Ola Wikanders Orden och evigheten: Tankar kring språk, religion och humaniora är en väldigt trevlig essäsamling där det mesta dock tycks ha publicerats tidigare. Wikander kastar sig vant mellan främreorientaliska myter och språkliga egenheter till soundracket till Matrix. Ibland blir det lite spretigt och stilen varierar en del. Perspektivet är dock både sammanhängande och upplivande.
En genuin fascination för språk och religionshistoria lyser igenom, liksom en ovanlig förmåga att närma sig det länge sedan förflutna på samma nivå som nutiden. Denna förmåga är kanske det bästa beviset på författarens uppfattning om språkets förmåga att möjliggöra ett närmande till kulturer och tänkesätt som annars inte bara skulle vara främmande utan också direkt ofattbara. Att det är en ovanlig förmåga är också ett talande omdöme om ett samhälle där inte bara sanskrit och ugaritiska enbart förstås av ett fåtal experter men där detta också gäller latin och klassisk grekiska. Det som går förlorat är förmågan att själv närma sig världar som är på en gång annorlunda och lika vår egen, inte bara förmågan att se vår egen tid i ett större sammanhang.
Som allvarligast blir Wikander kanske i indignationen över hur latinundervisningen lades ned vid Lunds Universitet. Samtidigt har han själv långt ifrån den nedlåtande attityd till populärkulturen som många väntar sig av de extremt belästa. Flera essäer behandlar sådana saker som inslaget av klassiska språk och fornnordisk mytologi i datorspel och film. Detta är skrivet av någon som inte bara uppfattar Upanishadkörerna i Matrix Revolutions utan som också förstår språket. Den bestående iakttagelsen jag lämnas med är den att intresset för det länge sedan förflutna faktiskt är större i populärkulturen än i det etablerade samhällsklimatet. Nya storskaliga TV-serier om det gamla Rom presenteras samtidigt som Skolverket föreslår att historien före industrialismen ska strykas från schemat. Det är onekligen märkliga tider vi lever i.
Kommentarer