Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturministern - en summering


Är just nu sysselsatt med att uppdatera en europeisk beskrivning av svensk kulturpolitik. Förra versionen är ett eller ett par år gammal. Jag slås över hur mycket som faktiskt har hänt under mandatperioden. Det är visserligen inga radikala kursomläggningar som har gjorts, men den bild av en passiv (alternativt nyliberalt kulturfientlig) kulturminister som ofta framträder media stämmer helt enkelt inte.

Till saken hör att några omfattande kursomläggningar knappast har genomförts i den nationella kulturpolitiken sedan Andra Världskriget. Perioden mellan trettiotalet och 1974 års kulturproposition kan beskrivas som en utbyggnad där kulturpolitiken mer eller mindre införlivades i välfärdsstatens logik och område efter område försågs med olika stödsystem och ansvariga myndigheter (Svenska Filminstitutet, Statens Kulturråd etc.). Därefter har knappast några större initiativ tagits. Det är som om en död hand har legat över politikens hela grundläggande strukturer.

Trots frånvaron av initiativ har det dock faktiskt hänt en hel del de senaste femton åren. Det är bara det att den statliga kulturpolitiken aldrig har haft initiativet, eller ens en konsekvent hållning. EU har dykt upp som en ny aktör och samtidigt har regioner och kommuner börjat bete sig alltmer självständigt i förhållande till staten (ofta med hjälp av EU-pengar). Det har blivit alltmer accepterat att se marknaden som en positiv kraft i kulturen, i synnerhet på regional, kommunal och europeisk nivå. Globaliseringen har staten försökt hantera genom att lägga till institutioner och utställningar med inriktning på mångkulturalism och bekämpande av rasism till det redan existerande utbudet (Världskulturmuseet, Södra Teatern, Levande Historia etc.).

Inte heller den sittande kulturministern kan anklagas för att vilja omstörta den etablerade modellen (vilket inte hindrar att hon då och då anklagats för det). Däremot har hon faktiskt genomfört en mängd mindre åtgärder som sammantaget borde göra henne till en av de mer handlingskraftiga kulturministrarna under de senaste decennierna. Till exempel:
- Kungliga biblioteket har fått i uppdrag att samordna och utveckla landets alla bibliotek, istället för enbart forskningsbiblioteken.
- Antalet myndigheter har blivit färre (länsarkiven är inte längre egna myndigheter).
- En ny myndighet för kontinuerlig analys av kulturpolitikens resultat ska byggas upp under året (vad som händer om socialdemokraterna vinner valet framstår som oklart).
- Socialdemokraternas reform att göra entrén till statliga museer gratis för vuxna har avskaffats.
- Sverige har fått en språklag som fastslår att svenska är det officiella språket i Sverige och som garanterar möjligheten att kommunicera med myndigheter på svenska (åtminstone en myndighet har redan fälts av JO för att bryta mot detta).
- Den subventionerade bokserien En bok för alla har avskaffats (den ifördes när utgivningen av pocketböcker ansågs alltför begränsad. Stora protester har hörts, men ingen har försökt driva tesen att tillgången på pocketböcker fortfarande skulle vara begränsad).
- 55 miljoner årligen till projektet Skapande Skola.
- En dialog kommer att inledas med civilsamhälleliga organisationer på kulturområdet, möjligen som ett första steg mot en ny statlig hållning gentemot dessa.
- Moderatpolitikern Chris Heister leder en utredning som ska konkretisera Kulturutredningens förslag till regionalisering av delar av den statliga kulturpolitiken, den så kallade portföljmodellen. Försöksverksamhet pågår redan sedan lång tid i Västra Götaland, och nu också i Skåne. Processen bör vara igång före valet. Eftersom jag som sagt menar att regionernas roll har förändrats kraftigt ser jag en ny relation mellan dem och staten som absolut nödvändig. Sittande kulturministern är den första som över huvud taget vågar ta tag i detta. Vill det sig väl kommer frågan att vara löst före valet.

Man kan tycka vad man vill om dessa åtgärder, men när man summerar får man ändå dra slutsatsen att perioden har varit allt annat än händelselös. Det är också värt att notera att kritikerna ofta tar upp avskaffandet av bidraget till En bok för alla och av det fria inträdet på museer som ett exempel på ministerns svaghet när det gäller att försvara kulturen. Sanningen är emellertid att båda dessa frågor var sådana som hon själv drev i riksdagen. Det är impopulära beslut, men det kan rimligen inte beskrivas som en svaghet att ändå driva igenom dem.

Kommentarer

Vilken myndighet var det som dömdes?
Tobias sa…
Enligt uppgift så har tydligen forskningsrådet FORMAS (som ger pengar till tillämpad forskning om "miljö, areella näringar och samhällsbyggande") ha tvingats upphäva sin tidigare policy att enbart ta emot ansökningar på engelska. Det ställer tydligen till en del problem för dem med internationella granskare av ansökningar.
Nu har även regeringen blivit prickad av JO, för sina engelskspråkiga mailadresser. Flera större universitet är anmälda för att inte ta emot ansökningar på svenska.

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…