Pelle Åberg och Johan von Essen, båda vid Ersta Sköndals Högskola, har skrivit en väldigt intressant analys av medlemsorganisationernas förhållande till studieförbunden: Folkrörelseanknytningar och marknadsrelationer (pdf), beställd och utgiven, men av allt att döma inte styrd, av Folkbildningsrådet.
Rapporten är intressant inte minst eftersom den behandlar folkbildningen som en del av det svenska civilsamhället och inte enbart som en verksamhet i sig, något som görs alltför sällan. Samtidigt slår de fast att de flesta studieförbund har bildats åtminstone delvis i syfte att erhålla statliga anslag. Det har också under hela 1900-talet funnits en ambivalens mellan betoningen på folkrörelseanknytning och den på studieförbundens oberoende. Trots allt prat om folkrörelseanknytning verkar det snarast som att det är oberoendet från medlemsorganisationerna som staten hela tiden tryckt på, samtidigt som det hela tiden också har funnits regleringar och förväntningar från statens sida. Det senare är dock inte i fokus i den här rapporten.
Relationen till staten har det skrivits mycket om. Att skriva om relationen till medlemsorganisationerna är betydligt mer nydanande. Intressant nog verkar det inte som att studieförbunden behandlar sina medlemmar lika. Istället är kopplingen till de ursprungliga medlemmarna ofta mycket starkare än de till de senare tillkomna. Marknadsliknande relationer blir alltså viktigare gentemot de senare. Nästan alla organisationer som har varit med och grundat sitt studieförbund (i vissa fall för bortåt hundra år sedan) menar att de kan påverka det genom dess styrelser och andra demokratiska strukturer. De flesta andra medlemsorganisationer och samarbetsorganisationer svarar i en enkät att de inte kan det.
Något man inte tar upp ingående är vad som kommer att hända när många medlemsorganisationer själva tappar medlemmar och hur detta påverkar studieförbundens demokratiska förankring i civilsamhällets organisationer. Möjligen skulle detta kunna sättas i samband med studieförbundens tendens att bli allt mer lika, något som man faktiskt iakttar (det organisationsteoretiska begreppet isomorfi visar sig här mycket användbart).
Att författarna väljer att använda ordet civilsamhälle snarare än ordet folkrörelse visar sig leda till nya öppningar. Termen folkrörelse har länge burit på en omfattande ideologisk barlast. Det implicerar inte bara en viss struktur och en stor mängd medlemmar utan även en ”vilja till samhällsförändring”, något som gör begreppet nästan mer normativt än deskriptivt, inte minst idag då allt fler av de traditionella folkrörelserna tappar medlemmar men ändå fortsätter att göra anspråk på benämningen. Civilsamhällesbegreppet öppnar enligt författarna också för att titta på de av studieförbundens medlemmar som inte traditionellt räknas till folkrörelserna, som t.ex. Svenska Kyrkan. Skiljer sig deras bildningsverksamhet ifrån de övriga? Finns det anledning att betrakta dem som aparta i det här sammanhanget?
En teoretiskt lite tråkig sida är att man inte går närmare in på det studieförbund som har helt annorlunda struktur, nämligen Folkuniversitetet. Där är medlemmarna inte uppsättning medlemsbaserade riksorganisationer, utan fem stiftelser. Man kan som författarna tycka att detta gör att de inte går att jämföra. Stiftelserna har emellertid stiftare, mer exakt är de stiftade av universitet och studentkårer. Folkuniversitetet började liksom flera andra som en del av en rörelse för att sprida bildning till folkets bredare skikt, i stor utsträckning genom ideellt arbete. Även idag spelar stiftarna en viss roll. Jag mins t.ex. från min tid på Stockholms universitets studentkår att vi hade rätt att utse ledamöter i Stockholms folkuniversitetsstiftelse. Det kunde med andra ord vara intressant att tala om grundarorganisationer även här, även om det inte finns möjlighet för nya organisationer, eller för den delen universitet, att ”gå med”. Detta kan å andra sidan ses som ett av flera uppslag till vidare forskning som dyker upp.
Rapporten är i alla händelser mycket rekommenderad. Både dess empiriska innehåll och dess teoretiska ansatser gör de relevant både för diskussionen kring studieförbundet och för förståelsen för civilsamhället i det neokorporativa Sverige.
(Bild: studiecirkel i ABF 1928)
Kommentarer