Fortsätt till huvudinnehåll

Studentdemokrati

En av de intressantare sakerna med den trots allt rätt så tama studentrevolten i Stockholm 1968 är att den från början riktade sig mot socialdemokratisk utbildningspolitik. Vad det hela handlade om formulerades tämligen väl av Olof Plame i hans tal till studenterna i det ockuperade kårhuset:

Den högre utbildningens målsättning [...] är inte en exklusivitet för akademiker – det är en gemensam angelägenhet för alla medborgare. Därav följer att ett väsentligt mål för den högre undervisningen måste vara att tillgodose samhällets, i vidaste mening, behov av utbildat folk av olika kategorier (Palme i diskussion med Anders Carlberg, kårhusockupationen i Stockholm 1968).

Palmes och regeringens uppfattning var således att universiteten skulle utgöra ett slags yrkesutbildning och organiseras i enlighet med (vad regeringen uppfattade vara) samhällets behov. Lärarnas och studenternas – kårhusockupanters såväl som studentkårers och andras – var istället ett försvar för studenternas frihet sådan denna kommit att gestalta sig vid de svenska universiteten i form av examina sammansatta av fristående kurser med öppna tentamina. Detta system skulle nu ersättas med en uppsättning, av regering, riksdag och universitetskanslersämbete definierade, utbildnings­linjer. Man tänkte sig nämligen att dessa bättre än studenter och lärare skulle kunna förutsäga samhällets framtida behov av kvalificerad arbetskraft.

Mot detta stod en tämligen utbredd opposition vid de svenska universiteten. Även om student­revolten drevs av en mängd olika vänstergrupperingar med en minst lika stor mängd mål­sätt­ningar och ideologier var den tändande gnistan utbildningsministerns till­tänkta reformer av universitets­utbild­ningarna enligt utredningarna UKAS och PUKAS. Kårhusockupanternas Manifest beskrev UKAS-utredningen på följande sätt:

Stoppa UKAS! UKAS är storfinansens och statsbyråkraternas försök att ökaförtrycket av studen­t­erna, manipulera dem och enligt kapitalismens princip om profitmaximering göra det arbetande folket till undertryckta och strömlinjeformade produktionsredskap (Manifest av den 27 maj 1968).
Även om den formuleringen redan då uppfattades som väl marxistisk för en politiskt bred proteströrelse är det väl värt att märka att såväl lärare som studenter och studentorganisationer av olika politisk färg i stor utsträckning vände sig emot förslaget. Vänstergruppernas kårhus­ockupation vände sig emot en studentkår som inte kritiserade förslaget från en (enligt vänstern) tillräckligt radikal utgångspunkt och representerade således inte någon konflikt om huruvida förslaget var bra eller inte.

Kårhus­ocku­pant­erna och vänstergrupperna delade således idén om frihet till lärande med den gamla modellens före­trädare. Vad de inte stödde var emellertid den existerande professorsstyrda organi­sation som även regeringen gjorde sitt bästa för att bryta ner. Istället förordade de en akademisk ”demokrati” där studenter och lärare på varje institution genom stormötesbaserad direkt­demo­krati skulle styra sig själva. Någon Lehrfreiheit, frihet för läraren, var det således inte tal om. Tvärtom hade flera tidigare studentprotester riktat sig just mot enskilda lärare som undervisat ur allt för ”borgerliga” perspektiv. I verkligheten fick de givetvis inte igenom några av sina krav. Istället verkställdes en reviderad version av regeringens reformförslag (PUKAS). Den form av student­demokrati som med tiden kom att utvecklas följde snarast den traditionella korporativa modellen (via student­kårerna) snare än den radikala direkt­demokrati vänster­rörelsen hade förespråkat.

(citaten är hämtade via Sven-Olof Josefssons avhandling ”Året var 1968: Universitetskris och studentrevolt i Stockholm och Lund”)

-------------------------------------

Det här var ett utdrag ur en text som jag skrev för några år sedan. Jag kom att tänka på den nu i veckan när jag hörde ryktesvägen att en större svensk högskola skulle börja begära att alla som söker lärartjänster tar med sig utvärderingar skrivna av studenter de undervisat på tidigare kurser. Tydligen är detta något som studentkåren där drivit igenom. Det verkar med andra ord som att synen på demokratin vid Sveriges universitet är på väg att ta sig ännu en ny vändning.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li