Dark Kingdom (eller Curse of the Ring som den märkligt nog heter på “svenska”) är en tysk-amerikansk filmadaption av den gamla germanska legend som återges i Niebelungensången (eller Niebelungenlied), i den fornnordiska Völsungasagan och i Wagners Der Ring des Niebelungen. I det här fallet är det dock främst Niebelungensången som följs, om ens i en version som censurerats och tonats ned något för att passa en mer känslig modern publik Lyckligtvis är den dock inte fullt så nedtonad som till exempel Hollywoods moraliskt genomcensurerade version av Iliaden, den där gudarna är strukna, Akilles är en snäll kille och folk bara förälskar sig i människor av motsatta könet, och då bara när de inte är släkt.
Dark Kingdom är en klart sevärd film som följer nästan ända till slutet berättelsen i Niebelungensången tämligen nära. Visserligen har den censurerats både moraliskt och våldshänseende. Att Siegfrieds föräldrar i flera av de äldre versionerna är syskon förbises hastigt men påverkar inte handlingen särskilt, i alla fall inte om man jämför med Niebelungesången. I Wagners version utgör denna av Wotan godkända överträdelse en central punkt i berättelsen då det är detta som får Wotans hustru Fricka att kräva att Sigmunds straffas och därmed sätter igång hela den händelsekedja som till sist leder till världens undergång (Frigg/Fricka spelar däremot ingen större roll i någon av de andra versionerna). Å andra sidan finns inte heller Ragnaröktemat i Dark Kingdom som istället fokuserar på att händelserna äger rum i en historisk period dominerad av övergången från hedendom till kristendom, något som inte alls tycks spela någon roll i äldre versioner som alla utspelar sig i en mytisk forntid utanför eller innan historien. I såväl Völsungasagan som Niebelungensången är denna mytiska forntidsvärld i allt väsentligt samma värld som den de skrevs i (dvs. feodal medeltid respektive fornnordisk tid): man har samma vapen, samma redskap och samma samhällsstrukturer, med den avgörande skillnaden att gudarna i mytens värld är fysiskt närvarande och tar aktiv del i skeendena. Wagners värld är snarast en artonhundratalsversion av forngermansk tid.
Att Dark Kingdom utspelar sig i en övergångstid spelar betydande roll. Stor tonvikt läggs till exempel på skillnader i etik och tänkande mellan de olika karaktärerna. Siegfrieds hustru Kriemhild som är en utpräglat kristen karaktär måste således hållas mild och förlåtande genom hela berättelsen medan hedniska personer som Siegfiried och Brünhilde kan tillåtas att vara oförlåtande och hårda Det kan dock noteras att inte heller dessa tillåtas vara fullt så hårda som i de traditionella versionerna. Det är till exempel ingen i Dark Kingdom som dödar sina egna släktingar eller fosterföräldrar. Detta innebär också att slutet har behövts ändras så att det är de hedniska karaktärerna – både Siegrfried och Brünhilde och de ”onda” karaktärerna Hagen och Alberich - som dör i enlighet med sina egna ideal och därmed lämnar världen att saktmodigt ärvas av de kristna. Inget av detta har någon motsvarighet i Niebelungensången, som trots allt är den kristna medeltidens version av sagan. Dess senare delar kan visserligen kännas särkopplade från de tidigare och karaktäriseras mera av hovintriger än av drakdödande. Däremot eskalerar våldet snarare än dämpas och handlingen urartar snarast i en något blodigare variant av grekisk tragedi. Finns det en moral här så handlar den snarast om Kriemhilds förfall i allt grymmare hämndbegär.
Inte heller Wagners Ring utspelar sig i någon historisk övergångsperiod. Wagners ambition är istället att skapa en egen mytologisk världshistoria som skall innesluta både världens början och dess slut i en tragisk helhet. Det rör sig om Gudarnas Skymning, inte om någon jordisk övergångstid. Skall man tolka detta som en kommentar till artonhundratalet så är det snarast som en antimodernistisk hyllning till tragiska ideal den skall ses. Dark Kingdom är däremot en närmast historisk skildring över en övergång från ett tillstånd till ett annat, där båda dessutom erkänns besitta sina dygder och sina fel. Intressant nog finns det fler moderna omtolkningar av mytologi som får den att handla om övergången från ett religiöst definierat världssystem till ett annat. Till exempel så är Marion Zimmer Bradleys version av Arthursagan i Avalons Dimmor även den en skildring av övergången från (i det fallet keltisk) hedendom till kristendom. Hon vinklar visserligen sitt perspektiv till förmån för hedendomen, men övergången finns ändå där, i ännu mer magiska termer dessutom. I båda är magin dessutom verklig, åtminstone före ”paradigmskiftet” men slutar möjligen fungera efteråt. Det handlar således om situationer där saker som tidigare varit sanna kommer att upphöra att vara det men där flera sanningar gäller samtidigt för människorna i övergångsskedet. Man kan fråga sig vad denna fascination för övergångstider beror på. Det är ganska lätt att tolka den som en förväntan som återfinns i vår samtid. Lever vi i en tid då flera saker är sanna samtidigt, en övergång från en sanning till en annan? Vi har uppenbarligen en tendens att uppleva det så.
Dark Kingdom är en klart sevärd film som följer nästan ända till slutet berättelsen i Niebelungensången tämligen nära. Visserligen har den censurerats både moraliskt och våldshänseende. Att Siegfrieds föräldrar i flera av de äldre versionerna är syskon förbises hastigt men påverkar inte handlingen särskilt, i alla fall inte om man jämför med Niebelungesången. I Wagners version utgör denna av Wotan godkända överträdelse en central punkt i berättelsen då det är detta som får Wotans hustru Fricka att kräva att Sigmunds straffas och därmed sätter igång hela den händelsekedja som till sist leder till världens undergång (Frigg/Fricka spelar däremot ingen större roll i någon av de andra versionerna). Å andra sidan finns inte heller Ragnaröktemat i Dark Kingdom som istället fokuserar på att händelserna äger rum i en historisk period dominerad av övergången från hedendom till kristendom, något som inte alls tycks spela någon roll i äldre versioner som alla utspelar sig i en mytisk forntid utanför eller innan historien. I såväl Völsungasagan som Niebelungensången är denna mytiska forntidsvärld i allt väsentligt samma värld som den de skrevs i (dvs. feodal medeltid respektive fornnordisk tid): man har samma vapen, samma redskap och samma samhällsstrukturer, med den avgörande skillnaden att gudarna i mytens värld är fysiskt närvarande och tar aktiv del i skeendena. Wagners värld är snarast en artonhundratalsversion av forngermansk tid.
Att Dark Kingdom utspelar sig i en övergångstid spelar betydande roll. Stor tonvikt läggs till exempel på skillnader i etik och tänkande mellan de olika karaktärerna. Siegfrieds hustru Kriemhild som är en utpräglat kristen karaktär måste således hållas mild och förlåtande genom hela berättelsen medan hedniska personer som Siegfiried och Brünhilde kan tillåtas att vara oförlåtande och hårda Det kan dock noteras att inte heller dessa tillåtas vara fullt så hårda som i de traditionella versionerna. Det är till exempel ingen i Dark Kingdom som dödar sina egna släktingar eller fosterföräldrar. Detta innebär också att slutet har behövts ändras så att det är de hedniska karaktärerna – både Siegrfried och Brünhilde och de ”onda” karaktärerna Hagen och Alberich - som dör i enlighet med sina egna ideal och därmed lämnar världen att saktmodigt ärvas av de kristna. Inget av detta har någon motsvarighet i Niebelungensången, som trots allt är den kristna medeltidens version av sagan. Dess senare delar kan visserligen kännas särkopplade från de tidigare och karaktäriseras mera av hovintriger än av drakdödande. Däremot eskalerar våldet snarare än dämpas och handlingen urartar snarast i en något blodigare variant av grekisk tragedi. Finns det en moral här så handlar den snarast om Kriemhilds förfall i allt grymmare hämndbegär.
Inte heller Wagners Ring utspelar sig i någon historisk övergångsperiod. Wagners ambition är istället att skapa en egen mytologisk världshistoria som skall innesluta både världens början och dess slut i en tragisk helhet. Det rör sig om Gudarnas Skymning, inte om någon jordisk övergångstid. Skall man tolka detta som en kommentar till artonhundratalet så är det snarast som en antimodernistisk hyllning till tragiska ideal den skall ses. Dark Kingdom är däremot en närmast historisk skildring över en övergång från ett tillstånd till ett annat, där båda dessutom erkänns besitta sina dygder och sina fel. Intressant nog finns det fler moderna omtolkningar av mytologi som får den att handla om övergången från ett religiöst definierat världssystem till ett annat. Till exempel så är Marion Zimmer Bradleys version av Arthursagan i Avalons Dimmor även den en skildring av övergången från (i det fallet keltisk) hedendom till kristendom. Hon vinklar visserligen sitt perspektiv till förmån för hedendomen, men övergången finns ändå där, i ännu mer magiska termer dessutom. I båda är magin dessutom verklig, åtminstone före ”paradigmskiftet” men slutar möjligen fungera efteråt. Det handlar således om situationer där saker som tidigare varit sanna kommer att upphöra att vara det men där flera sanningar gäller samtidigt för människorna i övergångsskedet. Man kan fråga sig vad denna fascination för övergångstider beror på. Det är ganska lätt att tolka den som en förväntan som återfinns i vår samtid. Lever vi i en tid då flera saker är sanna samtidigt, en övergång från en sanning till en annan? Vi har uppenbarligen en tendens att uppleva det så.
Kommentarer