Fortsätt till huvudinnehåll

Studentdemokrati

En av de intressantare sakerna med den trots allt rätt så tama studentrevolten i Stockholm 1968 är att den från början riktade sig mot socialdemokratisk utbildningspolitik. Vad det hela handlade om formulerades tämligen väl av Olof Plame i hans tal till studenterna i det ockuperade kårhuset:

Den högre utbildningens målsättning [...] är inte en exklusivitet för akademiker – det är en gemensam angelägenhet för alla medborgare. Därav följer att ett väsentligt mål för den högre undervisningen måste vara att tillgodose samhällets, i vidaste mening, behov av utbildat folk av olika kategorier (Palme i diskussion med Anders Carlberg, kårhusockupationen i Stockholm 1968).

Palmes och regeringens uppfattning var således att universiteten skulle utgöra ett slags yrkesutbildning och organiseras i enlighet med (vad regeringen uppfattade vara) samhällets behov. Lärarnas och studenternas – kårhusockupanters såväl som studentkårers och andras – var istället ett försvar för studenternas frihet sådan denna kommit att gestalta sig vid de svenska universiteten i form av examina sammansatta av fristående kurser med öppna tentamina. Detta system skulle nu ersättas med en uppsättning, av regering, riksdag och universitetskanslersämbete definierade, utbildnings­linjer. Man tänkte sig nämligen att dessa bättre än studenter och lärare skulle kunna förutsäga samhällets framtida behov av kvalificerad arbetskraft.

Mot detta stod en tämligen utbredd opposition vid de svenska universiteten. Även om student­revolten drevs av en mängd olika vänstergrupperingar med en minst lika stor mängd mål­sätt­ningar och ideologier var den tändande gnistan utbildningsministerns till­tänkta reformer av universitets­utbild­ningarna enligt utredningarna UKAS och PUKAS. Kårhusockupanternas Manifest beskrev UKAS-utredningen på följande sätt:

Stoppa UKAS! UKAS är storfinansens och statsbyråkraternas försök att ökaförtrycket av studen­t­erna, manipulera dem och enligt kapitalismens princip om profitmaximering göra det arbetande folket till undertryckta och strömlinjeformade produktionsredskap (Manifest av den 27 maj 1968).
Även om den formuleringen redan då uppfattades som väl marxistisk för en politiskt bred proteströrelse är det väl värt att märka att såväl lärare som studenter och studentorganisationer av olika politisk färg i stor utsträckning vände sig emot förslaget. Vänstergruppernas kårhus­ockupation vände sig emot en studentkår som inte kritiserade förslaget från en (enligt vänstern) tillräckligt radikal utgångspunkt och representerade således inte någon konflikt om huruvida förslaget var bra eller inte.

Kårhus­ocku­pant­erna och vänstergrupperna delade således idén om frihet till lärande med den gamla modellens före­trädare. Vad de inte stödde var emellertid den existerande professorsstyrda organi­sation som även regeringen gjorde sitt bästa för att bryta ner. Istället förordade de en akademisk ”demokrati” där studenter och lärare på varje institution genom stormötesbaserad direkt­demo­krati skulle styra sig själva. Någon Lehrfreiheit, frihet för läraren, var det således inte tal om. Tvärtom hade flera tidigare studentprotester riktat sig just mot enskilda lärare som undervisat ur allt för ”borgerliga” perspektiv. I verkligheten fick de givetvis inte igenom några av sina krav. Istället verkställdes en reviderad version av regeringens reformförslag (PUKAS). Den form av student­demokrati som med tiden kom att utvecklas följde snarast den traditionella korporativa modellen (via student­kårerna) snare än den radikala direkt­demokrati vänster­rörelsen hade förespråkat.

(citaten är hämtade via Sven-Olof Josefssons avhandling ”Året var 1968: Universitetskris och studentrevolt i Stockholm och Lund”)

-------------------------------------

Det här var ett utdrag ur en text som jag skrev för några år sedan. Jag kom att tänka på den nu i veckan när jag hörde ryktesvägen att en större svensk högskola skulle börja begära att alla som söker lärartjänster tar med sig utvärderingar skrivna av studenter de undervisat på tidigare kurser. Tydligen är detta något som studentkåren där drivit igenom. Det verkar med andra ord som att synen på demokratin vid Sveriges universitet är på väg att ta sig ännu en ny vändning.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…