Den numera riksbekanta lyktstolpen har i skrivande stund 114 632 fans på Facebook. Det påstås att lyktstolpen finns i Linköping, men det är som bekant inte poängen. Poängen är att Mona Sahlin trots konkurrensen från "Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin" fortfarande bara har 4 274 fans.
Just nu hör man ganska ofta att sociala media kommer att bli stort i den här valrörelsen. Lyktstolpen är antagligen det mest lyckade exemplet hittills. Mindre lyckade exempel innefattar riksdagspolitiker som uppenbarligen lägger till alla sina bekantas bekanta som Facebookvänner, på Facebookkonton som av allt att döma sköts av anstälda, och som i flera fall inte verkar skötas alls. Exakt vad de tror att de skaa uppnå framstår som mycket oklart, åtminstone så länge som de inte lyckas skapa någon känsla av närhet hos sina "vänner". Lyktstolpen ger däremot sina fans chansen att visa upp sitt engagemang - och sitt förakt för motståndaren - för sina riktiga bekanta, som ofta även de är antingen engagerade eller potentiellt engagerade. Antagligen en mycket bra upptakt till en valrörelse.
Jag har personligen, som läsaren vet, varit väldigt skeptisk till svenska partier som försöker kopiera Obamas kampanj. Ofta blir det ytligt, i synnerhet när metoder kopieras utan synbar tanke på syfte. Själva poängen med Obamas kampanj verkar ha varit själva nätverksstrukturen inte de media som den använde (även om dessa naturligtvis underlättade och möjliggör en betydligt större skala på den här typen av kampanjer nu än tidigare). Poängen var att lägga ut kampanjbesluten utanför partiorganisationen och därmed skapa verklig delaktighet för de som engagerade sig, den synbara kontrollen försvann helt enkelt, något som torde ligga närmare till hands för ett amerikanskt parti.
Det enda svenska parti som verkligen gjort någonting i den här stilen torde vara Piratpartiet. Med känt resultat (inklusive 25 % av förra årets förstagångsväljare, väljare som för övrigt torde vara underrepresenterade i årets opinionsundersökningar). Ändå framstår Piratpartiet vad jag kan bedöma som ett väldigt centralistiskt parti när det verkligen gäller. Detta stärker naturligtvis parallellen till de amerikanska partierna, som ju drar ännu längre åt det hållet. Obamas kampanj var decentraliserad. Policyn sätts rimligen i en betydligt smalare krets. Däremot har gränsen mellan partimedlemmar och sympatisörer upplösts.
I USA är Sarah Palin nu i full gång med att förneka att hon vill vara ledare för Tea Party rörelsen. Själva föreställningen om en rörelse ur folkdjupet vs. de organiserade partierna tas därmed ytterligare ett steg.
I Sverige lever de flesta partier kvar i en massrörelsetradition byggd för stora mängder medlemmar som man inte riktigt har längre. Samtidigt har besluten centraliserats ännu mer och medlemmarna har tappat inflytande. Interna debatter hålls enbart centralt. Samtidigt kan piraterna mycket väl ha nått så långt som till en situation där skillnaden mellan interna och externa debatter upplösts nästan helt. Men det är av naturliga skäl svårt att bedöma för en utomstående.
Däremot är det tydligt att de traditionella partierna har svårt att relatera till suporters snarare än medlemmar. Är man beredd att ge dem något verkligt inflytande? Trenden just nu verkar snarast vara att de flesta svenska partier blir mer lika amerikanska partier i det att de blir mer professionella och därmed också mer flexibla. Detta kopplar bort medlemmarna ännu mer. Å andra sidan är frågan vad det gör med demokratin när allt fler engagerar sig som sympatisörer snarare än som partimedlemmar.
Lyktstolpssidan tycks för övrigt inte vara kontrollerad av något parti. I alla fall är det mycket oklart vem som står bakom sidan, om det nu finns någon organisatorisk koppling över huvud taget.
Däremot har den 114 881 fans. Dags att posta innan inlägget blir inaktuellt igen.
(Bild från sidan. Hoppas att de inte har någonting emot att man aprider den.)
Kommentarer