Carl Bildt

Carl Bildts affärer går alltså inte till åtal. Flertalet konservativa och högerliberala bloggare jublade över detta för några dar sen. Man kan nästan gissa att många journalister inte är lika förtjusta. Bildt är en av de få politiker (den enda i Sverige) som inte visar några som helst tendenser att försökta ställa sig in hos journalistkåren. Han är också en av de få som väljer att gå förbi journalisterna och rikta sig direkt till väljarna genom en blogg. Innan han blev utrikesminister var detta en av de bästa analyssidorna när det gäller internationell politik (återigen utan konkurrens i Sverige). När han tillträtt låg den i träda under en period, men nu är den igång igen. Att döma av posterna präglas den fortfarande av samma skärpa.

Fram till och med sin statsministertid präglades Bildts utrikespolitiska grundsyn av en djup antikommunism. Detta framgick inte minst i polemiken mot Palme. I den nya världsordning som vuxit fram efter murens fall är skillnaden dock mindre mellan Bildts och socialdemokraternas linje. Hans insats som medlare i Bosnien kan närmast karaktäriseras som pragmatiskt neutral, vilket naturligtvis är en utmärkt inställning för en medlande diplomat. Medan Persson under en tid blev allt mer Israelvänlig blev Bildt allt mer Israelkritisk. Hans blogg antar närmast en mittenlinje i Mellanösternkonflikten. Bildt försvaras offentligt av Per Gahrton och även Lars Ohly är positivt inställd.

Kanske är det Bildt och Odenberg som står för de nya moderaternas utrikespolitik: en i stort sett traditionell svensk politik baserad på neutralitet, diplomati och, sedan något decennium, uppfattningen om militära hot mot Sverige saknas, även på lång sikt. Återigen är det folkpartiet som tar den traditionella högerlinjen i svensk politik. Denna gång är det Birgitta Olsson som lovar politisk strid om utrikesministern skulle gå för långt åt vänster.

Svenska dagbladets två uppslag om Bildt (i söndags) ger en bild av en medlem av ett slags global aristokrati, en person som inte som svensk diplomat utan i stort sett personligen skaffat sig ett kontaktnät som möjligen överträffat det som förre utrikesministern skaffade sig genom ett helt liv i regeringens tjänst. Mycket av detta kan ses som motsägelsefullt. Carl Bildt är något av ett unikum i svensk politik, men knappast i europeisk. Detta gör honom så mycket mer intressant. Sammantaget är det nog Bildt, snarare än regeringens mindre kontroversiella ansikten, som är värd att studera om man är intresserad av vilka vägar till personlig politisk framgång som finns i dagens politik.