Fortsätt till huvudinnehåll

Relegiofobi och yttrandefrihet

Maria Hagberg och Ibrahim Kakahama kräver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att yttrandefriheten skall inskränkas för imamer i landets moskéer. Nyckelresonemanget tycks vara att ” vi har religionsfrihet. Det ska vi ha, men”… Med tesen att religion skall vara en ”privatsak” tycks de mena att människor kan få tro vad de vill om den yttersta verkligheten, men bara så länge som deras moral inte påverkar hur de ser på politiken. ” I Sverige har vi en jämställdhetslag, som vi ska följa och rätta oss efter” hävdar artikelförfattarna och drar därav slutsatsen att imamerna inte ska få ifrågasätta den. Man kan fråga sig om detta bara gäller imamer och bara när de predikar, eller om det rör sig om ett generellt förbud mot att kritisera jämstäldhetslagstiftningen. Författarna kräver vidare bland annat att imamer skall förbjudas kritisera svensk arvsrätt.

Yttrandefriheten tycks just nu inte stå högt i kurs. Per Wirtén gör emellertid i senaste numret av Arena helt om och drar sent om sider slutsatsen att man måste försvara yttrandefriheten även då det gäller osympatiska människor som till exempel karikatyrtecknare i Jyllandsposten. Detta är glädjande. Tyvärr ligger det dock en hel del i det när han tycker sig se ett mönster i de ökande kraven på inskränkningar i yttrandefriheten. Exempel han nämner är Deutsche Oper, Jyllandsposten och Historiska museet i Stockholm. Det senare exemplet är kanske inte särskilt bra. Mycket av upprördheten handlade om att konstverket förekom i kontexten av en internationell konferens. Att reagera mot svenk utrikespolitik är inte riktigt samma sak som att försöka inskränka yttrandefriheten.

Ett fall han inte nämner men som förtjänar att kommas ihåg är pingstpastorn Åke Green och hur det gick till när Sverige var nära att bli först i Europa med att börja avveckla religionsfriheten för kristna. Parallellen är i själva verket rätt stark i båda fallen handlade det om att i den politiska korrekthetens namn försöka inskränka yttrandefriheten för religiösa företrädare, dvs. inordna religionsfriheten under de sekulära dogmer som idag dominerar samhället.

Vad vi måste komma ihåg är att yttrandefrihet handlar om att säkerställa att även människor vars åsikter vi inte gillar fortfarande kan komma till tals. Människor skall inte behöva se sin frihet inskränkt bara därför att människor med samma religion begår brott. Detta är en av rättssamhällets grundstenar: laglydiga människors rätt att leva sina liv och propagera för vilka åsikter de vill. Detta står på intet sätt i motsats till att bekämpa människor som faktiskt begår brott, inte så länge som detta kan fastslås i ett rättssäkert förfarande.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…