En ännu något ovanlig bild av höger-väsnterskalans utformning och allmän politisk ideologi i mellankrigstidens Sverige får man i Håkan Blomqvists avhandling om Arthur Engberg. Denne var bland annat socialdemokratisk ecklesiastikminister under tretiotalet, dvs. i den första socialdemokratiska enpartiregeringen. Då hade han emellertid ett förflutet som socialistisk radikal och marxist. Hans marxism hade emellertid en hel del inslag som idag sällan uppfattas som just socialistiska. Till exempel tog han avstånd från Sovjetkommunismen redan 1921 – eftersom den enligt honom utgjorde en asiatisk socialism och var lika judisk som kapitalismen. När socialdemokratin allt mer övergick från att vara ett rent arbetarparti till ett potentiellt statsbärande parti för hela svenska folket handlade detta för t.ex. Per Albin Hansson om en demokratisk patriotism där nationen utgjordes av hela svenska folket. För Engberg fanns det emellertid sanna och falska svenskar. Högerns nationalism var således falsk inte enbart därför att den (som för Hansson) var egoistisk utan därför att den företräddes av falska svenskar. I en minnesvärd formulering attackerar han högermannen och upptäcksresanden Sven Hedin i samband med ett av dennes anföranden på föreningen Heimdal: ”Ser du det medlidsamma löjet på den svenske almogemannens läppar när hovbugaren Sven von (sic!) Hedin presenterar sitt halvsemitiska väsen som äktsvenskhetens fullödigaste uttryck?” Från att ha varit ivrigt antiklerikal övergick Engberg sedan han blivit minister till att förorda statskyrkosystemet, för att kunna kontrollera kyrkan. Detta ägnade han sig sedan åt med liv och lust. Det berättas bland annat att han spelade igenom den nya psalmboken psalm för psalm och gjorde ändringar där han tyckte att det var lämpligt. Att Engberg utvecklades i riktning mot den politiska mitten torde vara uppenbart. Däremot framgår det att begreppen vänster och höger tolkades annorlunda på den tiden när man ser man ser närmare på de då uppenbara vänsterståndpunkter han intog i början av sin karriär
Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni
Kommentarer