En av de intressantare sakerna med den trots allt rätt så tama studentrevolten i Stockholm 1968 är att den från början riktade sig mot socialdemokratisk utbildningspolitik. Vad det hela handlade om formulerades tämligen väl av Olof Plame i hans tal till studenterna i det ockuperade kårhuset:
Palmes och regeringens uppfattning var således att universiteten skulle utgöra ett slags yrkesutbildning och organiseras i enlighet med (vad regeringen uppfattade vara) samhällets behov. Lärarnas och studenternas – kårhusockupanters såväl som studentkårers och andras – var istället ett försvar för studenternas frihet sådan denna kommit att gestalta sig vid de svenska universiteten i form av examina sammansatta av fristående kurser med öppna tentamina. Detta system skulle nu ersättas med en uppsättning, av regering, riksdag och universitetskanslersämbete definierade, utbildningslinjer. Man tänkte sig nämligen att dessa bättre än studenter och lärare skulle kunna förutsäga samhällets framtida behov av kvalificerad arbetskraft.
Mot detta stod en tämligen utbredd opposition vid de svenska universiteten. Även om studentrevolten drevs av en mängd olika vänstergrupperingar med en minst lika stor mängd målsättningar och ideologier var den tändande gnistan utbildningsministerns tilltänkta reformer av universitetsutbildningarna enligt utredningarna UKAS och PUKAS. Kårhusockupanternas Manifest beskrev UKAS-utredningen på följande sätt:
Kårhusockupanterna och vänstergrupperna delade således idén om frihet till lärande med den gamla modellens företrädare. Vad de inte stödde var emellertid den existerande professorsstyrda organisation som även regeringen gjorde sitt bästa för att bryta ner. Istället förordade de en akademisk ”demokrati” där studenter och lärare på varje institution genom stormötesbaserad direktdemokrati skulle styra sig själva. Någon Lehrfreiheit, frihet för läraren, var det således inte tal om. Tvärtom hade flera tidigare studentprotester riktat sig just mot enskilda lärare som undervisat ur allt för ”borgerliga” perspektiv. I verkligheten fick de givetvis inte igenom några av sina krav. Istället verkställdes en reviderad version av regeringens reformförslag (PUKAS). Den form av studentdemokrati som med tiden kom att utvecklas följde snarast den traditionella korporativa modellen (via studentkårerna) snare än den radikala direktdemokrati vänsterrörelsen hade förespråkat.
(citaten är hämtade via Sven-Olof Josefssons avhandling ”Året var 1968: Universitetskris och studentrevolt i Stockholm och Lund”)
-------------------------------------
Det här var ett utdrag ur en text som jag skrev för några år sedan. Jag kom att tänka på den nu i veckan när jag hörde ryktesvägen att en större svensk högskola skulle börja begära att alla som söker lärartjänster tar med sig utvärderingar skrivna av studenter de undervisat på tidigare kurser. Tydligen är detta något som studentkåren där drivit igenom. Det verkar med andra ord som att synen på demokratin vid Sveriges universitet är på väg att ta sig ännu en ny vändning.
Den högre utbildningens målsättning [...] är inte en exklusivitet för akademiker – det är en gemensam angelägenhet för alla medborgare. Därav följer att ett väsentligt mål för den högre undervisningen måste vara att tillgodose samhällets, i vidaste mening, behov av utbildat folk av olika kategorier (Palme i diskussion med Anders Carlberg, kårhusockupationen i Stockholm 1968).
Palmes och regeringens uppfattning var således att universiteten skulle utgöra ett slags yrkesutbildning och organiseras i enlighet med (vad regeringen uppfattade vara) samhällets behov. Lärarnas och studenternas – kårhusockupanters såväl som studentkårers och andras – var istället ett försvar för studenternas frihet sådan denna kommit att gestalta sig vid de svenska universiteten i form av examina sammansatta av fristående kurser med öppna tentamina. Detta system skulle nu ersättas med en uppsättning, av regering, riksdag och universitetskanslersämbete definierade, utbildningslinjer. Man tänkte sig nämligen att dessa bättre än studenter och lärare skulle kunna förutsäga samhällets framtida behov av kvalificerad arbetskraft.
Mot detta stod en tämligen utbredd opposition vid de svenska universiteten. Även om studentrevolten drevs av en mängd olika vänstergrupperingar med en minst lika stor mängd målsättningar och ideologier var den tändande gnistan utbildningsministerns tilltänkta reformer av universitetsutbildningarna enligt utredningarna UKAS och PUKAS. Kårhusockupanternas Manifest beskrev UKAS-utredningen på följande sätt:
Stoppa UKAS! UKAS är storfinansens och statsbyråkraternas försök att ökaförtrycket av studenterna, manipulera dem och enligt kapitalismens princip om profitmaximering göra det arbetande folket till undertryckta och strömlinjeformade produktionsredskap (Manifest av den 27 maj 1968).Även om den formuleringen redan då uppfattades som väl marxistisk för en politiskt bred proteströrelse är det väl värt att märka att såväl lärare som studenter och studentorganisationer av olika politisk färg i stor utsträckning vände sig emot förslaget. Vänstergruppernas kårhusockupation vände sig emot en studentkår som inte kritiserade förslaget från en (enligt vänstern) tillräckligt radikal utgångspunkt och representerade således inte någon konflikt om huruvida förslaget var bra eller inte.
Kårhusockupanterna och vänstergrupperna delade således idén om frihet till lärande med den gamla modellens företrädare. Vad de inte stödde var emellertid den existerande professorsstyrda organisation som även regeringen gjorde sitt bästa för att bryta ner. Istället förordade de en akademisk ”demokrati” där studenter och lärare på varje institution genom stormötesbaserad direktdemokrati skulle styra sig själva. Någon Lehrfreiheit, frihet för läraren, var det således inte tal om. Tvärtom hade flera tidigare studentprotester riktat sig just mot enskilda lärare som undervisat ur allt för ”borgerliga” perspektiv. I verkligheten fick de givetvis inte igenom några av sina krav. Istället verkställdes en reviderad version av regeringens reformförslag (PUKAS). Den form av studentdemokrati som med tiden kom att utvecklas följde snarast den traditionella korporativa modellen (via studentkårerna) snare än den radikala direktdemokrati vänsterrörelsen hade förespråkat.
(citaten är hämtade via Sven-Olof Josefssons avhandling ”Året var 1968: Universitetskris och studentrevolt i Stockholm och Lund”)
-------------------------------------
Det här var ett utdrag ur en text som jag skrev för några år sedan. Jag kom att tänka på den nu i veckan när jag hörde ryktesvägen att en större svensk högskola skulle börja begära att alla som söker lärartjänster tar med sig utvärderingar skrivna av studenter de undervisat på tidigare kurser. Tydligen är detta något som studentkåren där drivit igenom. Det verkar med andra ord som att synen på demokratin vid Sveriges universitet är på väg att ta sig ännu en ny vändning.
Kommentarer