Fortsätt till huvudinnehåll

Konservatism och klassisk liberalism

För en tid sedan blev jag anklagad för att hävda konservativa och klassiska liberaler skulle vara ideologiskt närstående. Förvirringen kring den politiska skalan är ofta rätt stor och den finns all anledning att diskutera frågan (vilket för närvarande också görs även annorstädes). Ofta reduceras frågan om politisk höger och vänster till att handla om enbart skattefrågor. Gör man det får man också acceptera att övrig ideologi blir en irrelevant variabel, och följaktligen att konservatism i allmänhet placerar sig i politikens mitt, någonstans mellan socialliberalism och nyliberalism (eller klassisk liberalism).

Det som förenar konservativa är dock knappast någon specifik hållning i skattefrågor. Däremot rymmer den traditionella högern (de konservativa) en inställning till personligt ansvar som skiljer sig från den man finner hos vänstern och som i olika utsträckning förenar så vitt skilda grupper som socialdemokrater, kommunister, nationalsocialister och liberaler (i ordets amerikanska mening). Detta blir inte minst tydligt i frågor som rör rättsväsendet. För konservativa tänkare har rättsväsendet nästan alltid handlat om moraliskt ansvar (även om vissa moderna eller sekulära konservativa formulerat detta i termer av avskräckande effekter).

Vänstern i dess mer återhållsamma varianter har ofta visat en större vilja att betona uppfostrande effekter istället för moraliskt ansvar. Extremvänstern har å andra sidan tenderat att ställa sig helt avvisande till moraliskt ansvar för att istället dela upp världen i vänner och fiender efter verkliga eller inbillade ekonomiska eller biologiska skillnader. Eftersom kommunismen och nationalsocialismen strävar efter den enskildes upplösning i det kollektiva innebär båda en antites till personligt ansvar.

Även skattefrågor formuleras gärna i ansvarsrelaterade termer, inte minst av den nuvarande svenska regeringen, som då placerar sig strax till höger om mitten. Det som främst skiljer socialliberaler (som de i regeringen) från klassiska liberaler är socialliberalernas prioritering av positiva rättigheter, dvs. av staten garanterade rättigheter till sådana saker som ekonomisk välfärd, arbete och bostad. Klassiska liberaler vill istället inskränka statens uppgifter till att försvara negativa rättigheter (vilket tenderar att vara en motsättning eftersom upprätthållandet av positiva rättigheter från statens sida i allmänhet kränker negativa rättigheter). Detta placerar dem tydligt i den politiska högern eftersom det gör det egna livet till ett personligt ansvar.

I viss mening är ansvarstänkandet till och med starkare i klassiskt liberalt tänkande eftersom man tillskriver individen större rationell förmåga än konservativa tenderar att göra. Å andra sidan ställer konservativ människosyn större krav på olika typer av moraliskt ansvarstagande. Typiskt för konservativ människorsyn är att moralisk urskiljningsförmåga antas vara en förvärvad egenskap som kan utvecklas genom uppfostran och bildning. Den traditionellt liberala hållningen i den här frågan drar däremot mera i riktning mot Rousseaus uppfattning om uppfostran som något som enbart borde syfta till att bevara barnens inneboende godhet. Skillnaden handlar i grunden om en olikhet i människosyn, vilket inte hindrar att det rör sig om ideologier med vissa gemensamma drag, vilket också kan förklara varför de så ofta kombinerats i praktisk politik.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

8 filosofiska texter

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...

Reclaiming art in the age of artifice

Läste nyligen färdigt Reclaiming art in the age of artific e av den kanadensiske författaren J.F. Martel. Det här är en intressant och tankeväckande bok för var och en som ägnat en tanke åt frågor om vad konst egentligen är och vad den fyller för funktion för oss som människor. Martels svar är på många sätt otidsenligt, eller åtminstone sådant att det går emot mycket av vad som har sagts i den kulturpolitiska offentligheten de senaste femtio åren eller så, på båda sidor av Atlanten. Hans tes är att konst är i grunden obegriplig, eller åtminstone mångtydig, utan tydlig tolkning, och att den står i motsats inte bara till offentlig styrning, utan också att verklig konst inte kan ha en allt för tydlig och styrande intention ens från konstnären. Istället utgår han ifrån vad många konstnärer genom historien har sagt om att verket växer fram som av sig själv, att de inte från början vetat exakt vart de var på väg med verket utan istället följt en inre logik som utvecklat sig under arbetets gå...