Fortsätt till huvudinnehåll

Middag med Pol Pot

Jag har länge varit kritisk till myndighetskonstruktionen Forum för Levande Historia. Efter att ha sett utställningen Middag med Pol Pot måste jag dock säga att åtminstone den behövs. Det handlar om ett folkmord då delar av den svenska offentligheten faktiskt inte vände ryggen till, utan istället aktivt hejade på och försvarade förrövarna.

Utställningen blandar svenska reaktioner med beskrivningar Röda Khmerernas Cambodja, eller "Demokratiska Kampuchea" som då var det officiella namnet under deras styre. Ett av de inslag som jag själv fann obehagligast var en svensk musikinspelning från någon gång på sjuttiotalet. Trosvissa röster sjunger till toner som låter som lånade från Frälsningsarmén om hur soldater i svarta uniformer marscherar mot städerna och köpmännen hukar i skräck.

En annan film visar den svenske f.d. maoisten Gunnar Bergström som vandrar omkring i dagens Phnom Penh och med hjälp av tolk ber förbipasserande cambodjaner om ursäkt för att han stött Pol Pot. På sin vandring möter han åtskilliga som förlorat familjemedlemmar under Röda Khmerernas skräckvälde. Förvånansvärt nog blir det aldrig våldsamt. Snarare verkar flera rätt perplexa. Hur kan han ha stött Pol Pot? Varför?

Filmen står i skarp kontrast till en dokumentär inspelad av Jan Myrdal 1978 och som visas i en annan del av rummet. Myrdal reser runt i Cambodja ledsagad av regimens guider (tillsammans med bland annat Bergström). Man ser byar med glada kroppsarbetande barn. Man ser enorma i stort sett folktomma städer och får berättat för sig att befolkningen flyttats ut på landsbygden för att delta i arbetet med att återuppbygga landet. I Sverige kommenterade författaren P.O. Enquist i Expressen utrymningen av Phnom Penh med att "Över detta kan endast hallickar känna sorg."

Röda Khmerernas policy dikterade att den tidigare stadsbefolkningen, när de inte sattes i renodlade fångläger, skulle ägna sig fysiskt tvångsarbetande i jordbrukskollektiven. Intellektuella och arbetare, som i de flesta kommunistiska system uppfattats som stommen i revolutionen, var här klasser som man gick in för att utplåna. Utbildning sågs som suspekt. Alltmedan läkare arbetade ihjäl sig på risfälten och sjukhusen utrymdes förklarade regimen att nya "barfotaläkare" skulle behandla befolkningen med hjälp av traditionell folkmedicin. Myrdal talar i sin dokumentär om "den segrande bonderevolutionen".

Vid det här laget hade inte bara kapitalismen, utan även penningekonomin avskaffats. I allt väsentligt tycks man ha förvandlat hela landet till ett enda stort arbetsläger, samtidigt som bilden var att man snabbare än andra socialistiska länder närmade sig det kommunistiska idealet.

Vid ett tillfälle träffar Myrdal på en pensionerad tjänsteman som han träffat före revolutionen. Denne gör en lång utläggning om det rättvisa i att han och hans familj nu tvingas delta i folkets arbete i en by någonstans på landsbygden. Hans ansikte är hela tiden fullkomligt uttryckslöst. Myrdal tvivlar inte på ett ord men missar fullständigt den fullständiga monotonin i rösten.

Utställningen gör en mycket god insats för att beskriva både skeendet och Västvärldens tendens till selektivt seende. Samtidigt tycker jag att man hade kunnat gå längre. Att Demokratiska Kampuchea var ett slutet land är t.ex. en sanning med modifikation. Visserligen var det få västerlänningar som fick tillfälle att besöka det. Däremot fanns det hundratusentals flyktingar och fördrivna som lyckades lämna det, och som man hade kunnat lyssna på, om man hade velat.

Det ska heller inte förnekas att USA:s agerande under Vietnamkriget rymde åtskilligt som det var helt riktigt att protestera mot. Det var så engagemanget i stödet för Indokinas kommunistiska rörelser började för många. Samtidigt finns det någonting mer här, kanske en fascination för det extrema, för den mest radikala lösningen i kampen för ett icke-kapitalistiskt samhälle. Många fortsatte uppenbarligen att stödja Röda Khmererna även när det kommunistiska Vietnam hade förklarat krig mot dem och Röda Khmererna själva indirekt stöddes av USA. Att döma av kommentarerna är till den här Newsmillartikeln finns det fortfarande människor som gör det ställningstagandet. Detta om något är ett argument för att utställningen Middag med Pol Pot verkligen behövs.

Kommentarer

Anonym sa…
Människor som läst t. ex. Philip Shorts bok "POL POT The History of a Nightmare" brukar få en vad man kan kalla balanserad syn på vad som hände.

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…