Fortsätt till huvudinnehåll

Konservatism och klassisk liberalism

För en tid sedan blev jag anklagad för att hävda konservativa och klassiska liberaler skulle vara ideologiskt närstående. Förvirringen kring den politiska skalan är ofta rätt stor och den finns all anledning att diskutera frågan (vilket för närvarande också görs även annorstädes). Ofta reduceras frågan om politisk höger och vänster till att handla om enbart skattefrågor. Gör man det får man också acceptera att övrig ideologi blir en irrelevant variabel, och följaktligen att konservatism i allmänhet placerar sig i politikens mitt, någonstans mellan socialliberalism och nyliberalism (eller klassisk liberalism).

Det som förenar konservativa är dock knappast någon specifik hållning i skattefrågor. Däremot rymmer den traditionella högern (de konservativa) en inställning till personligt ansvar som skiljer sig från den man finner hos vänstern och som i olika utsträckning förenar så vitt skilda grupper som socialdemokrater, kommunister, nationalsocialister och liberaler (i ordets amerikanska mening). Detta blir inte minst tydligt i frågor som rör rättsväsendet. För konservativa tänkare har rättsväsendet nästan alltid handlat om moraliskt ansvar (även om vissa moderna eller sekulära konservativa formulerat detta i termer av avskräckande effekter).

Vänstern i dess mer återhållsamma varianter har ofta visat en större vilja att betona uppfostrande effekter istället för moraliskt ansvar. Extremvänstern har å andra sidan tenderat att ställa sig helt avvisande till moraliskt ansvar för att istället dela upp världen i vänner och fiender efter verkliga eller inbillade ekonomiska eller biologiska skillnader. Eftersom kommunismen och nationalsocialismen strävar efter den enskildes upplösning i det kollektiva innebär båda en antites till personligt ansvar.

Även skattefrågor formuleras gärna i ansvarsrelaterade termer, inte minst av den nuvarande svenska regeringen, som då placerar sig strax till höger om mitten. Det som främst skiljer socialliberaler (som de i regeringen) från klassiska liberaler är socialliberalernas prioritering av positiva rättigheter, dvs. av staten garanterade rättigheter till sådana saker som ekonomisk välfärd, arbete och bostad. Klassiska liberaler vill istället inskränka statens uppgifter till att försvara negativa rättigheter (vilket tenderar att vara en motsättning eftersom upprätthållandet av positiva rättigheter från statens sida i allmänhet kränker negativa rättigheter). Detta placerar dem tydligt i den politiska högern eftersom det gör det egna livet till ett personligt ansvar.

I viss mening är ansvarstänkandet till och med starkare i klassiskt liberalt tänkande eftersom man tillskriver individen större rationell förmåga än konservativa tenderar att göra. Å andra sidan ställer konservativ människosyn större krav på olika typer av moraliskt ansvarstagande. Typiskt för konservativ människorsyn är att moralisk urskiljningsförmåga antas vara en förvärvad egenskap som kan utvecklas genom uppfostran och bildning. Den traditionellt liberala hållningen i den här frågan drar däremot mera i riktning mot Rousseaus uppfattning om uppfostran som något som enbart borde syfta till att bevara barnens inneboende godhet. Skillnaden handlar i grunden om en olikhet i människosyn, vilket inte hindrar att det rör sig om ideologier med vissa gemensamma drag, vilket också kan förklara varför de så ofta kombinerats i praktisk politik.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li