Kulturpolitik 2040?

Just nu är jag indragen i förberedelserna för en framåtblickande konferens som ska handla om Kultursverige 2040. Detta leder till en del tankar.

Kulturpolitik har troligen funnits lika länge människor har slutit sig samman i samhällen. I Bibeln kan man läsa om hur David och Salomo kallade de bästa hantverkarna till sig för att uppföra sina praktbyggnader i Jerusalem. I Staten låter Platon Sokrates hålla långa utläggningar om vilka sorters musik som ska få spelas idealstaten och om hur den kan bidra till att utbilda ideala människor. Båda koncepten, monumentbyggande och uppfostran, lever och frodas i dagens kulturpolitik. Medierna har förändrats. Visserligen bygger vi både monumentalbyggnader och lyssnar på musik, men det ser ut och låter distinkt annorlunda. Jag är statsvetare, så jag ska inte uttala mig om konstnärernas syften. De politiska syftena är dock i alla fall inte förändrade till oigenkännlighet.

Jag är rätt övertygad om att vi kommer att ha en kulturpolitik inte bara om trettio år. Finns det människor om tusen år så är jag övertygad om att vi även då kommer ha såväl konstverk och kulturminnen som människor som stöder dem för att resa monument över sig själva, för att påverka andra, eller helt enkelt för att de uppskattar dem. Om den kommer att vara särskilt lik den kulturpolitik vi har idag är betydligt mer svårt att förutse.

Talar vi istället om en nationell kulturpolitik av den sort som finns i de flesta av dagens stater så är fenomenet betydligt yngre. De flesta av de institutioner och myndigheter som hanterar dagens svenska kulturpolitik har grundats under 1900-talet, men tämligen många har också sitt ursprung under 1800-talet, och några kan spåras tillbaka till sjutton- och sextonhundratalet. Riksarkivet är troligen äldst och har föregångare redan på medeltiden. Jag skulle dock påstå att den nationella kulturpolitiken är jämgammal med nationalismen. Idén om svenska folket som en nationell gemenskap som borde styras gemensamt av en stat var ordentligt etablerad mot slutet av 1800-talet, men hade haft gott om föregångare även på 1700-talet.

Ser man till kulturinstitutionerna så etablerades egentligen två sorters kulturinstitutioner: de som handlade om att visa Sveriges plats i den civiliserade världen genom att samla, stödja eller visa vad som universellt (eller åtminstone i västvärlden) uppfattades som högkvalitativ konst eller vetenskapligt intressant (t.ex. Nationalmuseet, Svenska Akademien etc), respektive de som samlade och visade dem specifika etniskt svenska kulturen (Nordiska Museet, Skansen etc. Sen tidigare fanns också idén om att bevara monumenten över de svenska kungarna och statens framväxt. Tillsammans blev dessa grunden för kulturpolitiken. Redan i detta hade det funnits en ambition att sprida kunskap och värderingar till folket. Under 1900-talet sköts denna idé fram i fokus. Samtidigt förändrades idén om statens syfte. Staten blev demokratisk, och under stora delar av seklet dessutom socialdemokratisk.

Folkhemmet var på en gång en nationell gemenskap och en vision om ett modernt samhälle. I kulturkulturpolitiken sköts de etniska föreställningarna åt sidan, även om de inte helt försvann. Istället sattes moderniteten i fokus för kulturen, sida vid sida med folkbildningens idé. De nya kulturinstitutionerna handlade i första hand om att föra ut den statliga kulturpolitiken i hela landet. 1974 års kulturpolitikiska proposition talade om förnyelse och om kultur i hela landet. Idén om en homogen nationell kultur fanns där, men den hade mindre och mindre att göra med den sorts etnisk nationalism och royalism som en gång hade präglat kulturpolitiken (märkt dock att både idén om den etniskt homogena staten och royalismen fortfarande levde och frodades, få hade nog kunna gissa att den förstnämnda tio år efter millennieskiftet skulle vara förpassat till det politiska samtalets utmarker medan den andra skulle ha förvandlats till en kommersiell folkfest).

Idag är de dominerande tendenserna i kulturpolitiken andra än för fyrtio år sedan. Skulle jag lista några stycken så skulle de vara näringslivtillvändhet, pluralistisk identitetspolitik och regionalisering. Globaliseringen är naturligtvis en drivande kraft i alla tre. Märkligt nog tycks nationalstaten Sverige som mest framgångsrik i att hantera den mellersta, den som i förstone tycks stå i direkt motsats till idén om den nationella kulturen. Ändå är vår senaste kulturpolitiska monumentalbyggnad inte den opera som aldrig tycks bli av i Stockholm, utan fortfarande Världskulturmuseet i Göteborg, visserligen ett monument förlagt till Göteborg snarare än till Stockholm, men framförallt ett monument över statens välvilliga inställning till all kultur som inte är inskränkt etniskt svensk, närmast ett slags omvänd nationalism när statens funktion blir att skydda gränsöverskridandet istället för upprätthållandet av gränser. Ändå är detta nog den typ av manifestationer vi bör vänta oss av en stat som gärna betecknar sig som ”världens modernaste land”.

Att det skulle stå någonting om ”kommersialismens negativa verkningar” i kulturpropositionen 2009 (som det gjorde i de från 1974 och 1996) var det knappast någon som hade väntat sig. Ingen tycks heller ha försökt driva den striden särskilt hårt. Tvärtom tycks alla ha insett att den redan var förlorad. Att motsvarande mål från 1996 nu bara stod kvar som en relikt från en förgången tid. Tron på kulturnäringarnas betydelse för landets totala ekonomi har på senare år varit central i diskussionen kring kulturlivet. Richard Floridas idé om den kreativa klassen är central i detta sammanhang och betonar kulturlivets betydelse för att attrahera kompetens och näringsliv till platser. Andra betonar utvecklingen mot ett upplevelsesamhälle där upplevelseproduktionen blir den avgörande faktorn i alla näringar. Båda diskurserna pekar på kulturens centrala och ökande betydelse för ekonomin. I den nationella kulturpolitiken förblir sådana ekonomiska hänsyn emellertid ett fenomen på marginalen; visserligen ett objekt för enskilda satsningar och som man ofta hänvisar till i retoriken, men fortfarande ingenting som hittills tycks ha påverkat politiken i nämnvärd utsträckning.

Istället är det många regioner och kommuner som har tagit ledningen i utvecklingen av en ny kulturpolitik med fokus på kulturens betydelse för regionutveckling och på kultur näringar som turism och film. Florida är en central inspirationskälla. Regioner som Södra Småland har tagit ledningen när det gäller cultural planing, ett av många exempel på en modell där kulturpolitiken har upphört att gälla enbart en specifik sektor för att istället försöka hävda sig som ett perspektiv på regionpolitiken i stort.

Ytterst utmanar regionaliseringen dock inte bara den nationella kulturpolitikens inriktning utan själva dess organisation. Att regionerna väljer andra prioriteringar än den statliga kulturpolitiken kan i sig ses som ett symptom på att staten inte längre är den enda kulturpolitiska aktören i landet. Fortfarande är den dock den största. Den verkligt avgörande förändring som föreslogs av den senaste kulturutredningen är i så fall det som den presenterade som portföljmodellen. Oavsett skillnaderna mellan de olika modeller som har gått under namn som Skånepåsen, Västra Götalandsmodellen, portföljmodellen och koffertmodellen, så adresserar de alla samma fråga, om än mer eller mindre explicit: hur ska staten i sin kulturpolitik förhålla sig till regionerna när dessa börjar gå sin egen väg. Samtliga dessa modeller accepterar utvecklingen men bibehåller samtidigt omfattande statligt stöd av det regionala kulturlivet i utbyte mot ett fortsatt statligt inflytande över den regionala kulturpolitiken, men nu med hjälp av mer eller mindre tydliga förhandlings- och utvärderingslösningar. Förhållandet har helt enkelt tagit ett steg från att vara ett rent hierarkiskt förhållande mot att mer av förhållande mellan självständiga aktörer. Det är inte så att nationalstaten har avskaffats, men det rör sig onekligen om ett litet steg i riktning mot en mer federal hållning.
Det viktigaste, kanske enda, argumentet mot denna utveckling har handlat om kvalitet, något som framstod som något av en icke-fråga så sent som på sjuttiotalet, inte därför att den var betydelselös, utan därför att den var självklar.

Kvalitetsbedömning har legat till grund för kulturpolitiken under mycket lång tid, och åtminstone sen de kungliga akademiernas grundande på 1700-talet har modellen byggt på att experter ges rätten att avgöra vilken kultur som ska stödjas. En sådan kulturpolitik hänger samman både med föreställningen om objektiv kvalitet och med utvecklingen av en autonom kultursfär. Argumentet mot regionaliseringen har helt enkelt varit att kulturpolitiken inte kan överlämnas till vad en debattör beskrev som ”regionala tillfällighetspolitiker”. Man får anta att denna oro hänger samman med att i synnerhet ekonomiska hänsyn verkligen har vunnit inflytande i kulturpolitiken i många regioner och kommuner.

Om regionaliseringen är en utmaning mot den nationella kulturpolitiken som statliga utredare faktiskt har försökt hantera, så hänger kvalitetsdiskussionen emellertid också samman med en mer omvälvande förändring: Den nationella och internationella kultursfären utmanas också på andra sätt i upplevelsekonomins och globaliseringens tidevarv. Många argumenterar för att autonomin helt håller på att upplösas. Vad som kan konstateras är att huvuddelen av kulturproduktionen inte sker med hjälp av offentliga stöd utan antingen på marknaden eller helt ideellt. Det etablerade systemet har byggt på att dessa sfärer har hållits isär, såväl i politiken som i det allmänna medvetandet. Den kultur som producerats på marknaden och av ideella krafter har genomgående betraktats som mindre värd; som kommersiell respektive amatörmässig. Idag håller dessa sfärer till synes på att glida samman. Det kommersiella vinner i uppmärksamhet och respekt. Kulturnäringarna har av allt att döma aldrig varit så omfattande som idag.

Om möjligt ännu mer radikal är den ideella kulturproduktionens frammarsch. Intresset för konventionell amatörkultur framstår i statistiken som mycket hög. Den verkliga revolutionen förmedlas dock via internet och av olika subkulturer. Amatörproduktionen är på många områden helt dominerande. Därtill kommer att kopieringen av kulturprodukter som musik, film och text nu har nått kvantiteter och hastigheter som få hade kunnat drömma om så sent som för tio år sedan. För en ökande del av befolkningen är tillgången på kulturprodukter i allmänhet inte längre något problem (även om vissa specifika produkter fortfarande kan vara svåra att nå). En tillgång på böcker motsvarande den som för tretio år sedan fanns på ett genomsnittligt folkbibliotek är inte längre något problem; folkbiblioteket finns fortfarande och har nu kompletterats med både nätbokhandlar och en ständigt ökande mängd text tillgänglig för läsning över skärmen. Den musik som finns tillgänglig, i och för sig olagligt, via fildelningsprogram fanns knappast tillgänglig för någon för tretio år sedan. Om ytterligare tretio år är det mycket troligt att det problem som en tillgänglighetsorienterad kulturpolitik organiserades för att lösa i stora drag helt enkelt är löst. Faktum är att den stora frågan på detta område idag handlar om att begränsa tillgänglighet. Jag talar naturligtvis om upphovsrätten. Eftersom priser avgörs av tillgång och efterfrågan är själva förutsättningen för att någonting över huvud taget ska gå att sälja att tillgången är begränsad. När tillgången går mot oändligheten (som med mp3-filer) går priset mot noll.

Förutom med teknik har vi här att göra med en form av globalisering som innebär att den geografiska platsen blir mindre viktig för kultur. För de som har tillgång till tekniken blir tillgången obegränsad. Och de blir fler och fler. Samtidigt innebär globaliseringen också att människor rör sig alltmer. Allt färre av Sveriges innevånare kommer att ha sitt ursprung här, det gäller såväl flyktingar som arbetskraftsinvandrare på alla nivåer av den ekonomiska skalan. Samtidigt kommer allt fler av de som är uppvuxna i Sverige att bo här, vilket gäller både de som är resturangbiträden i Oslo och de som reser till Kalifornien eller Bryssel som ett led i sin karriär. Dessutom kommer många av dessa människor att röra på sig alltmer. Hur stor skillnad det är mellan dessa grupper beror på hur den ekonomiska utvecklingen kommer att se ut. Det är skillnad på att vara en gästarbetande städare och att vara en akademiker som söker jobb vid universitet över hela värden. Rörligheten må vara nödvändig för båda, men inte på samma sätt. Båda utmanar emellertid nationalstatens grundläggande antagande om att det normala är att födas, leva och dö i samma land som ens förfäder gjort i generationer. Man ska inte underskatta att många kommer att göra det också, men det kommer knappast att vara lika självklart.

Så vad vilken roll kan en nationell kulturpolitik spela i mer eller mindre postnationell värld? Just nu tycks nationalstaten söka sin roll. Det pågår en politisk kamp mellan de som vill stärka staten, försvara dess kultur och förmå invandrarna till anpassning, och de som istället vill göra staten till en garant för mångfalden och toleransen. Det är de senare som har rest Världskulturmuseet som sitt monument och som över lag tycks vara de mest hörbara i kulturpolitiken idag. De verkliga politiska striderna tycks däremot utspela sig på andra politikområden, kanske i synnerhet i integrationspolitiken och skolpolitiken, och, som sagt i frågorna kring upphovsrättslagstiftningen och den övervakning som drivs för att säkerställa dess efterlevnad.

Oavsett var dessa strider slutar tyder dock det mest på att vi går emot en mer komplicerad värld än den som dominerades av nationalstater och av föreställningen om dessas homogena kultur. I så fall är den verkliga utmaningen för den statliga kulturpolitiken att hitta sin nisch i en värld som den inte längre kontrollerar. Det samma gäller naturligtvis också för kulturpolitiken i städer, samhällen, regioner och i EU. Nu låter det som att vi skulle stå inför mycket stora förändringar. Paradoxalt nog kan det bli så att den statliga kulturpolitiken om trettio år kommer att vara lätt igenkännlig, åtminstone på ytan. Om det är nu som vägvalen sker så kan vi se tämligen klart vilken väg vi håller på att slå in på. Statens nisch blir att bevara det vi redan har; att slå vakt om den konst som enligt sina egna etablerade utövare och institutioner är att betrakta som kvalitativ, att vidmakthålla det svenska språket och kulturarvet, och inte minst att upprätthålla statliga kulturinstitutioner som de kungliga teatrarna och slotten, Skansen, Nationalmuseum och Sveriges Television. De flesta av de här verksamheterna har mycket hög legitimitet. Ingen driver att de borde läggas ned. Mest i farozonen står kanske konstnärerna. Flera av kulturinstitutionerna har funnits redan före nationalismen och den moderna nationalstaten. Det är långt ifrån osannolikt att de kommer att överleva den. Medan andra aktörer finner sin nisch i det nya kan statens nisch alltså bli att slå vakt om det bestående. Till förmån för vem kan man fråga sig, kanske lika mycket för de nya som de gamla svenskarna, och kanske lika mycket för de som uppfattar sig som svenskar men som inte bor här.

Frågan för konstnärerna bör kanske närmast vara om man vill göra sig beroende av en sådan aktör. Det är i så fall samma fråga som man ställer sig i många andra professioner. Inte minst akademiker blir allt mer benägna att inte vilja knyta sina karriärplaner till svenska institutioner. Däremot tror jag att vi kan vara säkra på att framtidens makthavare, oavsett vilka de blir kommer att ha ett intresse för att upprätthålla de kulturinstitutioner som fortfarande har legitimitet.

Fler tankar kring detta.