Fortsätt till huvudinnehåll

Ledarskapsutveckling var så 90-tal?

Precis före jul läste jag klart en bok som heter Managementsamhället: Trender och idéer på 2000-talet där organisationsforskaren Kjell Arne Rövik diskuterar hur nya organisationsidéer kommer in i en organisation, t.ex. ett företag, en myndighet eller en frivilligorganisation. Rövik hör till de forskare som inte anser att detta lämpligen beskrivs som en process där ledningen ser ett problem, hittar en lösning och inför den. Istället ser han en spridningsprocess där personer inom organisationen snappar upp nya idéer och sedan börjar se möjligheter (och behov av) att införa dem i den egna organisationen Överföringen kan t.ex. ske på konferenser eller via konsultföretag. Samtidigt värjer han sig mot tendensen att se det som rent irrationella moden. Den pragmatiska beskrivningen ligger någonstans emellan.

Det är heller inte så enkelt som att nya idéer införs i nya organisationer oförändrade. Begreppet översättning är centralt här. Tankar förändras när de översätts. Idéer får ny betydelse när de tolkas och tillämpas i en ny kontext. De färgas också av de personer som lånar in dem och i vilket syfte detta sker. Ofta är själva föreställningen om att förnyelsebehov och modernitet ett tillräckligt motiv, men i så fall finns inget behov av att faktiskt verkställa idén på ett genomgripande sätt, utan enbart så långt att det blir synligt. Beroende på sammanhanget kan det också finnas behov av att framställa idén som antingen ny och främmande eller lokal och hemtam, något som inte nödvändigtvis har mycket att göra med om den faktiskt är det.

Han vänder nu på perspektivet ytterligare och pekar även på idéns lösgörande från ursprungsorganisationen. Att förvandla en praktik till ett koncept som kan överföras till andra är en intressant tolkningsprocess, som inte minst definierar själva idén och kräver att någon tolkar vilka delar av praktiken som har varit framgångsrika.

En av de mest spridda organisatoriska idéerna idag är enligt Rövik själva idén om organisationer som fenomen, dvs. en mängd synnerligen olikartade organisationstyper som tillräckligt lika för att idéer ska kunna lånas mellan dem. Mycket forskning av den här typen har handlat om skillnaderna mellan offentliga och privata organisationer och vad som händer när man försöker göra dem allt mer lika. Själv ägnar jag mig åt det betydligt mindre utbredda fältet ideella organisationer och tycker mig se åtskilliga exempel på hur de anammar idéer från såväl myndighetsvärlden som från vinstdrivande företag. Hur detta påverkas av skillnaden i karraktär mellan de olika verksamheterna finns sannolikt fortfarande mycket att säga om. Även idén om frivilligorganisationer som typ som är mer lika och olika kan emellertid ses som en idé som vinner teräng just nu.

Röviks eget ursprungliga forskningsområde var norska kommuner, och det han först lade märke till var benägenheten att försöka låna idéer från näringslivet. Han försökte sedan beskriva vad som hände när man försökte detta. Det var detta som han från början skildra genom att jämföra idéerna med virus som smittar mellan organisationer t.ex. då företrädare träffas på konferenser. Precis som virus sprids idéerna sedan genom att organisationen själv ställer sina resurser till förfogande för smittspridningen.

I Managementsamhället tar han metaforen till en ny detaljnivå och tillämpar den på nya områden. Hans metod utmärks även över lag av en tendens att ta metaforer på stort allvar. Samma sak gäller översättning som metafor. Till skillnad från många andra bemödar han sig med att sätta sig in i och försöka överföra (just översätta) översättningsteorins senaste landvinningar till organisationsteorin. Lyckat är det åtminstone i den meningen att det är idégivande.

Vilka idéer är det då som sprids just nu (eller åtminstone vid bokens publicering för två år sedan)? Rövik har gjort en ganska omfattande studie av vad som publiceras i ledande tidskrifter och saluförs av ledande konsultföretag. Till slutsatserna hör att artiklar om ledarskap har gått tillbaka kraftigt, liksom de som handlar om team och laguppsättningar. De artiklar som faktiskt handlar om ledarskap ger en vink om vad som håller på att hända. Tonvikten ligger inte längre på förändringsdrivande starka ledare. Istället handlar det om ledare som kan den organisation de arbetar i och som betonar kontinuitet snarare än förändring, dvs. om sådana ledaregenskaper som tidigare inte tidigare rönt samma uppskattning i litteraturen, och med fokus på organisationen snarare än på personen (vilket naturligtvis inte hindrar att ledarskapslitteraturen kommer att kunna skörda nya segrar som populärlitterär genre, riktad till enskilda personer snarare än till organisationer).

Ett ämne som varit på väg framåt under 00-talet är naturligtvis också katastrofhantering och säkerhetsfrågor, men det lär ju inte överaska någon. Efterfrågan har uppenbarligen varit stor när det gäller synliga åtgärder på det här området.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…