Fortsätt till huvudinnehåll

Ledarskapsutveckling var så 90-tal?

Precis före jul läste jag klart en bok som heter Managementsamhället: Trender och idéer på 2000-talet där organisationsforskaren Kjell Arne Rövik diskuterar hur nya organisationsidéer kommer in i en organisation, t.ex. ett företag, en myndighet eller en frivilligorganisation. Rövik hör till de forskare som inte anser att detta lämpligen beskrivs som en process där ledningen ser ett problem, hittar en lösning och inför den. Istället ser han en spridningsprocess där personer inom organisationen snappar upp nya idéer och sedan börjar se möjligheter (och behov av) att införa dem i den egna organisationen Överföringen kan t.ex. ske på konferenser eller via konsultföretag. Samtidigt värjer han sig mot tendensen att se det som rent irrationella moden. Den pragmatiska beskrivningen ligger någonstans emellan.

Det är heller inte så enkelt som att nya idéer införs i nya organisationer oförändrade. Begreppet översättning är centralt här. Tankar förändras när de översätts. Idéer får ny betydelse när de tolkas och tillämpas i en ny kontext. De färgas också av de personer som lånar in dem och i vilket syfte detta sker. Ofta är själva föreställningen om att förnyelsebehov och modernitet ett tillräckligt motiv, men i så fall finns inget behov av att faktiskt verkställa idén på ett genomgripande sätt, utan enbart så långt att det blir synligt. Beroende på sammanhanget kan det också finnas behov av att framställa idén som antingen ny och främmande eller lokal och hemtam, något som inte nödvändigtvis har mycket att göra med om den faktiskt är det.

Han vänder nu på perspektivet ytterligare och pekar även på idéns lösgörande från ursprungsorganisationen. Att förvandla en praktik till ett koncept som kan överföras till andra är en intressant tolkningsprocess, som inte minst definierar själva idén och kräver att någon tolkar vilka delar av praktiken som har varit framgångsrika.

En av de mest spridda organisatoriska idéerna idag är enligt Rövik själva idén om organisationer som fenomen, dvs. en mängd synnerligen olikartade organisationstyper som tillräckligt lika för att idéer ska kunna lånas mellan dem. Mycket forskning av den här typen har handlat om skillnaderna mellan offentliga och privata organisationer och vad som händer när man försöker göra dem allt mer lika. Själv ägnar jag mig åt det betydligt mindre utbredda fältet ideella organisationer och tycker mig se åtskilliga exempel på hur de anammar idéer från såväl myndighetsvärlden som från vinstdrivande företag. Hur detta påverkas av skillnaden i karraktär mellan de olika verksamheterna finns sannolikt fortfarande mycket att säga om. Även idén om frivilligorganisationer som typ som är mer lika och olika kan emellertid ses som en idé som vinner teräng just nu.

Röviks eget ursprungliga forskningsområde var norska kommuner, och det han först lade märke till var benägenheten att försöka låna idéer från näringslivet. Han försökte sedan beskriva vad som hände när man försökte detta. Det var detta som han från början skildra genom att jämföra idéerna med virus som smittar mellan organisationer t.ex. då företrädare träffas på konferenser. Precis som virus sprids idéerna sedan genom att organisationen själv ställer sina resurser till förfogande för smittspridningen.

I Managementsamhället tar han metaforen till en ny detaljnivå och tillämpar den på nya områden. Hans metod utmärks även över lag av en tendens att ta metaforer på stort allvar. Samma sak gäller översättning som metafor. Till skillnad från många andra bemödar han sig med att sätta sig in i och försöka överföra (just översätta) översättningsteorins senaste landvinningar till organisationsteorin. Lyckat är det åtminstone i den meningen att det är idégivande.

Vilka idéer är det då som sprids just nu (eller åtminstone vid bokens publicering för två år sedan)? Rövik har gjort en ganska omfattande studie av vad som publiceras i ledande tidskrifter och saluförs av ledande konsultföretag. Till slutsatserna hör att artiklar om ledarskap har gått tillbaka kraftigt, liksom de som handlar om team och laguppsättningar. De artiklar som faktiskt handlar om ledarskap ger en vink om vad som håller på att hända. Tonvikten ligger inte längre på förändringsdrivande starka ledare. Istället handlar det om ledare som kan den organisation de arbetar i och som betonar kontinuitet snarare än förändring, dvs. om sådana ledaregenskaper som tidigare inte tidigare rönt samma uppskattning i litteraturen, och med fokus på organisationen snarare än på personen (vilket naturligtvis inte hindrar att ledarskapslitteraturen kommer att kunna skörda nya segrar som populärlitterär genre, riktad till enskilda personer snarare än till organisationer).

Ett ämne som varit på väg framåt under 00-talet är naturligtvis också katastrofhantering och säkerhetsfrågor, men det lär ju inte överaska någon. Efterfrågan har uppenbarligen varit stor när det gäller synliga åtgärder på det här området.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…