Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturministern - en summering


Är just nu sysselsatt med att uppdatera en europeisk beskrivning av svensk kulturpolitik. Förra versionen är ett eller ett par år gammal. Jag slås över hur mycket som faktiskt har hänt under mandatperioden. Det är visserligen inga radikala kursomläggningar som har gjorts, men den bild av en passiv (alternativt nyliberalt kulturfientlig) kulturminister som ofta framträder media stämmer helt enkelt inte.

Till saken hör att några omfattande kursomläggningar knappast har genomförts i den nationella kulturpolitiken sedan Andra Världskriget. Perioden mellan trettiotalet och 1974 års kulturproposition kan beskrivas som en utbyggnad där kulturpolitiken mer eller mindre införlivades i välfärdsstatens logik och område efter område försågs med olika stödsystem och ansvariga myndigheter (Svenska Filminstitutet, Statens Kulturråd etc.). Därefter har knappast några större initiativ tagits. Det är som om en död hand har legat över politikens hela grundläggande strukturer.

Trots frånvaron av initiativ har det dock faktiskt hänt en hel del de senaste femton åren. Det är bara det att den statliga kulturpolitiken aldrig har haft initiativet, eller ens en konsekvent hållning. EU har dykt upp som en ny aktör och samtidigt har regioner och kommuner börjat bete sig alltmer självständigt i förhållande till staten (ofta med hjälp av EU-pengar). Det har blivit alltmer accepterat att se marknaden som en positiv kraft i kulturen, i synnerhet på regional, kommunal och europeisk nivå. Globaliseringen har staten försökt hantera genom att lägga till institutioner och utställningar med inriktning på mångkulturalism och bekämpande av rasism till det redan existerande utbudet (Världskulturmuseet, Södra Teatern, Levande Historia etc.).

Inte heller den sittande kulturministern kan anklagas för att vilja omstörta den etablerade modellen (vilket inte hindrar att hon då och då anklagats för det). Däremot har hon faktiskt genomfört en mängd mindre åtgärder som sammantaget borde göra henne till en av de mer handlingskraftiga kulturministrarna under de senaste decennierna. Till exempel:
- Kungliga biblioteket har fått i uppdrag att samordna och utveckla landets alla bibliotek, istället för enbart forskningsbiblioteken.
- Antalet myndigheter har blivit färre (länsarkiven är inte längre egna myndigheter).
- En ny myndighet för kontinuerlig analys av kulturpolitikens resultat ska byggas upp under året (vad som händer om socialdemokraterna vinner valet framstår som oklart).
- Socialdemokraternas reform att göra entrén till statliga museer gratis för vuxna har avskaffats.
- Sverige har fått en språklag som fastslår att svenska är det officiella språket i Sverige och som garanterar möjligheten att kommunicera med myndigheter på svenska (åtminstone en myndighet har redan fälts av JO för att bryta mot detta).
- Den subventionerade bokserien En bok för alla har avskaffats (den ifördes när utgivningen av pocketböcker ansågs alltför begränsad. Stora protester har hörts, men ingen har försökt driva tesen att tillgången på pocketböcker fortfarande skulle vara begränsad).
- 55 miljoner årligen till projektet Skapande Skola.
- En dialog kommer att inledas med civilsamhälleliga organisationer på kulturområdet, möjligen som ett första steg mot en ny statlig hållning gentemot dessa.
- Moderatpolitikern Chris Heister leder en utredning som ska konkretisera Kulturutredningens förslag till regionalisering av delar av den statliga kulturpolitiken, den så kallade portföljmodellen. Försöksverksamhet pågår redan sedan lång tid i Västra Götaland, och nu också i Skåne. Processen bör vara igång före valet. Eftersom jag som sagt menar att regionernas roll har förändrats kraftigt ser jag en ny relation mellan dem och staten som absolut nödvändig. Sittande kulturministern är den första som över huvud taget vågar ta tag i detta. Vill det sig väl kommer frågan att vara löst före valet.

Man kan tycka vad man vill om dessa åtgärder, men när man summerar får man ändå dra slutsatsen att perioden har varit allt annat än händelselös. Det är också värt att notera att kritikerna ofta tar upp avskaffandet av bidraget till En bok för alla och av det fria inträdet på museer som ett exempel på ministerns svaghet när det gäller att försvara kulturen. Sanningen är emellertid att båda dessa frågor var sådana som hon själv drev i riksdagen. Det är impopulära beslut, men det kan rimligen inte beskrivas som en svaghet att ändå driva igenom dem.

Kommentarer

Vilken myndighet var det som dömdes?
Tobias sa…
Enligt uppgift så har tydligen forskningsrådet FORMAS (som ger pengar till tillämpad forskning om "miljö, areella näringar och samhällsbyggande") ha tvingats upphäva sin tidigare policy att enbart ta emot ansökningar på engelska. Det ställer tydligen till en del problem för dem med internationella granskare av ansökningar.
Nu har även regeringen blivit prickad av JO, för sina engelskspråkiga mailadresser. Flera större universitet är anmälda för att inte ta emot ansökningar på svenska.

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…