fredag, februari 05, 2010

David Karlsson: En kulturutredning


Väl hemkommen igårkväll finner jag i min brevlåda inte mindre än två exemplar av min tidigare kollega David Karlssons bok om Kulturutredningen. Boken börjar med att Eva Swartz vill visa honom sin konstsamling och epilogen inleds med "Det är fredag i slutet av maj 2008 och jag inser att vår huvudsekreterare har blivit galen. Kanske inte galen. Men manisk." Det var kort efter det som David sa upp sig som sekreterare. Undertecknad stannade som bekant.

Däremellan handlar boken dock mestadels om kulturpolitik. Åtminstone verkar det så. Jag har hittills bara hunnit skumma och läsa valda delar. Relevanta teorier och diskussioner gås igenom. Delar av resonemangen håller jag med om, andra inte. Det hela är dock både mycket kunnigt beskrivet och synnerligen välskrivet. Följaktligen är boken läsvärd, åtminstone för den som är intresserad av den här typen av exposéer över de senaste årens kulturpolitiska diskussion. Det har skrivits betydligt sämre sådana. Däremot blir det aldrig särskilt konkret i fråga om lösningar och förslag. Det enda konkreta förslag jag har hittat hittills är att införa en skatt på datorer (som bl.a. Roger Wallis förordat).

Det hela avslutas med ett program i tio punkter för en framtida kulturpolitik. Jag tror att de flesta som deltagit i den kulturpolitiska diskussionen skulle kunna hålla med om det mesta här (även om Kulturutredningen bestämde sig för en annan uppfattning om kvalitetsbedömningar, en uppfattning som dock inte många andra delar, inte undertecknad heller kan jag ju konstatera eftersom jag sagt det både före och efter min tid med utredningen). Att säga saker som alla kan hålla med om och samtidigt undvika att bli konkret är tyvärr typiskt för kulturpolitiska texter, och lär inte hindra boken från att bli uppskattad, åtminstone mer uppskattad än Kulturutredningens betänkande. I ärlighetens namn kan man naturligtvis inte heller kräva att alla som skriver om kulturpolitik ska lösa dess problem. Jag gjorde det inte. Det gjorde inte heller Kulturutredningen. Däremot la den fram förslag för att lösa den typ av jämförelsevis smala administrativa problem som man kan vänta sig att en statlig utredning ska hantera. De förslagen blev också mycket kontroversiella.

Epilogen avslutas med ett långt citat av Harry Schein som efter decennier av arbete med kulturpolitiska frågor förklarade att "Jag är inte längre intresserad av kulturpolitik. Men jag är intresserad av kultur. [...] När fan blir gammal blir han religiös. När kulturbyråkraten blir gammal blir han anarkist. Jag som varit så ordentlig och rationell under hela mitt liv börjar nu, i kulturpolitiska sammanhang, att hoppas på anarkister, inte folkhemmets anarkistiska clowner utan riktigt gamaldags farliga anarkister."

Jag tror att detta är symptomatiskt. Osökt kommer jag att tänka på ett blogginlägg som kulturkonsulten Tobias Nielsén publicerade förra sommaren under rubriken "Nu slutar jag med kulturpolitik". Själv är jag glad åt att jag till skillnad från David Karlsson skrev min egen bok om svensk kulturpolitik redan innan jag gav mig in i Kulturutredningen. Jag har kanske inte slutat, men när utredningen väl var färdig kändes det som en välsignelse att få ägna sig åt någonting annat.

Mer allvarligt har jag blivit alltmer övertygad om att lösningen på samtidens kulturpolitiska problem inte står att finna i kulturpolitiken. Att kulturens problem inte kommer att lösas av kulturpolitiken, eller av politik i någon form, är någonting som jag alltid har varit övertygad om. Kulturen är en levande kraft som bör vara större än så, även om kulturpolitiken i bästa fall kan bidra med bättre förutsättningar.

Både i avhandlingen och senare har jag också spekulerat i om de formativa momenten för framtidens kulturpolitik kanske redan har inträffat. De beslut som kommer att bestämma den kanske redan har fattats. De lösningar som kommer att bli avgörande framtidens upphovsrätt finns kanske redan där ute och just nu håller på att slå igenom. Eller så återstår detta fortfarande. Det lär dröja innan vi får reda på det. Däremot tror jag inte att de mer avgörande politiska besluten när det gäller kultursektorn kommer att fattas av kulturpolitiker. T.ex. upphovsrätten och skattelagstiftningen torde vara betydligt mer avgörande.

EU:s kulturpolitik, regionaliseringen och andra trender i sammanhanget verkar fortgå i tangentens riktning. När det gäller statens förhållande till regionaliseringen kan Kulturutredningen ha spelat en viss roll. Blir det en kulturpolitisk analysmyndighet, som utredningen förslog och riksdagen har beslutat, så kan den kanske bidra till att ge staten bättre förutsättningar för att i framtiden kunna hantera en kultursituation som det är alltmer uppenbart att den inte kan styra.

I grunden är denna bristande kontroll någonting positivt. En av de många saker som vore värre än en icke-fungerande kulturpolitik vore ett samhälle där politiken verkligen lyckades med att styra kulturen. Hoppas att även Harry Schein kom till den insikten till sist. Mer troligt är kanske att hans yttrande bara antyder att han var bitter och frustrerad.

(Bild: Delar av Kulturutredningen och dess sekretariat på Gotland).

1 kommentar:

Tobias Harding sa...

Noterar att utredningens tidigare huvudsekreterare nu själv kommenterat boken i Sydsvenska Dagbladet:

"Under femton månaders arbete lyckades han inte åstadkomma någon form av resultat. [...] Själv läser jag förstås boken som ett försök att skyla över ett yrkesmässigt misslyckande."

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article632842/Kulturskvaller
Nar-skrivkrampen-slapper.html