Fortsätt till huvudinnehåll

Konservatism och klassisk liberalism

För en tid sedan blev jag anklagad för att hävda konservativa och klassiska liberaler skulle vara ideologiskt närstående. Förvirringen kring den politiska skalan är ofta rätt stor och den finns all anledning att diskutera frågan (vilket för närvarande också görs även annorstädes). Ofta reduceras frågan om politisk höger och vänster till att handla om enbart skattefrågor. Gör man det får man också acceptera att övrig ideologi blir en irrelevant variabel, och följaktligen att konservatism i allmänhet placerar sig i politikens mitt, någonstans mellan socialliberalism och nyliberalism (eller klassisk liberalism).

Det som förenar konservativa är dock knappast någon specifik hållning i skattefrågor. Däremot rymmer den traditionella högern (de konservativa) en inställning till personligt ansvar som skiljer sig från den man finner hos vänstern och som i olika utsträckning förenar så vitt skilda grupper som socialdemokrater, kommunister, nationalsocialister och liberaler (i ordets amerikanska mening). Detta blir inte minst tydligt i frågor som rör rättsväsendet. För konservativa tänkare har rättsväsendet nästan alltid handlat om moraliskt ansvar (även om vissa moderna eller sekulära konservativa formulerat detta i termer av avskräckande effekter).

Vänstern i dess mer återhållsamma varianter har ofta visat en större vilja att betona uppfostrande effekter istället för moraliskt ansvar. Extremvänstern har å andra sidan tenderat att ställa sig helt avvisande till moraliskt ansvar för att istället dela upp världen i vänner och fiender efter verkliga eller inbillade ekonomiska eller biologiska skillnader. Eftersom kommunismen och nationalsocialismen strävar efter den enskildes upplösning i det kollektiva innebär båda en antites till personligt ansvar.

Även skattefrågor formuleras gärna i ansvarsrelaterade termer, inte minst av den nuvarande svenska regeringen, som då placerar sig strax till höger om mitten. Det som främst skiljer socialliberaler (som de i regeringen) från klassiska liberaler är socialliberalernas prioritering av positiva rättigheter, dvs. av staten garanterade rättigheter till sådana saker som ekonomisk välfärd, arbete och bostad. Klassiska liberaler vill istället inskränka statens uppgifter till att försvara negativa rättigheter (vilket tenderar att vara en motsättning eftersom upprätthållandet av positiva rättigheter från statens sida i allmänhet kränker negativa rättigheter). Detta placerar dem tydligt i den politiska högern eftersom det gör det egna livet till ett personligt ansvar.

I viss mening är ansvarstänkandet till och med starkare i klassiskt liberalt tänkande eftersom man tillskriver individen större rationell förmåga än konservativa tenderar att göra. Å andra sidan ställer konservativ människosyn större krav på olika typer av moraliskt ansvarstagande. Typiskt för konservativ människorsyn är att moralisk urskiljningsförmåga antas vara en förvärvad egenskap som kan utvecklas genom uppfostran och bildning. Den traditionellt liberala hållningen i den här frågan drar däremot mera i riktning mot Rousseaus uppfattning om uppfostran som något som enbart borde syfta till att bevara barnens inneboende godhet. Skillnaden handlar i grunden om en olikhet i människosyn, vilket inte hindrar att det rör sig om ideologier med vissa gemensamma drag, vilket också kan förklara varför de så ofta kombinerats i praktisk politik.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…