Jolys tänkta dialog i dödsriket mellan Montesquieu och Machiavelli fortsätter att fascinera mig. Öppningen är som följer: Montescquieu öppnar med att beskriva hur utvecklingen skapat allt mer välordnade och fria stater. Machiavelli, cynikern som av författaren hela tiden ges de starkaste replikerna, kontrar med att beskriva hur en konstitutionell maktdelning hastigt kan vändas till envälde. I nedanstående citat tar diskussionen karraktären av en utmaning. Det är också ett av de stycken där miljön - en blandning av förgårdarna till Dantes Inferno och det antika grekernas Hades - framgår, i sanning en lämplig plats för en statsvetenskaplig diskussion, i alla fall om man delar Jolys syn på saken.
Machiavelli: Jag åtar mig att riva ner allt det vackra ni har sagt till minsta byggsten och visa att det är enbart mina doktriner som råder också idag, trots de nya tankarna, trots de nya sederna, trots alla era så kallade offentliga rättsprinciper, trots alla de institutioner ni just har nämnt. Men tillåt mig först att göra er en fråga: Var i den samtida historien står ni?
Montesquieu: Vad jag har inhämtat om Europas olika statergår fram till slutet av år 1847. Jag har irrat i blindo genom dessa oändliga vidder och det förvirrade vimmel av själar som uppfyller dem; så har jag ingen mött som kunde upplysa mig om något som skedde efter det skede jag nämnt.[...]Jag vet inte ens vilket världens år vi befinner oss i.
Machiavelli: Här skola då de yttersta vara de främsta, Montesqiueu! Statsmannen från medeltiden, politikern från de barbariska tiderna, finner sig veta mer än filosofen från 1700-talet om den moderna tidens historia. Folken räknar nu nådens år 1864.
Montesquieu: O, Machiavelli, vill ni då, nu genast ber jag er, delge mig vad som har tilldragit sig i Europa efter år 1847!
Machiavelli: Med er tillåtelse - inte förrän jag har tagit mig nöjet att slå era teorier sönder och samman.
Montesquieu: Som ni behagar; men var viss om att jag inte hyser någon oro för det. Det krävs århundraden för att ändra de principer och styrelseformer, under vilka folken valt sig att leva. Ingen ny politisk lära kan framgå ur de femton år som just förflutit. Och om så vore, det skulle i varje fall inte vara Machiavellis doktriner som någonsin kunde vinna överhand.
Machiavelli: Det tror ni ja! Hör nu på mig i er tur!
(Ur Viveka Heymans översättning från 1994)
Machiavelli lyckas naturligtvis visa hur en konstitutionell stat i Montesquieus anda kunnat övergå i tyranni. Ett av Jolys mer begåvade tillägg till Machiavellis egna råd är att han inkluderar furstens hantering av den fria pressen. Tidningen hade redan gjort sin entré som politisk maktfaktor. Metoden är inte att stoppa tidningarna - vilket är varken möjligt eller önskvärt - utan att kontrollera informationsvägara. Han stoppar de tidningar han inte kontrollerar och använder tillstånd, avgifter och byråkratisk kontroll för att styra de som tillåts existera. Samma sak gäller oppositionen, som får fortsätta existera, men som manipuleras så att fursten indirekt kontrollerar även dess agerande. De största aktörerna - såväl i pressen, det politiska livet och bland andra organisationer - skall emellertid kontrolleras av fursten, som därmed framstår som både stark och tollerant.
Betydligt mer än Machiavellis ursprungliga tankar domineras dialogen i dödsriket av behovat av att i den liberala tidsålderna upprätthålla åtminstone skenet av pluralism. Flera röster får höras - så länge fursten både kan dominera och begränsa friheten. I vissa fall talar han om furstemaktens dominans i samhället på sätt som förebådar senare tiders teorier kring den totalitära staten. Utplånandet av det civila samhället som en från staten oberoende svär blir här en förutsättning för furstens maktställning.
Ett annat synnerligen bra råd är det att fursten bör erkänna alla allmänt accepterade fri- och rättigheter, gärna i klump, för att sedan kunna pressentera smärre inskränkningar som nödvändiga åtgärder för att försvara dem. I synnerhet om alla hänvisningar till fri- och rättigher är allmänt hållna kan illussionen av att de upprätthålls fortleva långt efter det att undantagen kommit att omfatta alla politiskt viktiga områden.
Svagheten i Jolys resonemang tycks vara att hans något paranoida tendens att fokusera på ledare som aktivt försöker bli enväldiga. Sådana har det visserligen funnits gott om även efter det att boken skrevs. Erfarenheterna från t.ex. Weimartidens Tyskland visar emellertid också på betydelsen av de rättighetsinskränkningar som skett innan. Joly tänker sig att även stabila stater kan falla offer för tyranni. I Weimarrepubliken hade dock åtskilliga urholkningar av rättssäkerheten skett redan innan Hitlers maktövertagande (som annars uppvisar åtskilliga paralleller med Jolys vision).
Dialogens senare historia som källa för sammansvärjningsteorier visar tydligt på faran av att ana planering bakom alla tecken på problem i samhället. Å andra sidan får man också konstatera att det kan finnas orsak att vara vaksam på rättssäkerhet och konstitutionella glidningar även när det inte finns några tecken på planering.
Bild: Staty i Uffizierna (bildhistorik här).
Kommentarer