Fortsätt till huvudinnehåll

Skatteskrapan

Personligen gillade jag Skatteskrapan på Södermalm i Stockholm. Gigantisk. Grå. Fantasilös. Fullständigt okänslig för sin egen image. På många sätt en perfekt symbol för det byråkratiska system som styrt Sverige i decennier.

Dess försvinnande är också tämligen symboliskt. Skattemyndigheten flyttar in i nya trevliga lokaler upprustade för skattebetalarnas pengar. Ännu mer pengar går åt för att bygga om den före detta Skatteskrapan till – studentbostäder. Eftersom jag själv var studentaktiv en gång i tiden, och bland annat suttit i styrelsen för Stockholms studentkårers centralorganisation (SSCO), har jag en hel del negativt att säga om det här projektet.

Nya studentbostäder behövs verkligen i Stockholm. Så långt är tanken god. Sedan blir det tyvärr inga fler goda tankar. Att lägga pengar på studentbostäder på en av Stockholms dyrare adresser är – förutsägbart nog – inte den modell som ger mest studentbostäder för pengarna. Däremot blir de väldigt dyra. Vilka studenter kan betala 3500 kr. i månaden för en lägenhet? Hur kommer det sig att det förutvarande socialdemokratiska styret i Stockholm var så angeläget att gynna dem?

Visserligen kan man anföra argumentet att segregationen i innerstan bör motverkas samtidigt som bostäder och kontor bör blandas. Södermalm har emellertid just den blandningen och framstår just därför som en levande och attraktiv stadsdel. Råder det verkligen en sådan brist på ungdomar eller levande uteliv att stadsbilden har någonting att vinna på att locka just studenter till Södermalm? Är de studenter som kan betala 3500 kr i månaden för en studentlägenhet verkligen den kategori man bör locka för att motverka segregation i en stadsdel med stadigt ökande bostadspriser?

Som grädde på moset ägs de här bostäderna av offentligägda Svenska bostäder och inte – som studentbostäder i Stockholm brukat göra – Stiftelsen Stockholms Studentbostäder där studentkårerna är det dominerande intresset. Man håller alltså aktivt på att kommunalisera en verksamhet som tidigare skötts i en något så när oberoende stiftelse.

Jag har mycket svårt att se fördelar med det här projektet. Däremot är det lätt att se varför det genomfördes. Det handlar inte om att möta problemet med effektiva åtgärder utan om att möta det med så synliga åtgärder som möjligt.

Precis som förut är Skatteskrapan ett monument över svensk politik.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…