Fortsätt till huvudinnehåll

Arthur Engberg och Sven Hedin

En ännu något ovanlig bild av höger-väsnterskalans utformning och allmän politisk ideologi i mellankrigstidens Sverige får man i Håkan Blomqvists avhandling om Arthur Engberg. Denne var bland annat socialdemokratisk ecklesiastikminister under tretiotalet, dvs. i den första socialdemokratiska enpartiregeringen. Då hade han emellertid ett förflutet som socialistisk radikal och marxist. Hans marxism hade emellertid en hel del inslag som idag sällan uppfattas som just socialistiska. Till exempel tog han avstånd från Sovjetkommunismen redan 1921 – eftersom den enligt honom utgjorde en asiatisk socialism och var lika judisk som kapitalismen. När socialdemokratin allt mer övergick från att vara ett rent arbetarparti till ett potentiellt statsbärande parti för hela svenska folket handlade detta för t.ex. Per Albin Hansson om en demokratisk patriotism där nationen utgjordes av hela svenska folket. För Engberg fanns det emellertid sanna och falska svenskar. Högerns nationalism var således falsk inte enbart därför att den (som för Hansson) var egoistisk utan därför att den företräddes av falska svenskar. I en minnesvärd formulering attackerar han högermannen och upptäcksresanden Sven Hedin i samband med ett av dennes anföranden på föreningen Heimdal: ”Ser du det medlidsamma löjet på den svenske almogemannens läppar när hovbugaren Sven von (sic!) Hedin presenterar sitt halvsemitiska väsen som äktsvenskhetens fullödigaste uttryck?” Från att ha varit ivrigt antiklerikal övergick Engberg sedan han blivit minister till att förorda statskyrkosystemet, för att kunna kontrollera kyrkan. Detta ägnade han sig sedan åt med liv och lust. Det berättas bland annat att han spelade igenom den nya psalmboken psalm för psalm och gjorde ändringar där han tyckte att det var lämpligt. Att Engberg utvecklades i riktning mot den politiska mitten torde vara uppenbart. Däremot framgår det att begreppen vänster och höger tolkades annorlunda på den tiden när man ser man ser närmare på de då uppenbara vänsterståndpunkter han intog i början av sin karriär

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…