Fortsätt till huvudinnehåll

Slussen


Det trodde jag aldrig, att jag skulle komma att sakna trafikkarusellen vid Slussen, men efter att ha sett planerna för ombyggnaden så inser jag att jag mycket väl kan komma att göra det.

För den som regelbundet anländer till Stockholm med tåg är detta på många sätt mötet med staden: den som plötsligt öppnar sig för en när man kommer ut ur tunneln under Södermalm och man finner sig omgiven av en storstad präglad av vatten och ljus och så väl gamla som nya byggnader. Idag så är det hela närmast ett kaos av förfallen betong. Det inger utan tvekan en storstadskänsla, men knappast den som staden rimligen borde vilja förmedla.

Bland det som har stört mig mest med den förvuxna klöverbladslösningen är att den höjer sig över staden och formligen dränker Södermalmstorg, Slussplan och själva slussen i en avgasproducerande förfallen cementlabyrint.

I den nya planen tycks Slussplan, med Karl Johan-statyn, emellertid helt försvunnen och en helt ny rad med hus har placerats in mellan Södermalmstorg och vattnet. Helt plötsligt är Södermalmstorg alltså avskuret från vyn över Gamla Stan. De båda stadsdelarna sluts emot varandra.


Som vanligt i stockholmsk stadsplanering finns heller inte ens en tillstymmelse till arkitektoniskt mod. De nya byggnaderna ser enbart tråkiga ut och ingen av dem höjer sig inte alls över stadens existerande silhuett.

Kommentarer

Anonym sa…
Håller helt med dig,
om Slussen,
Skissförslagen var inte alls i närheten av den Sluss vi har idag,
och jag som trodde att de skulle komma fram med en trevlig Piazza litet charmig, med vackra ytor att
njuta av Stockholm av och så blev den en skräck lösning,
tänk hur en 8 filig motorväg också skall passera Gamlastan på Skeppsbro sidan!

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

8 filosofiska texter

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...

Reclaiming art in the age of artifice

Läste nyligen färdigt Reclaiming art in the age of artific e av den kanadensiske författaren J.F. Martel. Det här är en intressant och tankeväckande bok för var och en som ägnat en tanke åt frågor om vad konst egentligen är och vad den fyller för funktion för oss som människor. Martels svar är på många sätt otidsenligt, eller åtminstone sådant att det går emot mycket av vad som har sagts i den kulturpolitiska offentligheten de senaste femtio åren eller så, på båda sidor av Atlanten. Hans tes är att konst är i grunden obegriplig, eller åtminstone mångtydig, utan tydlig tolkning, och att den står i motsats inte bara till offentlig styrning, utan också att verklig konst inte kan ha en allt för tydlig och styrande intention ens från konstnären. Istället utgår han ifrån vad många konstnärer genom historien har sagt om att verket växer fram som av sig själv, att de inte från början vetat exakt vart de var på väg med verket utan istället följt en inre logik som utvecklat sig under arbetets gå...