För någon vecka sedan besökte jag en wokshop (eller seminarium, som det hette förr i tiden) med temat ”kulturens autonomi” på Centrum för kulturpolitisk forskning. Diskussionen var mestadels rätt givande. Här är några utdrag ur mitt bidrag, på temat ”kulturens gränser”. Det är värt att notera att den här texten skrevs i slutet av förra året och att åtminstone ett av de privilegier jag räknar upp här (särbehandling vid arbetslöshet) redan har avskaffats. Det ger viss trovärdighet åt slutsatsen att föreställningen om en offentligfinansierad konstnärlig frihet som en positiv rättighet för specifika delar av befolkningen (de erkända konstnärerna) faktiskt håller på att bli ifrågasatt, för första gången på nära hundra år.
”Konstarter som teater, litteratur, film och bildkonst föreställs ofta som gränslösa. Kulturpolitiken är allt som oftast bunden till klart avgränsade enheter såsom nationalstater, regioner och kommuner. Religiösa samfund är avgränsade i både tiden och rummet även när de strävar efter det eviga och universella. Också historien, och därmed kulturarvet, är allt annat än gränslöst. Däremot präglas varje tid av sina gränsdagningar. Följaktligen kan historiska gränser hjälpa oss att avslöja våra egna. Även konsten överbryggar gränser. Inte heller den är emellertid oproblematiskt gränslös. Forskning kring ämnen som orientalism och genus talar sitt tydliga språk om de uteslutningsmekanismer som finns inbyggda även där. Frågan vi bör ställa oss kan således inte inskränka sig till huruvida kulturen är eller bör vara autonom utan måste även innefatta vilken kultur som är eller bör vara autonom i förhållande till vad. Den kultur som vanligen diskuteras när det talas om kulturens autonomi är den konstnärligt och vetenskapligt erkända kultur som rör sig inom specifika fält och som utövas av specifika professioner. Tillträde till dessa kräver ofta en mångårig utbildning och även om hela den moderna kulturpolitikens ideologi bygger på att deras resultat skall föras ut till allmänheten förblir stora delar av denna helt utan kontakt med denna kultur.
[…]
Även autonomibegreppet kan problematiseras ytterligare. De kulturella fältens autonomi rör sig i det svenska fallet ofta om att staten och kommunerna stöder verksamheten utan att ställa (illegitima) krav på den. Denna typ av stöd förutsätter dock att det finns någon form av urvalsmekanismer. Denna positiva frihet kan med andra ord betraktas som ett privilegium förbehållet ett fåtal. Den mest vedertagna formen utgörs kanske av olika typer av bedömargrupper (till exempel Filminstitutets eller de som fördelar litteraturstödet). Dessa grupper anses legitima om de rekryteras ur respektive konstnärliga profession. Ett liknande kriterium gäller för den konstnärliga ledningen av offentligfinansierade teatrar och musikinstitutioner, liksom för relationen mellan museernas ledningar och de där relevanta professionerna. Inom det konstnärliga området spelar professionerna även en roll i förhållande till arbetslöshetsersättningen. Här handlar det om de särskilda rättigheter som arbetslösa konstnärer åtnjuter; rättigheter som i stor utsträckning existerar för att de skall kunna fortsätta med sina konstnärliga verksamheter även när de är arbetslösa. Återigen handlar det inte om alla som själva uppfattar sig som konstnärer utan om dem som uppfyller de krav som professionerna ställer i samarbete med arbetsmarknadsverket.
Man bör å andra sidan inte glömma att ramarna för dessa verksamheter sätts upp av politiken även om det sker efter att den konsulterat de professionsföreträdare och experter den erkänner. Vilka filmare som involverats i Filminstitutets bedömargrupper är kanske inte ett politiskt beslut. Att filmproducenter äger denna typ av inflytande över sin egen finansiering, men inte till exempel dataspelsproducenter är det däremot. Orsakerna till detta är främst historiska, det rör sig emellertid om en historisk process där politiker hela tiden ägt sista ordet. Dessa modeller har tydliga paralleller med motsvarande modeller inom forskningssektorn. I båda fallen rör det sig om att politiken åstadkommer en positiv frihet för de erkända utövarna samtidigt som den i viss utsträckning avstår från att styra innehållet i deras verksamhet. Kulturpolitiken är instrumentell i den meningen att den existerar för att möjliggöra denna frihet. Detta innebär emellertid inte att kulturen är instrumentell, även om det ibland förekommer politiska ingrepp som instrumentaliserar den och även om dess utövare ibland själva väljer att använda sin frihet för specifika syften (något som det ligger i denna frihets natur att de kan göra).
Vid sidan om den statliga kulturpolitiken existerar flera andra aktörer. I början av 1970-talet förefaller till exempel kommunerna ha varit relativt följsamma i sitt förhållande både till de nationellt organiserade kulturella professionerna och till statsmakterna. Idag blir de allt mer självständiga i sin kulturpolitik, sådan denna gestaltar sig i kommunala teatrar och museer osv. Samtidigt blir EU alltmer aktivt i kulturpolitiska sammanhang. I många länder spelar civilsamhället dessutom en viktig roll som garant för den ickekommersiella kulturens autonomi. I USA har det främst varit privata stiftelser som stått för finansieringen av alltmer oberoende kulturella professioner, museer, teatrar osv. Även i Sverige spelar stiftelserna en växande roll. Även om flera av de största är grundade av statsmakterna agerar de i flera fall inter- (eller snarare trans-) nationellt i en utsträckning som statsmakterna själva varken kunnat eller velat göra.
Samtidigt existerar också andra statliga skydd som är mera allmängiltiga än den ovan beskrivna autonomin. Ett sådant är de lägre momssatserna för böcker, ett slags skattesubventionering som stödjer produktionen av böcker i allmänhet, men som inte inskränker sig till de författare som enligt ett eller annat kriterium kan anses kvalitativa (som t.ex. de som erhåller litteraturstöd). Däremot ligger det en kulturpolitisk avvägning i att det är just bokförsäljning som åtnjuter detta privilegium. Liknande avgränsningar skulle behöva göras till exempel om gåvor till kulturella verksamheter blev avdragsgilla, även om detta samtidigt skulle flytta bestämmanderätten om exakt vem som skulle få dessa gåvor till givaren, och därmed öka den kulturella sektor där staten och framförallt professionsföreträdarna saknar direkt inflytande.
Religionsfriheten och yttrandefriheten sådana dessa befästs i grundlagen är negativa friheter, statens skydd av dessa består med andra ord bara av de juridiska regleringar som krävs för att hindra att någon aktivt inskränker dem. Dessa friheter tillkommer oss alla, inte enbart erkända kulturutövare. Deras gränser är nationalstatens, inte de kulturella fältens. Därmed inte sagt att yttrandefriheten skulle gälla alla åsikter (t.ex. undantar lagstiftningen om hets mot folkgrupp sådana som anses kränkande för vissa utpekade kategorier av människor). Även upphovsrätten, oavsett vad man kan anse om den i övrigt, har varit en förutsättning för marknaden för bland annat litteratur och musik, sådana dessa gestaltat sig det senaste seklet. Givetvis innehåller även denna lagstiftning avgränsningar. Det faktum att den nu utvidgas samtidigt som den i allt högre grad ifrågasätts torde i själva verket vara den för kulturen mest centrala politiska frågan just nu. Ändå är det markant att den i likhet med den negativa yttrande- och religionsfriheten endast sällan diskuteras i relation till den traditionella kulturpolitiken, eller för den delen av kulturpolitiker.
För kulturen avgörande politik bedrivs alltså utanför kulturpolitiken i snäv mening och till fördel för kultur som inte inkluderas i de kulturella fälten, men som av allt att döma har en minst lika stor förmåga att engagera. I ett sådant läge måste vi fråga oss hur kulturpolitiken och de kulturella fälten avgränsas och hur de relaterar till sin omgivning. I min avhandling studerar jag hur kulturpolitiken avgränsas och organiseras, inte minst nationellt, och vilka värden den relaterar till. Vi måste också fråga oss hur relevant den är i förhållande till kulturen i övriga samhället. Bör de organisatoriska gränserna flyttas? För att kunna besvara den frågan måste man både empiriskt jämföra frihetsskyddet i och utanför fälten och diskutera huruvida skillnaderna är motiverade. Dessa svar kan bli – och borde vara – centrala för både kulturpolitikens och kulturens framtid.”
”Konstarter som teater, litteratur, film och bildkonst föreställs ofta som gränslösa. Kulturpolitiken är allt som oftast bunden till klart avgränsade enheter såsom nationalstater, regioner och kommuner. Religiösa samfund är avgränsade i både tiden och rummet även när de strävar efter det eviga och universella. Också historien, och därmed kulturarvet, är allt annat än gränslöst. Däremot präglas varje tid av sina gränsdagningar. Följaktligen kan historiska gränser hjälpa oss att avslöja våra egna. Även konsten överbryggar gränser. Inte heller den är emellertid oproblematiskt gränslös. Forskning kring ämnen som orientalism och genus talar sitt tydliga språk om de uteslutningsmekanismer som finns inbyggda även där. Frågan vi bör ställa oss kan således inte inskränka sig till huruvida kulturen är eller bör vara autonom utan måste även innefatta vilken kultur som är eller bör vara autonom i förhållande till vad. Den kultur som vanligen diskuteras när det talas om kulturens autonomi är den konstnärligt och vetenskapligt erkända kultur som rör sig inom specifika fält och som utövas av specifika professioner. Tillträde till dessa kräver ofta en mångårig utbildning och även om hela den moderna kulturpolitikens ideologi bygger på att deras resultat skall föras ut till allmänheten förblir stora delar av denna helt utan kontakt med denna kultur.
[…]
Även autonomibegreppet kan problematiseras ytterligare. De kulturella fältens autonomi rör sig i det svenska fallet ofta om att staten och kommunerna stöder verksamheten utan att ställa (illegitima) krav på den. Denna typ av stöd förutsätter dock att det finns någon form av urvalsmekanismer. Denna positiva frihet kan med andra ord betraktas som ett privilegium förbehållet ett fåtal. Den mest vedertagna formen utgörs kanske av olika typer av bedömargrupper (till exempel Filminstitutets eller de som fördelar litteraturstödet). Dessa grupper anses legitima om de rekryteras ur respektive konstnärliga profession. Ett liknande kriterium gäller för den konstnärliga ledningen av offentligfinansierade teatrar och musikinstitutioner, liksom för relationen mellan museernas ledningar och de där relevanta professionerna. Inom det konstnärliga området spelar professionerna även en roll i förhållande till arbetslöshetsersättningen. Här handlar det om de särskilda rättigheter som arbetslösa konstnärer åtnjuter; rättigheter som i stor utsträckning existerar för att de skall kunna fortsätta med sina konstnärliga verksamheter även när de är arbetslösa. Återigen handlar det inte om alla som själva uppfattar sig som konstnärer utan om dem som uppfyller de krav som professionerna ställer i samarbete med arbetsmarknadsverket.
Man bör å andra sidan inte glömma att ramarna för dessa verksamheter sätts upp av politiken även om det sker efter att den konsulterat de professionsföreträdare och experter den erkänner. Vilka filmare som involverats i Filminstitutets bedömargrupper är kanske inte ett politiskt beslut. Att filmproducenter äger denna typ av inflytande över sin egen finansiering, men inte till exempel dataspelsproducenter är det däremot. Orsakerna till detta är främst historiska, det rör sig emellertid om en historisk process där politiker hela tiden ägt sista ordet. Dessa modeller har tydliga paralleller med motsvarande modeller inom forskningssektorn. I båda fallen rör det sig om att politiken åstadkommer en positiv frihet för de erkända utövarna samtidigt som den i viss utsträckning avstår från att styra innehållet i deras verksamhet. Kulturpolitiken är instrumentell i den meningen att den existerar för att möjliggöra denna frihet. Detta innebär emellertid inte att kulturen är instrumentell, även om det ibland förekommer politiska ingrepp som instrumentaliserar den och även om dess utövare ibland själva väljer att använda sin frihet för specifika syften (något som det ligger i denna frihets natur att de kan göra).
Vid sidan om den statliga kulturpolitiken existerar flera andra aktörer. I början av 1970-talet förefaller till exempel kommunerna ha varit relativt följsamma i sitt förhållande både till de nationellt organiserade kulturella professionerna och till statsmakterna. Idag blir de allt mer självständiga i sin kulturpolitik, sådan denna gestaltar sig i kommunala teatrar och museer osv. Samtidigt blir EU alltmer aktivt i kulturpolitiska sammanhang. I många länder spelar civilsamhället dessutom en viktig roll som garant för den ickekommersiella kulturens autonomi. I USA har det främst varit privata stiftelser som stått för finansieringen av alltmer oberoende kulturella professioner, museer, teatrar osv. Även i Sverige spelar stiftelserna en växande roll. Även om flera av de största är grundade av statsmakterna agerar de i flera fall inter- (eller snarare trans-) nationellt i en utsträckning som statsmakterna själva varken kunnat eller velat göra.
Samtidigt existerar också andra statliga skydd som är mera allmängiltiga än den ovan beskrivna autonomin. Ett sådant är de lägre momssatserna för böcker, ett slags skattesubventionering som stödjer produktionen av böcker i allmänhet, men som inte inskränker sig till de författare som enligt ett eller annat kriterium kan anses kvalitativa (som t.ex. de som erhåller litteraturstöd). Däremot ligger det en kulturpolitisk avvägning i att det är just bokförsäljning som åtnjuter detta privilegium. Liknande avgränsningar skulle behöva göras till exempel om gåvor till kulturella verksamheter blev avdragsgilla, även om detta samtidigt skulle flytta bestämmanderätten om exakt vem som skulle få dessa gåvor till givaren, och därmed öka den kulturella sektor där staten och framförallt professionsföreträdarna saknar direkt inflytande.
Religionsfriheten och yttrandefriheten sådana dessa befästs i grundlagen är negativa friheter, statens skydd av dessa består med andra ord bara av de juridiska regleringar som krävs för att hindra att någon aktivt inskränker dem. Dessa friheter tillkommer oss alla, inte enbart erkända kulturutövare. Deras gränser är nationalstatens, inte de kulturella fältens. Därmed inte sagt att yttrandefriheten skulle gälla alla åsikter (t.ex. undantar lagstiftningen om hets mot folkgrupp sådana som anses kränkande för vissa utpekade kategorier av människor). Även upphovsrätten, oavsett vad man kan anse om den i övrigt, har varit en förutsättning för marknaden för bland annat litteratur och musik, sådana dessa gestaltat sig det senaste seklet. Givetvis innehåller även denna lagstiftning avgränsningar. Det faktum att den nu utvidgas samtidigt som den i allt högre grad ifrågasätts torde i själva verket vara den för kulturen mest centrala politiska frågan just nu. Ändå är det markant att den i likhet med den negativa yttrande- och religionsfriheten endast sällan diskuteras i relation till den traditionella kulturpolitiken, eller för den delen av kulturpolitiker.
För kulturen avgörande politik bedrivs alltså utanför kulturpolitiken i snäv mening och till fördel för kultur som inte inkluderas i de kulturella fälten, men som av allt att döma har en minst lika stor förmåga att engagera. I ett sådant läge måste vi fråga oss hur kulturpolitiken och de kulturella fälten avgränsas och hur de relaterar till sin omgivning. I min avhandling studerar jag hur kulturpolitiken avgränsas och organiseras, inte minst nationellt, och vilka värden den relaterar till. Vi måste också fråga oss hur relevant den är i förhållande till kulturen i övriga samhället. Bör de organisatoriska gränserna flyttas? För att kunna besvara den frågan måste man både empiriskt jämföra frihetsskyddet i och utanför fälten och diskutera huruvida skillnaderna är motiverade. Dessa svar kan bli – och borde vara – centrala för både kulturpolitikens och kulturens framtid.”
Kommentarer