Före detta presidentfrun Hilary Clinton har nu tagit ytterligare ett steg mot att kandidera till USA:s president. Före detta vice statsministern Mona Sahlin kommer att kandidera till ordförande i SAP och därmed också till posten som Sveriges statsminister. Båda har fram tills nu undvikit att uttala sig särskilt bindande om huruvida de kandiderar, men båda har länge antagits stå till förfogande. Jag ska inte uttala mig om deras kvalifikationer (även om jag tycker att det är uppenbart att Clinton åstadkommit mera än Mona, även om man bortser från att hon har haft betydligt mera att säga till om, redan innan hon hade några egna politiska poster). Istället kan det vara på sin plats att reflektera lite över demokratin med en jämförande kommentar. Jag har svårt att tänka mig två procedurer som är mer olika, åtminstone inte om man ska hålla sig inom den demokratiska västvärlden.
I SAP är valberedningens arbete slutet och inte särskilt mycket hade läckt ut innan man öppet frågade Sahlin om hon var intresserad av att kandidera. Valberedningen frågar alltså bara en person (officiellt i alla fall) och alla utgår ifrån att den personen kommer att bli vald till partiordförande och kandidera till statsministerposten. Ingen tycks kunna föreställa sig att kongressen skulle kunna rösta på någon annan eller att någon annan skulle ställa upp. Hela proceduren har skett bakom stängda dörrar. När Demokraterna i USA håller sin kongress kommer valet av partiets presidentkandidat (som inte är identisk med dess ordförande) att vara avgjort även där, men det kommer att vara avgjort eftersom partiets sympatisörer kommer att ha valt kandidaten i öppna primärval (i vissa delstater med rösträtt för partimedlemmar, i andra fall öppna för alla medborgare).
Nu vill jag inte påstå att socialdemokraterna skulle vara ett för svenska förhållanden unikt slutet parti. Alla svenska partier har ungefär samma modell och som så ofta annars när det är så tycks få kunna förställa sig att det skulle kunna vara annorlunda. Om något skiljer sig SAP:s valprocess genom att den åtminstone har granskats av media. Hela proceduren har dock kännetecknats av att media diskuterat ett antal kandidater som media kan tänka sig skulle kunna ställa upp. Huvudkriteriet har dessutom varit vilka av dem media kunnat tänka sig skulle kunna bli framgångsrika som kandidater, partiledare och statsministrar. Den springande punkten har alltså aldrig varit vad väljarna eller ens socialdemokraternas (inte heller tillfrågade) medlemmar tycker, utan vad man i media på mer eller mindre goda grunder tror att de skulle kunna tycka. Det förhärskande principen har varit uteslutandemetoden och man har följaktligen lyckats vaska fram en ledare som även offentligt uppfattas som ett fjärdehandsval.
Ingenting tyder på att valberedningen skulle ha tänkt annorlunda. Ingenting tyder på att några hittills oväntade personer skulle ha hörts eller diskuterats. Tvärtom har valberedningen i förhållande till media inte överraskat alls. Man får förmoda att representanter för distrikten hörts av valberedningen i slutna former och kan kanske gissa att även en del andra kunnat föra fram sina synpunkter mer inofficiellt.
I en tid när allt färre blir medlemmar i partier och deras sidoorganisationer är det anmärkningsvärt att man bevarar ett system som så en uppenbart placerar makten i händerna på en liten elit. Ingenting tyder heller på att någon majoritet av de svenska väljarna verkligen skulle välja parti efter partiledare eller statsministerkandidat. Några gör det säkert, men det är i de allra flesta fall inte huvudargumentet. Väljare och medlemmar har med andra ord mycket lite inflytande över vem som leder partierna och landet.
Nu vill jag inte påstå att det amerikanska systemet skulle vara genomgående bättre. I själva verket delar det flera av sina nackdelar med det svenska. Det står till exempel helt klart att personer med kontakter (i det fallet särskilt kontakter med möjliga kampanjfinansiärer) har enorma fördelar. Clintons kandidatur kommer i själva verket att säga åtskilligt om hur viktigt ett känt namn är i den processen. Inte heller i det socialdemokratiska sammanhanget har någon utanför det redan existerande etablissemanget diskuterats (så vitt vi vet). På den punkten är skillnaderna med andra ord mycket små. Ser man på den process som just nu pågår i de amerikanska partierna där kandidaterna öppet försöker locka till sig stöd för sina kandidaturer (och till och med pressenterar program för den politik de skulle vilja bedriva) är det svårt att inte på något plan uppfatta den som mer demokratisk än den som redan tycks vara avslutad i SAP:s valberednings slutna rum.
Jag ska inte uttala mig om SAP:s demokratiska inre liv (det hör inte till god toni Sverige) men jag kan ändå konstatera att om något svenskt parti var beredda att öka sina medlemmars inflytande över den här typen av frågor så skulle jag vara betydligt mera hågad att gå med i det partiet.
I SAP är valberedningens arbete slutet och inte särskilt mycket hade läckt ut innan man öppet frågade Sahlin om hon var intresserad av att kandidera. Valberedningen frågar alltså bara en person (officiellt i alla fall) och alla utgår ifrån att den personen kommer att bli vald till partiordförande och kandidera till statsministerposten. Ingen tycks kunna föreställa sig att kongressen skulle kunna rösta på någon annan eller att någon annan skulle ställa upp. Hela proceduren har skett bakom stängda dörrar. När Demokraterna i USA håller sin kongress kommer valet av partiets presidentkandidat (som inte är identisk med dess ordförande) att vara avgjort även där, men det kommer att vara avgjort eftersom partiets sympatisörer kommer att ha valt kandidaten i öppna primärval (i vissa delstater med rösträtt för partimedlemmar, i andra fall öppna för alla medborgare).
Nu vill jag inte påstå att socialdemokraterna skulle vara ett för svenska förhållanden unikt slutet parti. Alla svenska partier har ungefär samma modell och som så ofta annars när det är så tycks få kunna förställa sig att det skulle kunna vara annorlunda. Om något skiljer sig SAP:s valprocess genom att den åtminstone har granskats av media. Hela proceduren har dock kännetecknats av att media diskuterat ett antal kandidater som media kan tänka sig skulle kunna ställa upp. Huvudkriteriet har dessutom varit vilka av dem media kunnat tänka sig skulle kunna bli framgångsrika som kandidater, partiledare och statsministrar. Den springande punkten har alltså aldrig varit vad väljarna eller ens socialdemokraternas (inte heller tillfrågade) medlemmar tycker, utan vad man i media på mer eller mindre goda grunder tror att de skulle kunna tycka. Det förhärskande principen har varit uteslutandemetoden och man har följaktligen lyckats vaska fram en ledare som även offentligt uppfattas som ett fjärdehandsval.
Ingenting tyder på att valberedningen skulle ha tänkt annorlunda. Ingenting tyder på att några hittills oväntade personer skulle ha hörts eller diskuterats. Tvärtom har valberedningen i förhållande till media inte överraskat alls. Man får förmoda att representanter för distrikten hörts av valberedningen i slutna former och kan kanske gissa att även en del andra kunnat föra fram sina synpunkter mer inofficiellt.
I en tid när allt färre blir medlemmar i partier och deras sidoorganisationer är det anmärkningsvärt att man bevarar ett system som så en uppenbart placerar makten i händerna på en liten elit. Ingenting tyder heller på att någon majoritet av de svenska väljarna verkligen skulle välja parti efter partiledare eller statsministerkandidat. Några gör det säkert, men det är i de allra flesta fall inte huvudargumentet. Väljare och medlemmar har med andra ord mycket lite inflytande över vem som leder partierna och landet.
Nu vill jag inte påstå att det amerikanska systemet skulle vara genomgående bättre. I själva verket delar det flera av sina nackdelar med det svenska. Det står till exempel helt klart att personer med kontakter (i det fallet särskilt kontakter med möjliga kampanjfinansiärer) har enorma fördelar. Clintons kandidatur kommer i själva verket att säga åtskilligt om hur viktigt ett känt namn är i den processen. Inte heller i det socialdemokratiska sammanhanget har någon utanför det redan existerande etablissemanget diskuterats (så vitt vi vet). På den punkten är skillnaderna med andra ord mycket små. Ser man på den process som just nu pågår i de amerikanska partierna där kandidaterna öppet försöker locka till sig stöd för sina kandidaturer (och till och med pressenterar program för den politik de skulle vilja bedriva) är det svårt att inte på något plan uppfatta den som mer demokratisk än den som redan tycks vara avslutad i SAP:s valberednings slutna rum.
Jag ska inte uttala mig om SAP:s demokratiska inre liv (det hör inte till god toni Sverige) men jag kan ändå konstatera att om något svenskt parti var beredda att öka sina medlemmars inflytande över den här typen av frågor så skulle jag vara betydligt mera hågad att gå med i det partiet.
Kommentarer