Fortsätt till huvudinnehåll

Två varningstecken när det gäller fildelning

Diskussionen när det gäller fildelning oroar mig just nu på flera sätt. Jag har redan tidigare skrivit om hur den används för att legitimera urholkad rättssäkerhet.

Trots detta blir jag ber oroad än glad när politiker börjar tala om en folkomröstning om fildelning. Fördelen med folkomröstningar är givetvis att folket får direkt inflytande. Ytligt sett tycks fildelning också vara en lämplig fråga då den intresserar stora delar av folket och är tämligen lätt att förstå. Problemet är snarare att flera frågor här hänger nära samman. Av flera frågor som gäller integritet och upphovsrätt kan riksdagen i så fall välja ut frågan om fildelning för folkomröstning. Denna fråga drar då automatiskt uppmärksamheten till sig. Integritetsfrågorna blir därmed sekundära. Fokus sätts in på IPRED:s och liknande åtgärders uttalade syfte istället för på deras troliga konsekvenser för rättssäkerheten. Man försvårar därmed retoriskt för dem som samtidigt är för upphovsrätt, rättssäkerhet och personlig integritet.

Ett annat varningstecken handlar om förslagen om bredbandsskatt och liknande. Flera debattörer menar att kulturskaparna bör få sin ersättning av staten (finansierad med särskilda skatter) istället för via upphovsrättsliga ersättningar. Vi skulle alltså omöjliggöra en imaterialrättslig marknad till förmån för ett kulturpolitiskt ersättningssystem? Vilka skulle få tillgång till ett sådant system? De etablerade kulturyttringar som idag försvarar upphovsrätten eller de nya som etableras på nätet? Hur skulle pengarna fördelas? Vem skulle fördela dem och på vilka grunder? Skulle man, så som idag är fallet med författarnas biblioteksersättning, enbart betala svenska upphovsmän eller skulle skatten användas för att finansiera kulturskapare över hela världen? Allt detta skulle bli politiska frågor. Hur skulle detta påverka kulturens förhållande till politiken?

Personligen anser jag att möjligheten att sälja och köpa imateriella rättigheter på en marknad är en nödvändighet i ett samhälle som i allt högre grad baserar sig på intellektuell produktion. Upphovsrätten behövs. Därmed inte sagt att kreatörerna behöver skyddas fullt så lång tid som idag, 50 år efter upphovsmannens död är en lång tid, eller att upphovsrättens försvar väger tyngre än den personliga integriteten. Men det är helt andra frågor.

Kommentarer

Kurt Wered sa…
Skulle du kunna utveckla följande, högst egendomliga påstående: "Fördelen med folkomröstningar är givetvis att folket får direkt inflytande"? Tvärtom är väl det välorganiserade samhällets uppgift att skydda sina medborgare från den okontrollerade, oförutsägbara och lättmanipulerade massan. Särskilt viktig (och tragiskt åsidosatt) är väl denna uppgift idag - i denna *massmänniskans* tid.

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…