söndag, januari 15, 2012

American Empire

"There’s been very little public debate about this, and the news reports from the major news outlets yesterday mentioned these wide-sweeping powers only in passing. There’s more than a little hypocrisy in all of this, given the way the press responded to the rather heinous Patriot Act (remember how we were promised that would be a temporary measure) under Bush and the Republicans a decade ago. But, the NDAA is even worse than the Patriot Act, and it’s now clear that the Patriot Act was merely one step in the advance of this move toward extreme centralization.

As I wrote at CatholicVote yesterday, I believe it’s very possible that yesterday or the day (probably today) President Obama signs this into law will be remembered by future historians of western civilization as the “official” day the American republic became an empire, in the way historians now regard the murder of Cicero as the last day of the Roman Republic and the first day of the Roman Empire. I know many readers of TIC already believe we drifted fully into an empire, but we’ll all admit, I think, that we’ve been drifting for a very, very long time. As with Rome, we’ve kept the forms of the republic by destroying the essence of it."
(Blog: The Imaginative Conservative)

Att beskriva USA som ett imperium har varit en återkommande metafor under lång tid. På 1800-talet var det vanligt som positiv metafor, i parallell med Brittiska Imperiet. Betydligt vanligare har dock varit parallellen med Romerska Imperiet, som i Väst på många sätt kan ses som det arketypiska urimperiet. Bl.a. Hardt och Negri har ocskå använt begreppet i mer abstrakt mening: Imperiet som postnationell globaliserad makt. Även idag ser man emellertid mer bokstavliga tolkningar av begreppet, kanske håller de till och med på att bli allt vanligare. USA:s baser världen över har beskrivits i imperiella termer (t.ex. här i New Statesman). Under och efter ockupasionen av Irak beskrevs ambasadören Paul Bremmer i flera sammanhang som en amerikansk proconcul. Att döma av den här recensionen i SvD anklagar Tariq Ali nu Obama för att ha misslyckats med att stoppa denna imperialism.


Medan vänstern (i vid mening) fokuserar på amerikansk utrikespolitik finns till höger i det politiska spektrat en oro för imperialism i inrikespolitiken, som t.ex. framgår ovan i ett citat från en amerikansk konservativ  blogg. Här är den romerska parallellen än mer bokstavlig; nu handlar det om romerska republikens fall och övergång i imperium under Caesar och Augustus. Parallellen blir inte mindre påträngande av att den amerikanska republiken ofta liknats vid den romerska (se bara på arkitekturen i huvudstaden). Om en repblik är en stat byggd på sina medborgare med hjälp av en konstitution som strävar efter att väga upp olika delar av statsmakten mot varandre, så är ett imperium en stat där makten centreras till en enda person. Själva ordet imperium betecknade ursprungligen den diktatoriska makt som en romersk befälhavare utövade över sina trupper och över erövrat territorium. Det var i viss mening denna makt som under Caesar och Augustus utsträcktes till att gälla även republikens medborgare. Därmed upphörde republiken i praktiken att vara en republik även om Octavianus Augustus och hans efterträdare under lång tid fortsatte att upprätthålla de republikanska formerna. Nu drar man alltså paraller till den exekutiva maktens tillväxt på den lagstiftande och dömane maktens bekostnad i USA under de senaste decennierna, först genom statsmaktens tillväxt och nu genom antiterroristlagstiftning där de medborgerliga rättigheterna inskräks kraftigt; dvs. där medborgare behandlas som man tidigare behandlade motståndare i krig.


USA är inte det enda land där man har dragit paralleller till övergången från republik till kejsardöme i Rom. Ännu tydligare drogs parallellerna i Frankrike på 1800-talet; första gången som ett huvudsakligen positivt exempel i Napoleon Bonapartes propaganda när han omvandlade Franska Republiken till Franska Kejsardömet, med sig själv som kejsare. Samma sak hände återigen 1851 när hans brorson hade valts till Frankrikes president och lät återinföra kejsardömet efter en folkomröstning, och därmed blev Napoleon III. Parallellen användes emellertid också i motståndet mot denne, t.ex. av Maurice Joly (som jag skrivit om tidigare). Det råder alltså ingen tvekan om att den kan användas på flera olika sätt. Historiska paralleller är inte något helt ofarligt angreppssätt. De leder gärna till låsningar i tänkandet om vart utvecklingen är på väg. Föreställningen att historien upprepar sig är en del av föreställningen om dess förutbestämdhet. Den romerska parallellen har använts frekvent för att motivera såväl slutsatsen att en stat är på väg att gå under som att den är på väg mot lysande segrar, båda i likhet med Romerska Imperiet. Det hindrar dock inte att historiska paralleller också kan vara användbara, inte minst som grund för att diskutera de långsiktiga konsekvenserna av kortsiktigt handlande. Det finns trots allt inget annat sätt att förutse handlingars konsekvenser än att se till vilka konsekevenser liknande handlingar har haft tidigare, så länge som man tar hänsyn också till skillnaderna, inklusive den att vi skulle kunna ha lärt oss något.

2 kommentarer:

Peter Haldén sa...

Bra skrivet, Tobias! Jag kan vara så storvulen att jag rekommenderar en av mina artiklar på ämnet:

Understanding the EU, the US and their external spheres of rule: republican synergies, destructive feedbacks and dependencies

http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/2158379X.2011.624749

Tobias Harding sa...

Ser intressant ut! Tackar för tipset!