Fortsätt till huvudinnehåll

Flytande rädsla


En av flera böcker som jag läser just nu är Zygmund Baumanns Flytande rädsla. Jag har alltid tyckt att hans tanke om en "flytande modernitet" är intressant. Hans bild av Förintelsen som ett resultat av modernitetens totalitära tendenser har jag också alltid stött.

Samtidigt har jag varit väldigt skeptisk till idén om nutiden som ett risksamhälle. Rimligen är riskerna för människor i dagens västerland på intet sätt högre än för tidigare generationer. Jag kan vara ganska säker på att inte svälta imorgon, liksom på att jag inte kommer att drabbas av pesten eller arresteras för att någon spritt ett rykte om att jag uttryckt mig nedsättande om statens makthavare. Allt detta är en lyx som inte direkt är - eller har varit - alla förunnad.

Det har alltså förvånat mig att någon som är gammal nog att levt igenom Andra Världskriget kan börja prata om ett risksamhälle. Hans tänkande bygger emellertid på en annan reflektion som torde vara betydligt mer väntad från en person som också levt igenom större delen av 1900-talet: hur vårt präglas av sin föränderlighet. Vi kan inte veta hur världen kommer att se ut om några år. Vi saknar en fundamental trygghet som det är lätt att föreställa sig fanns i äldre samhället: vetskapen om att framtida generationer kommer att leva liv ungeför som ens eget. Det är ett grundläggande drag hos moderniteten att så inte är fallet: våra barn kommer inte att leva som vi och inte tänka som vi. Det är alltid det som har varit modernitetens löfte. Baumann och andra ser emellertid också en senmodernitet där framsteget inte längre är självklart. Oförutsägbarheten blir en källa till allt större fruktan.

Det här är svåra frågor. Jag tror själv att framsteg på alla områden aldrig har varit någon historisk nödvändighet. Saker har blivit både bättre och sämre, och de har blivit det på grund av hur människor har agerat. Jag är heller inte så säker på att den organiska trygghet som man som konservativ gärna föreställer sig funnits i traditionella samhällen verkligen har funnits i verkligheten. Våra förfäder levde med all säkerhet osäkrare liv än vad vi gör i den meningen att dödsrisken i varje givet ögonblick var större (och genomsnittslivstiden alltså kortare). Mycket lite i den medeltida litteraturen antyder att trygghet och lugn i tillvaron skulle ha varit något normaltillstånd. Livet var kort och man tycks, med en grov generalisering, ha växlat mellan att fånga dagen och uppfatta jordelivet som en prövning och en tåredal. Kanske är det det som gör att Baumanns flytande rädsla ändå beskriver ett karaktärsdrag i vår samtid: risken att vi ska dö imorgon är mindre, vi kommer antagligen att leva men vi vet inte hur. Det är inte det att döden är mer närvarande utan att den är mer frånvarande. Till detta kommer naturligtvis religionens förändrade ställning i samhället. När det handlar om att föreställa sig ordning i en kaotisk värld går människors tankar till andra system. Men det kanske är så att de inte ger samma tröst. Det får dock bli temat för ett annat inlägg.

(Bild via Wikipedia. Historik här)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

8 filosofiska texter

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...

Tragedins födelse

När jag var strax under trettio läste jag väldigt mycket Nietzsche. Jag samlade också på mig flera av banden i de samlade verk som gavs ut på svenska av Symposion i början av 2000-talet. Särskilt Bortom gott och ont  gjorde starkt intryck. Inte därför att jag skulle hålla med Nietzsche, utan därför att hans angrepp på etik och samhällelig harmoni är så pass starkt att det över hundra år senare fortfarande är omskakande, i alla fall om man tar det på allvar. På senare år har jag av akademiska skäl läst om Historiens nytta och skada , och nu senast Tregedins födelse . Den senare har stått i min bokhylla i snart 15 år (om än i ett magasin i Stockholm under min tid i Finland). Jag har för mig att jag börjat läsa den en eller ett par gånger. Det är dock först i år som jag faktiskt läst den. Nu slås jag av hur inflytelserik den faktiskt har varit i västerlandets idéhistoria. Rent generellt sett skulle jag säga att 1900-talets idéhistoria i stor utsträckning har präglats av Nietzsches...