Under Cecilia Stegö-Chilós korta tid som kulturminister blev det återigen högaktuellt att diskutera hur legitim eller illegitim kultursektorn egentligen är ur ett liberalt perspektiv. Omedelbart efter tillsättningen ägnade sig den liberala bloggosfären åt att gotta sig åt de nedskärningar som kunde tänkas drabba kulturradikalerna. Samtidigt ägnade sig diverse kulturjournaliser och företrädare för kultursektorn åt att attackera henne för kulturfientlighet. Blotta misstanken att hon skulle kunna ifrågasätta sektorns legitimitet var alltså tillräckligt, något som knappast tyder på att man sitter särskilt säkert i sadeln. Massmedia gjorde också sitt bästa för att beslå sin före detta kollega med att bryta mot lagen av princip och inte - som hon själv hävdade - av rent slarv. Att sätta sin egen moral över samhällets skulle uppenbarlighen ha varit något oerhört. Det fick henne av allt att döma till sist på fall.
Frågan som vi verkligen borde ställa oss är vad kultursektorn egentligen är till för. Den nya regeringen har hittills inte presenterat några större förändringar och heller inte antytt någon ny vision. Det är lätt att tolka den nuvarande oron som en rädsla för att kejsaren skall avslöjas som naken, dvs. kultursektorn som en illegitim kvarleva av ett för vårt liberaldemokratiska samhälle främmande normsystem.
Som de flesta säkert redan gissat är kulturpolitiken ett av de områden där jag inte är renlärigt liberal, trots att jag sätter friheten tillräckligt högt för att i de flesta fall vara betydligt mer liberal än de flesta människor här i landet. Jag hör således till de människor som är övertygade om att kulturpolitik är en nödvändighet för ett gott samhälle.
I grunden handlar detta om människosyn. Det intressanta är egentligen inte kulturpolitiken som politikers styre över kulturen (något som kan vara högst problematiskt), utan snarare frågan om individens förhållande till sin kulturella kontext. För mig är det självklart att individen är en produkt av sin kontext och att de egenskaper liberalismen tillskriver människan är förvärvade egenskaper. Identiteten är ett pågående projekt inte ett avgjort faktum.
Ett fullödigt politiskt medborgarskap kräver således sådana saker som god utbildning och självreflexivitet. Detta är alltså förutsättningar för samhällets funktionalitet, inte sådant som kan väljas bort. Valfrihet och frånvaro av politisk styrning har fördelar. Emellertid måste kulturarvet upprätthållas på ett eller annat sätt, både det materiella kulturarvet och det mer svårhanterliga kulturarv som består i överförandet av levande kunskap inom till exempel musiken. Det verkar heller inte möjligt att tänka sig fri kvalitetskonst i dagens samhälle utan offentligt ekonomiskt stöd.
Under nuvarande omständigheter får vi dras med att kultur- och utbildningssektorn är skattefinansierad. Att det någonsin skulle ha varit annorlunda är en myt! Därmed inte sagt att de måste styras politiskt, bara att politiken måste se till att de fungerar om någonting tyder på att det inte skulle göra det utan politiska ingripanden. Det är ett problem när konsten likriktas, antingen detta är på grund av politisk styrning eller på grund av likriktning inom den kulturella eliten. Det kulturella arv som bevaras är givetvis resultatet av en samling historiska medvetna eller omedvetna val. Det arv som på så sätt ansamlas bör vi emellertid inte välja bort. Det vi väljer bort är nämligen ofta förlorat för alltid. Spelar ingen Bach nu kommer man heller inte att kunna göra det i framtiden.
Det är emellertid inte bra som det är. Tvärtom finns det mycket som behöver göras. Som torde ha framgått tidigare finner jag till exempel Piratpartiet vara ett intressant perspektiv, inte därför att jag håller med dem utan därför att de är första gången på mycket länge som någon i vår del av världen gör kulturpolitiken till fokus för ett politiskt parti, att det dessutom är en frihetlig kulturpolitik som förordas gör inte saken sämre. Problemet är bara att de helt missat finansieringssidan genom att göra det till sin poäng att sätta stopp för den nuvarande modellen för finansiering på marknaden. Att staten går in som huvudfinansiär av all intellektuell produktion är en närmast totalitär lösning som bör undvikas till varje pris. Med detta alternativ uteslutet framstår upphovsrätter med tillhörande inkomstmöjligheter vara ett alternativ värt att bevara. Alla stödformer innebär att vissa saker prioriteras.
Över lag gynnas kreativiteten och mångfalden i kulturlivet av att den som vill genomföra något har flera alternativa finansiärer att välja på, inte färre, och i synnerhet inte bara en. Att det senare skapar likriktning och sänkt kvalitet torde vara uppenbart. Den förra borgerliga regeringens upprättande av stiftelsen Framtidens Kultur som alternativ var ett steg i rätt riktning. EU:s kultursatsningar innebär ytterligare alternativ. Rimliga åtgärder för en kulturintresserad borgerlig regering vore till exempel att göra det mer skattetekniskt gynnsamt att stödja upprättandet av privata kulturfrämjande stiftelser (en form som i många länder är en betydande finansieringskälla för kulturen men som i Sverige saknas nästan helt).
I sina egna insatser för kulturen bör staten lyfta fram andra kvaliteter än i de som marknaden genomför. I vissa fall döljs prioriteringen, men i själva verket följer offentliga stödsystem aldrig samma principer som marknaden eftersom de fungerar på olika sätt. I det här förslaget väljs till exempel kvalitetskriteriet bort till förmån för ett rent språknationalistiskt kriterium (eftersom det verkar vilja stödja de svenska filmer publiken besöker). Skall det vara någon poäng med kulturpolitiska stöd är det snarare konstnärliga kvaliteter som skall stödas – eller inga alls.
Frågan som vi verkligen borde ställa oss är vad kultursektorn egentligen är till för. Den nya regeringen har hittills inte presenterat några större förändringar och heller inte antytt någon ny vision. Det är lätt att tolka den nuvarande oron som en rädsla för att kejsaren skall avslöjas som naken, dvs. kultursektorn som en illegitim kvarleva av ett för vårt liberaldemokratiska samhälle främmande normsystem.
Som de flesta säkert redan gissat är kulturpolitiken ett av de områden där jag inte är renlärigt liberal, trots att jag sätter friheten tillräckligt högt för att i de flesta fall vara betydligt mer liberal än de flesta människor här i landet. Jag hör således till de människor som är övertygade om att kulturpolitik är en nödvändighet för ett gott samhälle.
I grunden handlar detta om människosyn. Det intressanta är egentligen inte kulturpolitiken som politikers styre över kulturen (något som kan vara högst problematiskt), utan snarare frågan om individens förhållande till sin kulturella kontext. För mig är det självklart att individen är en produkt av sin kontext och att de egenskaper liberalismen tillskriver människan är förvärvade egenskaper. Identiteten är ett pågående projekt inte ett avgjort faktum.
Ett fullödigt politiskt medborgarskap kräver således sådana saker som god utbildning och självreflexivitet. Detta är alltså förutsättningar för samhällets funktionalitet, inte sådant som kan väljas bort. Valfrihet och frånvaro av politisk styrning har fördelar. Emellertid måste kulturarvet upprätthållas på ett eller annat sätt, både det materiella kulturarvet och det mer svårhanterliga kulturarv som består i överförandet av levande kunskap inom till exempel musiken. Det verkar heller inte möjligt att tänka sig fri kvalitetskonst i dagens samhälle utan offentligt ekonomiskt stöd.
Under nuvarande omständigheter får vi dras med att kultur- och utbildningssektorn är skattefinansierad. Att det någonsin skulle ha varit annorlunda är en myt! Därmed inte sagt att de måste styras politiskt, bara att politiken måste se till att de fungerar om någonting tyder på att det inte skulle göra det utan politiska ingripanden. Det är ett problem när konsten likriktas, antingen detta är på grund av politisk styrning eller på grund av likriktning inom den kulturella eliten. Det kulturella arv som bevaras är givetvis resultatet av en samling historiska medvetna eller omedvetna val. Det arv som på så sätt ansamlas bör vi emellertid inte välja bort. Det vi väljer bort är nämligen ofta förlorat för alltid. Spelar ingen Bach nu kommer man heller inte att kunna göra det i framtiden.
Det är emellertid inte bra som det är. Tvärtom finns det mycket som behöver göras. Som torde ha framgått tidigare finner jag till exempel Piratpartiet vara ett intressant perspektiv, inte därför att jag håller med dem utan därför att de är första gången på mycket länge som någon i vår del av världen gör kulturpolitiken till fokus för ett politiskt parti, att det dessutom är en frihetlig kulturpolitik som förordas gör inte saken sämre. Problemet är bara att de helt missat finansieringssidan genom att göra det till sin poäng att sätta stopp för den nuvarande modellen för finansiering på marknaden. Att staten går in som huvudfinansiär av all intellektuell produktion är en närmast totalitär lösning som bör undvikas till varje pris. Med detta alternativ uteslutet framstår upphovsrätter med tillhörande inkomstmöjligheter vara ett alternativ värt att bevara. Alla stödformer innebär att vissa saker prioriteras.
Över lag gynnas kreativiteten och mångfalden i kulturlivet av att den som vill genomföra något har flera alternativa finansiärer att välja på, inte färre, och i synnerhet inte bara en. Att det senare skapar likriktning och sänkt kvalitet torde vara uppenbart. Den förra borgerliga regeringens upprättande av stiftelsen Framtidens Kultur som alternativ var ett steg i rätt riktning. EU:s kultursatsningar innebär ytterligare alternativ. Rimliga åtgärder för en kulturintresserad borgerlig regering vore till exempel att göra det mer skattetekniskt gynnsamt att stödja upprättandet av privata kulturfrämjande stiftelser (en form som i många länder är en betydande finansieringskälla för kulturen men som i Sverige saknas nästan helt).
I sina egna insatser för kulturen bör staten lyfta fram andra kvaliteter än i de som marknaden genomför. I vissa fall döljs prioriteringen, men i själva verket följer offentliga stödsystem aldrig samma principer som marknaden eftersom de fungerar på olika sätt. I det här förslaget väljs till exempel kvalitetskriteriet bort till förmån för ett rent språknationalistiskt kriterium (eftersom det verkar vilja stödja de svenska filmer publiken besöker). Skall det vara någon poäng med kulturpolitiska stöd är det snarare konstnärliga kvaliteter som skall stödas – eller inga alls.
Kommentarer