enligt den brittiska tidskriften The Spectator har påven nu gjort en del klargöranden om sin allmänna inriktning. I encyklikan Sacramentum Caritas utgår han från nattvarden för att förtydliga kyrkans hållning i ett antal frågor. Den fysiskt transsubstationen är enligt påven någonting katolska kyrkan delar med de ortodoxa, men inte med protestanterna. Mässans mirakel förutsätter enligt påven närvaron av en präst, och protestanterna förnekar som bekant prästvigningens sakrament. Han inskärper också att katolska präster inte är tillåtna att förrätta nattvarden för icke-katoliker, frånskilda och omgifta personer.

En annan nyhet är att latinet nu återinförs i internationella mässor. Dessa är som jag ser det ett klokt steg bort ifrån Andra Vatikankonciliets införande av folkspråken i mässan. Man behöver bara se på katolska kyrkan i Sverige för att inse problemet: Kyrkan håller på att falla sönder i en serie språkliga och nationella samfund, dvs. upphöra att vara verkligt katolsk, i meningen allmän. Att katolska kyrkan på 1970-talet satte igång att stödja nationalismen genom att erkänna dess nationalspråk känns mer än lovligt senkommet. Om man har ett neutralt språk som dessutom är väl förankrat i traditionen, varför skall man då inte använda det?

Kommentarer

kyrksyster sa…
Det fanns väl en anledning till att man införde folkspråket... nämligen att mässan skulle vara begriplig även för lekmännen.

Nu är det ju inte så enkelt att avgöra om Svenska kyrkan är protestantisk eller evangeliskt katolsk eftersom vi ännu står i den apostoliska successionen och i den ekumeniska trosbekännelsen. Men i Svenska kyrkan bekänner vi Kristi närvaro i, med och under gestalt av bröd och vin. Det är Kristi kropp och blod samtidigt som det förblir bröd och vin.

Skillnaden handlar enbart om ordböjningar eftersom katoliker också inser att det är bröd och vin de mottar - inte kött och blod.

Prästvigningen kallas inte sakrament eftersom vi har stora krav på vad ett sakrament är. Det ska ha ett tydligt Jesusord att peka på, det ska ha ett fysiskt tecken och det ska ha en en andlig gåva att ge.

Återigen en fråga om ord och benämningar. Prästerna i Svenska kyrkan är lika mycket vigda, lika mycket ställda i en obruten kedja som de katolska prästerna..

Den nye påven är en katastrof för det ekumeniska arbetet. Han är en katastrof för evangelisationen i de länder där katoliker är i minoritet, han skapar klyftor istället för gemensam front.
Jag anar att det märks att jag inte läst teologi, om än filosofi och religionshistoria, det senare visserligen med en c-uppsats relaterad till katolsk kyrkohistoria, men absolut inte till bibeln. När det gäller svenska kyrkan så händer det att jag lyssnar på predikningar och jag konfirmerades i den en gång i tiden, men jag kan tyvärr inte hävda att jag känner mig särskilt insatt i dess förkunnelse. Förtydliganden på den punkten är alltså bara välkomna.

Jag har dock svårt att tro att skillnaden bara skulle handla om ordböjningar. Påven - som oavsett vad man i övrigt anser om honom måste erkännas vara en mycket bildad man - anser uppenbarligen inte det. Att hans tolkningar i det här fallet är direkt anti-ekumeniska (åtminstone till de lutherska och övriga protestantiska kyrkorna) tycks stå bortom allt rimligt tvivel.

I den klassiska thomistiska transsybstationsläran anser man ju - som namnet antyder - att hostians substans förändras genom mässans mirakel, även om förvandlingen inte är materiell. De thomistiska synsätten har ju försvagats i och med just Vatican II, så jag vet inte om det här är hela kyrkans uppfattning, men en glidning bortifrån de mer långtgående tolkningarna av Vatican II tycks ju å andra sidan vara vad som pågår.

När det gäller latinet är det naturligtvis så, men problemet för en världsvid kyrka är naturligtvis att alla lekmän inte förstår samma språk.
Anonym sa…
Kyrskyster:

"Nu är det ju inte så enkelt att avgöra om Svenska kyrkan är protestantisk eller evangeliskt katolsk eftersom vi ännu står i den apostoliska successionen och i den ekumeniska trosbekännelsen."

Många såväl andliga som världsliga män vänder sig säkerligen i sin grav vid detta påstående. Jag tror nog också att både Katolska kyrkan och Svenska kyrkan skulle betrakta ståndpunkten som heresi. Eller åtminstone en grov villfarelse.

Den svenska reformationen under 1500-talet och Gustav Vasas brott med Rom och inrättandet av statskyrkan är ett komplett brott från den apostoliska successionen "enligt alla spelets regler".

Möjligen kan man ifrågasätta om Svenska kyrkan är protestantisk, men den är på intet sätt katolsk.

Att Svenska kyrkans trosbekännelse omfattar "en helig allmännelig kyrka" är i och för sig märkligt med tanke på protestantismens bejakande av statskyrkorna. Det torde dock snarare vara avsett att syfta på "en sammanhållen kristenhet" än på "en helig, katolsk och apostolisk kyrka" (som det står i den katolska trosbekännelsen).

I dagens SvD finns f.ö. en bra understräckare med titeln "Förstå hur katoliker tänker": http://www.svd.se/ego/339/http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_15371638.asp
Nu är det i och för sig så att svenska kyrkan själv menar sig fortsätta den apostoliska successionen.
Anonym sa…
Harding: "Nu är det i och för sig så att svenska kyrkan själv menar sig fortsätta den apostoliska successionen."

Jag har i och för sig hört att Svenska kyrkan menar att dess prästvigningar är legitima därför att man vigs av en biskop som i sin tur har vigts av biskopar ända tillbaka till första början. Men det är ändå inte riktigt samma sak. Dessutom har man (inte oväntat) frångått det katolska ritualiet vid prästvigningen.

Om det är detta ni avser med att Svenska kyrkan skulle stå i apostolisk succession så är jag i och för sig beredd att köpa det.

Men att påstå att det inte är "så enkelt" att avgöra om Svenska kyrkan är protestantisk eller evangelisk katolsk p.g.a. detta (eller p.g.a. något annat), är en kolossal villfarelse.

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo...

8 filosofiska texter

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...