Fortsätt till huvudinnehåll

Carl Bildt

Carl Bildts affärer går alltså inte till åtal. Flertalet konservativa och högerliberala bloggare jublade över detta för några dar sen. Man kan nästan gissa att många journalister inte är lika förtjusta. Bildt är en av de få politiker (den enda i Sverige) som inte visar några som helst tendenser att försökta ställa sig in hos journalistkåren. Han är också en av de få som väljer att gå förbi journalisterna och rikta sig direkt till väljarna genom en blogg. Innan han blev utrikesminister var detta en av de bästa analyssidorna när det gäller internationell politik (återigen utan konkurrens i Sverige). När han tillträtt låg den i träda under en period, men nu är den igång igen. Att döma av posterna präglas den fortfarande av samma skärpa.

Fram till och med sin statsministertid präglades Bildts utrikespolitiska grundsyn av en djup antikommunism. Detta framgick inte minst i polemiken mot Palme. I den nya världsordning som vuxit fram efter murens fall är skillnaden dock mindre mellan Bildts och socialdemokraternas linje. Hans insats som medlare i Bosnien kan närmast karaktäriseras som pragmatiskt neutral, vilket naturligtvis är en utmärkt inställning för en medlande diplomat. Medan Persson under en tid blev allt mer Israelvänlig blev Bildt allt mer Israelkritisk. Hans blogg antar närmast en mittenlinje i Mellanösternkonflikten. Bildt försvaras offentligt av Per Gahrton och även Lars Ohly är positivt inställd.

Kanske är det Bildt och Odenberg som står för de nya moderaternas utrikespolitik: en i stort sett traditionell svensk politik baserad på neutralitet, diplomati och, sedan något decennium, uppfattningen om militära hot mot Sverige saknas, även på lång sikt. Återigen är det folkpartiet som tar den traditionella högerlinjen i svensk politik. Denna gång är det Birgitta Olsson som lovar politisk strid om utrikesministern skulle gå för långt åt vänster.

Svenska dagbladets två uppslag om Bildt (i söndags) ger en bild av en medlem av ett slags global aristokrati, en person som inte som svensk diplomat utan i stort sett personligen skaffat sig ett kontaktnät som möjligen överträffat det som förre utrikesministern skaffade sig genom ett helt liv i regeringens tjänst. Mycket av detta kan ses som motsägelsefullt. Carl Bildt är något av ett unikum i svensk politik, men knappast i europeisk. Detta gör honom så mycket mer intressant. Sammantaget är det nog Bildt, snarare än regeringens mindre kontroversiella ansikten, som är värd att studera om man är intresserad av vilka vägar till personlig politisk framgång som finns i dagens politik.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…