Fortsätt till huvudinnehåll

Varför intressera sig för Piratpartiet


Det är inte alltför länge sedan en ledande svensk samhällsvetare varnade mig för att lägga ned för mycket tid på någonting som med all sannolikhet kan vara en dagslända. Det handlade då både om Piratpartiet och om min fallstudie om Sverok. Det här inlägget handlar om Piratpartiet, som man ju verkligen inte ska utgå ifrån kommer att bli en del av den etablerade politiken i Sverige. Men det är å andra sidna inte poängen. Skälen att intressera sig för Piratpartiet är snarare att de kan representera en ny konfliktdimention i politiken (som t.ex. Ulf Bjereld har varit inne på), men också ett nytt sätt att organisera sig, eller snarare ett möte mellan ett gammalt och ett nytt sätt.

Ett parti med regler som att då tre medlemmar är eniga om en kampanj så är det bara att köra är i någon mening både ett parti och en svärm- eller nätverksorganisation. Ett nätverk av aktiva som försöker verka på den parlamentariska arenan blir naturligtvis tvunget att anpassa sig och verka med till buds stående medel. Man kan då fråga sig hur präglat de blir av att använda dessa och spela på den existerande spelplanen. Vilka normer och arbetssätt dominerar i en hybridorganisation? Vågar vi hoppas på en förnyelse av demokratin? Ju mer jag funderar på saken destå rimligare verkar det att ägna tid åt att följa Piratpartiet trots att det egentligen inte hör till det som jag får betalt för att göra.

En intressant källa just nu tycks vara Mattias Bjernemalms blogg, även om han just nu känner sig en smula avgränsad från händelsernas centrum, nyligen överförd till ett kansli i Bryssel. Redan det är dock en fråga: vilken betydelse kommer heltidspolitikerna och politrukerna i den europeiska huvudstaden att ha för utvecklingen i detta vårt nyaste parlamentsparti? Ur mitt perspektiv är bloggen också intressant eftersom Bjernemalms demokratisyn tycks präglad av mer traditionella svenska organisationer som Uppsala Universitets Studentkår och Sverok. Ung Pirat, som han har varit med om att bygga upp, verkar också mer traditionellt till sin uppbyggnad än vad Piratpartiet i sig verkar vara.

Jag fastnar t.ex. för det här inlägget och diskussionen i kommentarsfältet. Hur hanterar man konflikter i uppbyggnadsskedet av en organisation (då man inte tycker sig ha tid, men då de i allmänhet är som mest avgörande för organisationens framtid? Hur viktigt är egentligen riksdagsvalet 2010 för Piratpartiets framtid? Redan det faktum att man ställer frågan antyder att man representerar någonting nytt i ett politiskt system som blir alltmer fokuserat på opinionsmätningar och där fokus på nästa val ofta ter sig direkt långsiktigt. Eller innebär det bara att man resignerar inför ett val där man har betydligt sämre chanser än i EU-valet?

Klart rekommenderad läsning i alla fall. Sedan får vi se om det i framtiden kommer att uppfattas som en kuriositet från 00-talet (ungefär som vi uppfattar Ny Demokrati i krisens tidiga 90-tal) eller som början till någonting nytt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…