Fortsätt till huvudinnehåll

SAP:s vägval

"En av de mest överraskande insikterna inom statsvetenskapen är med vilken snabbhet ett dominerande parti kan falla ihop och förpassas till marginalen." skrev professorn emiritus Leif Lewin i DN och jämförde socialdemokratins fall med tidigare hegemoniska riksdagspartiers. Det är verkligen slående hur fort det har gått. Före 2006 var SAP fortfarande ett maktparti nära sammanvuxet med staten. Samtidigt fanns sprickorna redan där. I opposition har partiet nu till synes fallit samman. Jag står i stort sett fast vid den analys jag gjorde under Mona Sahlins sista tid som partiledare (här), dvs. att partiets svagheter på många sätt är de som tidigare var dess styrkor; framgången byggde på ett nära förhållande till folkrörelserna och staten; men civilsamhället befinner sig idag i omvandling (se tidigare inlägg) och staten kontrolleras av Alliansen.

Organisation och demokrati hänger ihop. Kan det t.o.m. vara så att ett partis inre organisation ger en vink om den demokrati det ser för sig i samhället? Folkhemmets socialdemokrati var en del av en större arbetarrörelse. Makten var på vissa sätt mycket centraliserad, men den byggde också på en identifikation av folket, partiet och arbetarrörelsen som föreställda gemenskaper som kunde kräva livslång lojalitet. Man föddes och man dog som socialdemokrat. Detta ligger väl i linje med partiets dåvarande folkhemsvision, där demokrati handlar om en välfärdsstat legitimerad genom allmänna val, välfärd till medborgarna, förankring i folkrörelserna och konsensus mellan företrädare för olika grupper i samhället.

Det är betecknande att såväl media som åtskilliga socialdemokrater ser den tid det tar att välja partiledare och ta fram ett program som ”förlorad tid”. Är det inte detta som skulle vara den interna demokratin?  Innre och yttre processer hänger emellertid samman i en så stor organisation. Problemet är bl.a. att en sluten process där man snabbt tar fram en ny partiledare och återgår till opinionsarbetet inte nödvändigtvis kommer att verka enande. En sådan person kommer sannolikt att komma som en överraskning och som en besvikelse för breda grupper i partiet, för att inte tala om väljarkåren, helt enkelt därför att han eller hon inte kommer att vara förankrad. Den lojalitet mot partiorganisationen och det automatiska förtroende för organ som valberedning och VU som gjorde det möjligt för t.ex. Erlander att ta över ledningen för SAP utan att vara särskilt känd dessförinnan finns helt enkelt inte längre. Medlemmarnas – för att inte tala om väljarnas – förtroende för SAP:s partiorganisation torde vara lägre än någonsin. Detta gäller dock inte bara SAP.

Öppna processer ter sig nu mer demokratiska för allmänheten när det gäller de flesta partier. Synen på demokrati har förändrats. SAP:s problem är att de förknippas med den gamla synen på demokrati. En väg om man vill förknippas med någonting nytt är kanske att öppna de interna processerna. Man befinner sig i medias blickfång. Väljarna kommer inte att missa hur det går till när socialdemokraterna utövar demokrati. Lars Enqvists demokratiuppfattning när det gäller programkommissionen är kanske den som är bäst anpassad till samtiden; diskussionen kan vara något som enar snarare än förlorad tid. Att göra programdiskussionen till en verkligt öppen diskussion om vad partiet och Sverige skulle kunna bli är kanske det smartaste man kan göra, om man vill öppna upp för nya grupper att känna sig delaktiga och identifiera sig med SAP, inte minst om man vill ha fram nya idéer, kanske t.o.m. ett program som skulle kunna se till Sverige som helhet.

Personligen tror jag inte att SAP någonsin kommer att kunna återta sin plats som dominerande parti. En ny partiledare utan bred förankring kommer sannolikt att precis som Juholt misslyckas med att ena partiet. Vi kommer helt enkelt att få se mer av det vi redan har sett. Ett brett arbete med att utforma och ta fram ett nytt program, och inte minst med att bygga en organisation som fungerar, kan ta mycket längre tid än ett par år. Min slutsats är alltså att SAP för att återigen bli en kraft att räkna med i svensk politik måste byggas upp igen från grunden. Det behöver dock inte innebära att oppositionen inte kan vinna nästa val. Valutgångar kan bero på många oförutsedda saker, men då måste man göra det som en del av en potentiell regeringskoalition och inte som ett enskilt parti. Miljöpartiet har idag ett mycket stabilt förtroende. Det är betecknande att de mest omtalade partierna på Internet för en tid sedan M, S och SD, men att s var på nedgång och mp är Sveriges tredje största parti, alldeles utan den uppmärksamheten. Mp och v kommer också att ta upp merparten av de väljare som s tappar. Den stora frågan om de ska kunna utmana Alliansen är emellertid vilka kandidater de skulle kunna ställa upp mot Reinfeldt och Borg. Liksom Göran Persson tidigare gjorde vinner Alliansen nu val på att vara det stabila men ändå rimligt progressiva alternativet i en riskfylld tid. Det kräver en del att utmana det.

Moderaternas nuvarande organisation är som gjord för samtidens utmaningar (är till viss del gjord för dem). Partiet har enligt forskningen alltid varit mer centralstyrt än de flesta andra och partiledare har kunnat räkna med fortsatt förtroende så länge som de kan visa på konkreta framgångar. Idag är det en välsmord PR-maskin där medlemmar och ungdomsförbund deltar dels som kanaler utåt och dels som en av flera rekryteringsgrunder för framtida representanter och anställda. Socialdemokraterna skulle kunna välja en liknande organisationsmodell. I så fall behöver man dock göra sig av med bindningarna till LO och andra folkrörelser för att istället skapa sig ett lättrörligt professionellt parti. Det är dock inte självklart att detta är ett framgångsrecept. Skulle någon förmå omvandla SAP till ett sådant parti skulle det säkert ha alla förutsättningar att etablera sig som starkt mittenparti, men det finns ingen anledning att tro att de skulle kunna komma över 30%. Liksom SAP tidigare kunde kan Alliansregeringen dessutom använda statens opolitiska anställda för att ta fram förslag till praktisk politik. Så har det alltid varit; statens utredningsresurser har alltid varit större än enskilda partiers, och experternas inflytande har alltid varit stort i Sverige. Den mer ideologiska borgerliga idédebatten förs huvudsakligen i tankesmedjor, på ledarsidor, i tidskrifter och böcker, och inte minst på Internet.

De borgerliga partiernas utmaning om man verkligen vill vara idépartier är att kunna ta till sig den debatten och förhålla sig till den. Detta handlar heller inte bara om idealism utan också om att man för att kunna förhålla sig till framtiden också måste känna samtiden och det förgångna. Politik är inte bara att vilja. Den största utmaningen i långsiktigt politiskt arbete är kanske just att rusta för framtidens strider istället för gårdagens. Det innebär att man måste ha en aning om framtidens problem, men också en flexibilitet för att möta det oförutsedda, inte bara stå beredd inför att möta förra eller förrförra valets utmaningar. Här handlar det heller inte bara om att vara bättre rustade än konkurerande partier. Det handlar också om att den svenska demokratin måste ha företrädare som är bra nog för att kunna hantera dagens och morgondagens samhällsproblem och utmaningar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…