Jubileet firades bl.a med en konferens som hålls 19-20 januari, men också med jubileumsboken Kulturaliseringens samhälle (som finns tillgänglig att ladda ned här). Där kan man bl.a. läsa Svante Beckmans på många sätt intressanta berättelse om alla de allianser både inom och utom universitetet som krävdes för att från början möjliggöra miljön, en spännande berättelse inte minst för den som intresserar sig för exempel på hur universitetspolitik och organisering av högre utbildning fungerar i praktiken.
Själv ägnar jag några sidor åt att reflektera kring Richard Floridas teori om den kreativa klassen, en teori som har florerat i den kulturpolitiska debatten under hela den period som jag har följt denna som forskare. I korta drag tänker sig Florida att alla vi som lever på intellektuellt arbete där vår största tillgång är vår kreativitet (hit räknar han allt från journalister till forskare och konstnärer) utgör den bärande gruppen i dagens ekonomi och drar därför slutsatsen att en regions framgång beror på dess förmåga att locka till sig den kreativa klassen, något som bl.a. kan göras med hjälp av kultur. Denna forskning har på många sätt bildat grunden för åtskilliga reformer i regional och lokal kulturpolitik. Det senaste året har jag emellertid allt oftare fått intrycket av att detta är ett mode på väg bort. Även om jag personligen ofta har varit kritisk både till delar av Floridas analys och till hur den tolkats när den översatts till politik kan jag också tycka att det är en smula olyckligt att teorier blir omoderna snarare än argumenteras emot. Nu pågår dock en allt mer kritisk debatt om de kreativa näringarnas och kreativitetens roll i samhällsekonomin (t.ex. i nordisk forskning), som förhoppningsvis ska leda till ökad förståelse för vad som trots allt är ett ganska komplicerat samband.
Kommentarer