Fortsätt till huvudinnehåll

Filosofi och politik


”Filosofi har inte med saken att göra” skriver Roland Poirier Martinsson, eller åtminstone rubriksättaren, i gårdagens SvD Kultur. Debatten om den moderna svenska konservatismens relation till filosofin fortsätter. Jag tvingas konstatera att jag samtidigt håller med och inte håller med honom i hans huvudargument: att konservatismen kännetecknas av föreställningen att politik inte är en fråga om teori utan om praktik, något som ju redan Aristoteles menade (i polemik mot Platon), men det innebar ju inte att han ansåg att filosofin var irrelevant för politiken, utan snarare tvärtom.

Poirier Martinsson menar att ”om politik bara gäller om bygatans underhåll eller nya kanoner [… blir slutsatsen] inte att filosofin är oviktig, utan att samhällets bärande aktiviteter bör hållas utanför politikens banaliteter.”

Detta är en tämligen modern, till vissa delar amerikansk konservatism, om än med djupa rötter i västerländsk idétradition. Den har exponenter både i amerikansk småstadskonservatism och i storpolitisk s.k. realism a la Kissinger och Clausewitz.

Men hur är det med förhållandet till filosofin? Rimligen beror detta på hur man drar gränserna för politik och filosofi. Poirier Martinsson tycks sätta dessa tämligen snävt. Jag håller med om att filosofin inte bör reduceras till politik. Å andra sidan bör den heller inte förlora sin relevans för livets realiteter. Detta är någonting som i stor utsträckning redan har skett i delar av den akademiska filosofin; inte det att den har blivit allt för abstrakt, den positivistiskt eller analytiskt inspirerade filosofin har slutat att ens försöka besvara flera av tillvarons stora frågor.

Samtidigt lider den politiska diskussionen av att den inte längre har någon relation till en politisk-filosofisk diskussion. Politik har enbart blivit en fråga om att vinna val. Frågan om vad politik egentligen är har förskjutits från det offentliga samtalet. Just därför sticker Poirier Martinssons eget ifrågasättande ut i dagens politiska klimat; t.o.m. när det han säger är att filosofin saknar politisk relevans exemplifierar han själv motsatsen.

Detta löser man naturligtvis inte genom att filosoferna blir politiker eller genom att politikerna blir filosofer. (Det kan finnas en fördel i att politikerna är ordentligt utbildade, men det är en annan sak). Platon hade fel i sitt påstående om att filosoferna måste bli konungar eller konungarna filosofer. Tvärtom måste aktiviteterna hållas isär. Liksom religionen är filosofin en aktivitet som måste vara skild från politiken för att kunna utövas ärligt, men som inte därför behöver vara utan koppling till den. Detta hindrar dock inte att de kan bidra till varandras utveckling. En av filosofins viktigaste funktioner är att få oss att ifrågasätta både våra utgångspunkter och vår förmåga att handla i enlighet med dem såväl i vardagslivet som i politken.

Är detta en konservativ hållning? Kanske. Den har en delvis gemensam idéhistorisk bakgrund med Poirier Martinssons resonemang. Möjligen är vi också överens om att de praktiskt politiska slutsatserna av denna oftast beror mer på hur man uppfattar politikens realiteter än på skillnader i de filosofiska resonemangen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…