Fortsätt till huvudinnehåll

Middag med Pol Pot

Jag har länge varit kritisk till myndighetskonstruktionen Forum för Levande Historia. Efter att ha sett utställningen Middag med Pol Pot måste jag dock säga att åtminstone den behövs. Det handlar om ett folkmord då delar av den svenska offentligheten faktiskt inte vände ryggen till, utan istället aktivt hejade på och försvarade förrövarna.

Utställningen blandar svenska reaktioner med beskrivningar Röda Khmerernas Cambodja, eller "Demokratiska Kampuchea" som då var det officiella namnet under deras styre. Ett av de inslag som jag själv fann obehagligast var en svensk musikinspelning från någon gång på sjuttiotalet. Trosvissa röster sjunger till toner som låter som lånade från Frälsningsarmén om hur soldater i svarta uniformer marscherar mot städerna och köpmännen hukar i skräck.

En annan film visar den svenske f.d. maoisten Gunnar Bergström som vandrar omkring i dagens Phnom Penh och med hjälp av tolk ber förbipasserande cambodjaner om ursäkt för att han stött Pol Pot. På sin vandring möter han åtskilliga som förlorat familjemedlemmar under Röda Khmerernas skräckvälde. Förvånansvärt nog blir det aldrig våldsamt. Snarare verkar flera rätt perplexa. Hur kan han ha stött Pol Pot? Varför?

Filmen står i skarp kontrast till en dokumentär inspelad av Jan Myrdal 1978 och som visas i en annan del av rummet. Myrdal reser runt i Cambodja ledsagad av regimens guider (tillsammans med bland annat Bergström). Man ser byar med glada kroppsarbetande barn. Man ser enorma i stort sett folktomma städer och får berättat för sig att befolkningen flyttats ut på landsbygden för att delta i arbetet med att återuppbygga landet. I Sverige kommenterade författaren P.O. Enquist i Expressen utrymningen av Phnom Penh med att "Över detta kan endast hallickar känna sorg."

Röda Khmerernas policy dikterade att den tidigare stadsbefolkningen, när de inte sattes i renodlade fångläger, skulle ägna sig fysiskt tvångsarbetande i jordbrukskollektiven. Intellektuella och arbetare, som i de flesta kommunistiska system uppfattats som stommen i revolutionen, var här klasser som man gick in för att utplåna. Utbildning sågs som suspekt. Alltmedan läkare arbetade ihjäl sig på risfälten och sjukhusen utrymdes förklarade regimen att nya "barfotaläkare" skulle behandla befolkningen med hjälp av traditionell folkmedicin. Myrdal talar i sin dokumentär om "den segrande bonderevolutionen".

Vid det här laget hade inte bara kapitalismen, utan även penningekonomin avskaffats. I allt väsentligt tycks man ha förvandlat hela landet till ett enda stort arbetsläger, samtidigt som bilden var att man snabbare än andra socialistiska länder närmade sig det kommunistiska idealet.

Vid ett tillfälle träffar Myrdal på en pensionerad tjänsteman som han träffat före revolutionen. Denne gör en lång utläggning om det rättvisa i att han och hans familj nu tvingas delta i folkets arbete i en by någonstans på landsbygden. Hans ansikte är hela tiden fullkomligt uttryckslöst. Myrdal tvivlar inte på ett ord men missar fullständigt den fullständiga monotonin i rösten.

Utställningen gör en mycket god insats för att beskriva både skeendet och Västvärldens tendens till selektivt seende. Samtidigt tycker jag att man hade kunnat gå längre. Att Demokratiska Kampuchea var ett slutet land är t.ex. en sanning med modifikation. Visserligen var det få västerlänningar som fick tillfälle att besöka det. Däremot fanns det hundratusentals flyktingar och fördrivna som lyckades lämna det, och som man hade kunnat lyssna på, om man hade velat.

Det ska heller inte förnekas att USA:s agerande under Vietnamkriget rymde åtskilligt som det var helt riktigt att protestera mot. Det var så engagemanget i stödet för Indokinas kommunistiska rörelser började för många. Samtidigt finns det någonting mer här, kanske en fascination för det extrema, för den mest radikala lösningen i kampen för ett icke-kapitalistiskt samhälle. Många fortsatte uppenbarligen att stödja Röda Khmererna även när det kommunistiska Vietnam hade förklarat krig mot dem och Röda Khmererna själva indirekt stöddes av USA. Att döma av kommentarerna är till den här Newsmillartikeln finns det fortfarande människor som gör det ställningstagandet. Detta om något är ett argument för att utställningen Middag med Pol Pot verkligen behövs.

Kommentarer

Anonym sa…
Människor som läst t. ex. Philip Shorts bok "POL POT The History of a Nightmare" brukar få en vad man kan kalla balanserad syn på vad som hände.

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li