Fortsätt till huvudinnehåll

Lyktstolpar, sociala medier och valet 2010


Den numera riksbekanta lyktstolpen har i skrivande stund 114 632 fans på Facebook. Det påstås att lyktstolpen finns i Linköping, men det är som bekant inte poängen. Poängen är att Mona Sahlin trots konkurrensen från "Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin" fortfarande bara har 4 274 fans.

Just nu hör man ganska ofta att sociala media kommer att bli stort i den här valrörelsen. Lyktstolpen är antagligen det mest lyckade exemplet hittills. Mindre lyckade exempel innefattar riksdagspolitiker som uppenbarligen lägger till alla sina bekantas bekanta som Facebookvänner, på Facebookkonton som av allt att döma sköts av anstälda, och som i flera fall inte verkar skötas alls. Exakt vad de tror att de skaa uppnå framstår som mycket oklart, åtminstone så länge som de inte lyckas skapa någon känsla av närhet hos sina "vänner". Lyktstolpen ger däremot sina fans chansen att visa upp sitt engagemang - och sitt förakt för motståndaren - för sina riktiga bekanta, som ofta även de är antingen engagerade eller potentiellt engagerade. Antagligen en mycket bra upptakt till en valrörelse.

Jag har personligen, som läsaren vet, varit väldigt skeptisk till svenska partier som försöker kopiera Obamas kampanj. Ofta blir det ytligt, i synnerhet när metoder kopieras utan synbar tanke på syfte. Själva poängen med Obamas kampanj verkar ha varit själva nätverksstrukturen inte de media som den använde (även om dessa naturligtvis underlättade och möjliggör en betydligt större skala på den här typen av kampanjer nu än tidigare). Poängen var att lägga ut kampanjbesluten utanför partiorganisationen och därmed skapa verklig delaktighet för de som engagerade sig, den synbara kontrollen försvann helt enkelt, något som torde ligga närmare till hands för ett amerikanskt parti.

Det enda svenska parti som verkligen gjort någonting i den här stilen torde vara Piratpartiet. Med känt resultat (inklusive 25 % av förra årets förstagångsväljare, väljare som för övrigt torde vara underrepresenterade i årets opinionsundersökningar). Ändå framstår Piratpartiet vad jag kan bedöma som ett väldigt centralistiskt parti när det verkligen gäller. Detta stärker naturligtvis parallellen till de amerikanska partierna, som ju drar ännu längre åt det hållet. Obamas kampanj var decentraliserad. Policyn sätts rimligen i en betydligt smalare krets. Däremot har gränsen mellan partimedlemmar och sympatisörer upplösts.

I USA är Sarah Palin nu i full gång med att förneka att hon vill vara ledare för Tea Party rörelsen. Själva föreställningen om en rörelse ur folkdjupet vs. de organiserade partierna tas därmed ytterligare ett steg.

I Sverige lever de flesta partier kvar i en massrörelsetradition byggd för stora mängder medlemmar som man inte riktigt har längre. Samtidigt har besluten centraliserats ännu mer och medlemmarna har tappat inflytande. Interna debatter hålls enbart centralt. Samtidigt kan piraterna mycket väl ha nått så långt som till en situation där skillnaden mellan interna och externa debatter upplösts nästan helt. Men det är av naturliga skäl svårt att bedöma för en utomstående.

Däremot är det tydligt att de traditionella partierna har svårt att relatera till suporters snarare än medlemmar. Är man beredd att ge dem något verkligt inflytande? Trenden just nu verkar snarast vara att de flesta svenska partier blir mer lika amerikanska partier i det att de blir mer professionella och därmed också mer flexibla. Detta kopplar bort medlemmarna ännu mer. Å andra sidan är frågan vad det gör med demokratin när allt fler engagerar sig som sympatisörer snarare än som partimedlemmar.

Lyktstolpssidan tycks för övrigt inte vara kontrollerad av något parti. I alla fall är det mycket oklart vem som står bakom sidan, om det nu finns någon organisatorisk koppling över huvud taget.

Däremot har den 114 881 fans. Dags att posta innan inlägget blir inaktuellt igen.

(Bild från sidan. Hoppas att de inte har någonting emot att man aprider den.)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo...

8 filosofiska texter

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...