För en tid sedan blev jag anklagad för att hävda konservativa och klassiska liberaler skulle vara ideologiskt närstående. Förvirringen kring den politiska skalan är ofta rätt stor och den finns all anledning att diskutera frågan (vilket för närvarande också görs även annorstädes). Ofta reduceras frågan om politisk höger och vänster till att handla om enbart skattefrågor. Gör man det får man också acceptera att övrig ideologi blir en irrelevant variabel, och följaktligen att konservatism i allmänhet placerar sig i politikens mitt, någonstans mellan socialliberalism och nyliberalism (eller klassisk liberalism).
Det som förenar konservativa är dock knappast någon specifik hållning i skattefrågor. Däremot rymmer den traditionella högern (de konservativa) en inställning till personligt ansvar som skiljer sig från den man finner hos vänstern och som i olika utsträckning förenar så vitt skilda grupper som socialdemokrater, kommunister, nationalsocialister och liberaler (i ordets amerikanska mening). Detta blir inte minst tydligt i frågor som rör rättsväsendet. För konservativa tänkare har rättsväsendet nästan alltid handlat om moraliskt ansvar (även om vissa moderna eller sekulära konservativa formulerat detta i termer av avskräckande effekter).
Vänstern i dess mer återhållsamma varianter har ofta visat en större vilja att betona uppfostrande effekter istället för moraliskt ansvar. Extremvänstern har å andra sidan tenderat att ställa sig helt avvisande till moraliskt ansvar för att istället dela upp världen i vänner och fiender efter verkliga eller inbillade ekonomiska eller biologiska skillnader. Eftersom kommunismen och nationalsocialismen strävar efter den enskildes upplösning i det kollektiva innebär båda en antites till personligt ansvar.
Även skattefrågor formuleras gärna i ansvarsrelaterade termer, inte minst av den nuvarande svenska regeringen, som då placerar sig strax till höger om mitten. Det som främst skiljer socialliberaler (som de i regeringen) från klassiska liberaler är socialliberalernas prioritering av positiva rättigheter, dvs. av staten garanterade rättigheter till sådana saker som ekonomisk välfärd, arbete och bostad. Klassiska liberaler vill istället inskränka statens uppgifter till att försvara negativa rättigheter (vilket tenderar att vara en motsättning eftersom upprätthållandet av positiva rättigheter från statens sida i allmänhet kränker negativa rättigheter). Detta placerar dem tydligt i den politiska högern eftersom det gör det egna livet till ett personligt ansvar.
I viss mening är ansvarstänkandet till och med starkare i klassiskt liberalt tänkande eftersom man tillskriver individen större rationell förmåga än konservativa tenderar att göra. Å andra sidan ställer konservativ människosyn större krav på olika typer av moraliskt ansvarstagande. Typiskt för konservativ människorsyn är att moralisk urskiljningsförmåga antas vara en förvärvad egenskap som kan utvecklas genom uppfostran och bildning. Den traditionellt liberala hållningen i den här frågan drar däremot mera i riktning mot Rousseaus uppfattning om uppfostran som något som enbart borde syfta till att bevara barnens inneboende godhet. Skillnaden handlar i grunden om en olikhet i människosyn, vilket inte hindrar att det rör sig om ideologier med vissa gemensamma drag, vilket också kan förklara varför de så ofta kombinerats i praktisk politik.
Det som förenar konservativa är dock knappast någon specifik hållning i skattefrågor. Däremot rymmer den traditionella högern (de konservativa) en inställning till personligt ansvar som skiljer sig från den man finner hos vänstern och som i olika utsträckning förenar så vitt skilda grupper som socialdemokrater, kommunister, nationalsocialister och liberaler (i ordets amerikanska mening). Detta blir inte minst tydligt i frågor som rör rättsväsendet. För konservativa tänkare har rättsväsendet nästan alltid handlat om moraliskt ansvar (även om vissa moderna eller sekulära konservativa formulerat detta i termer av avskräckande effekter).
Vänstern i dess mer återhållsamma varianter har ofta visat en större vilja att betona uppfostrande effekter istället för moraliskt ansvar. Extremvänstern har å andra sidan tenderat att ställa sig helt avvisande till moraliskt ansvar för att istället dela upp världen i vänner och fiender efter verkliga eller inbillade ekonomiska eller biologiska skillnader. Eftersom kommunismen och nationalsocialismen strävar efter den enskildes upplösning i det kollektiva innebär båda en antites till personligt ansvar.
Även skattefrågor formuleras gärna i ansvarsrelaterade termer, inte minst av den nuvarande svenska regeringen, som då placerar sig strax till höger om mitten. Det som främst skiljer socialliberaler (som de i regeringen) från klassiska liberaler är socialliberalernas prioritering av positiva rättigheter, dvs. av staten garanterade rättigheter till sådana saker som ekonomisk välfärd, arbete och bostad. Klassiska liberaler vill istället inskränka statens uppgifter till att försvara negativa rättigheter (vilket tenderar att vara en motsättning eftersom upprätthållandet av positiva rättigheter från statens sida i allmänhet kränker negativa rättigheter). Detta placerar dem tydligt i den politiska högern eftersom det gör det egna livet till ett personligt ansvar.
I viss mening är ansvarstänkandet till och med starkare i klassiskt liberalt tänkande eftersom man tillskriver individen större rationell förmåga än konservativa tenderar att göra. Å andra sidan ställer konservativ människosyn större krav på olika typer av moraliskt ansvarstagande. Typiskt för konservativ människorsyn är att moralisk urskiljningsförmåga antas vara en förvärvad egenskap som kan utvecklas genom uppfostran och bildning. Den traditionellt liberala hållningen i den här frågan drar däremot mera i riktning mot Rousseaus uppfattning om uppfostran som något som enbart borde syfta till att bevara barnens inneboende godhet. Skillnaden handlar i grunden om en olikhet i människosyn, vilket inte hindrar att det rör sig om ideologier med vissa gemensamma drag, vilket också kan förklara varför de så ofta kombinerats i praktisk politik.
Kommentarer