Fortsätt till huvudinnehåll

Lyktstolpar, sociala medier och valet 2010


Den numera riksbekanta lyktstolpen har i skrivande stund 114 632 fans på Facebook. Det påstås att lyktstolpen finns i Linköping, men det är som bekant inte poängen. Poängen är att Mona Sahlin trots konkurrensen från "Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin" fortfarande bara har 4 274 fans.

Just nu hör man ganska ofta att sociala media kommer att bli stort i den här valrörelsen. Lyktstolpen är antagligen det mest lyckade exemplet hittills. Mindre lyckade exempel innefattar riksdagspolitiker som uppenbarligen lägger till alla sina bekantas bekanta som Facebookvänner, på Facebookkonton som av allt att döma sköts av anstälda, och som i flera fall inte verkar skötas alls. Exakt vad de tror att de skaa uppnå framstår som mycket oklart, åtminstone så länge som de inte lyckas skapa någon känsla av närhet hos sina "vänner". Lyktstolpen ger däremot sina fans chansen att visa upp sitt engagemang - och sitt förakt för motståndaren - för sina riktiga bekanta, som ofta även de är antingen engagerade eller potentiellt engagerade. Antagligen en mycket bra upptakt till en valrörelse.

Jag har personligen, som läsaren vet, varit väldigt skeptisk till svenska partier som försöker kopiera Obamas kampanj. Ofta blir det ytligt, i synnerhet när metoder kopieras utan synbar tanke på syfte. Själva poängen med Obamas kampanj verkar ha varit själva nätverksstrukturen inte de media som den använde (även om dessa naturligtvis underlättade och möjliggör en betydligt större skala på den här typen av kampanjer nu än tidigare). Poängen var att lägga ut kampanjbesluten utanför partiorganisationen och därmed skapa verklig delaktighet för de som engagerade sig, den synbara kontrollen försvann helt enkelt, något som torde ligga närmare till hands för ett amerikanskt parti.

Det enda svenska parti som verkligen gjort någonting i den här stilen torde vara Piratpartiet. Med känt resultat (inklusive 25 % av förra årets förstagångsväljare, väljare som för övrigt torde vara underrepresenterade i årets opinionsundersökningar). Ändå framstår Piratpartiet vad jag kan bedöma som ett väldigt centralistiskt parti när det verkligen gäller. Detta stärker naturligtvis parallellen till de amerikanska partierna, som ju drar ännu längre åt det hållet. Obamas kampanj var decentraliserad. Policyn sätts rimligen i en betydligt smalare krets. Däremot har gränsen mellan partimedlemmar och sympatisörer upplösts.

I USA är Sarah Palin nu i full gång med att förneka att hon vill vara ledare för Tea Party rörelsen. Själva föreställningen om en rörelse ur folkdjupet vs. de organiserade partierna tas därmed ytterligare ett steg.

I Sverige lever de flesta partier kvar i en massrörelsetradition byggd för stora mängder medlemmar som man inte riktigt har längre. Samtidigt har besluten centraliserats ännu mer och medlemmarna har tappat inflytande. Interna debatter hålls enbart centralt. Samtidigt kan piraterna mycket väl ha nått så långt som till en situation där skillnaden mellan interna och externa debatter upplösts nästan helt. Men det är av naturliga skäl svårt att bedöma för en utomstående.

Däremot är det tydligt att de traditionella partierna har svårt att relatera till suporters snarare än medlemmar. Är man beredd att ge dem något verkligt inflytande? Trenden just nu verkar snarast vara att de flesta svenska partier blir mer lika amerikanska partier i det att de blir mer professionella och därmed också mer flexibla. Detta kopplar bort medlemmarna ännu mer. Å andra sidan är frågan vad det gör med demokratin när allt fler engagerar sig som sympatisörer snarare än som partimedlemmar.

Lyktstolpssidan tycks för övrigt inte vara kontrollerad av något parti. I alla fall är det mycket oklart vem som står bakom sidan, om det nu finns någon organisatorisk koppling över huvud taget.

Däremot har den 114 881 fans. Dags att posta innan inlägget blir inaktuellt igen.

(Bild från sidan. Hoppas att de inte har någonting emot att man aprider den.)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…