torsdag, maj 28, 2009

Politikerkoll.se

Jag är själv fortfarande inte riktigt säker på vem som kommer att få min röst i Europaparlamentsvalet. Det är extremt svårt att få reda på var kandidaterna står i olika frågor, för att inte tala om vad de har för kvalifikationer för det uppdrag som de kandiderar för.

Ett intressant initiativ för att underlätta detta är den nya sidan Politikerkoll.se där de lägger ut beskrivningar av politiker, var de står och vad de har för kvalifikationer. För närvarande är sidan under uppbyggnad och består av CV för ett antal Europaparlamentskandidater som själva bidragit med detta. Det första avslöjandet är hur få kandidater som vill presentera sina meriter på sina hemsidor när de ställer upp i ett val. Redan det är skrämmande. Det innebär också att Politikerkoll.se kan få en betydande roll att spela, inte minst inför provval och riksdagsval. Hoppas innerligt att den fortsätter att utvecklas.

Politikerkoll.se

onsdag, maj 27, 2009

Nu köper man alltså röster i Sverige...?


Aftonbladet köper röster för 500 kronor. De tycker säkert att det är en bra sak. Men när är det en bra sak för demokratin när röster är till salu?

Att rösta är en viljeyttring. Det tolkas ofta, kanske felaktigt, som ett stöd till systemets legitimitet. I det här fallet ökar det antalet människor som Europaparlamentet talar för. Det stärker parlamentet. Personligen tycker jag att det är bra. Jag tycker också att det är bättre om vissa partier stärks.

I en god demokrati övertalar man andra att rösta med hjälp av argument. I de flesta verkliga demokratier slänger man också in en hel del smutskastning och propaganda. Hur väl fungerar en stat när man köper röster?

Säg gärna att jag inte har humor. Men i en demokrati får folket de ledare de förtjänar.

Å andra sidan drar jag mig till minnes att Henrik Jordahl redan för flera år sedan försökte beräkna vad en röst kostar genom att räkna om vallöften i kronor och ören. Tydligen funkar det att lova (t.o.m. när utan att hålla sina löften). I den beräkningen kostar en röst dock betydligt mer än några hundralappar.

söndag, maj 24, 2009

Pirater och nationalstater

Konflikten mellan nätpirater, storföretag och stater tycks vara av ett alldeles speciellt slag. Antingen fildelarna och deras allierade uppfattas som delar av ett framväxande globalt civilsamhälle eller som kriminella nätverk (eller båda delarna) så är deras metoder i alla händelser baserade på nätverkande och på teknisk kunskap. Deras styrka ligger i sådana saker som föränderlighet, teknikutveckling, kryptering, programmering, mobilisering över internet etc. Underhållningsindustrins styrka är helt klart deras ekonomiska kapital, inklusive den juridiska kompetens etc som kan köpas för pengar. Nationalstaterna har länge inte haft mycket att sätta emot. Deras styrka är emellertid den som den alltid har varit: våldsmonopolet. Nationalstaternas övertag i förhållande till transnationella internetbaserade nätverk är ytterst rent fysisk: servrarna står någonstans, tekniskt sett befinner sig både tekniken och piraterna alltid i en nationalstat. Servrar kan beslagtas och pirater kan arresteras och ställas inför rätta. Det är därför som vi behöver rättssäkerhet: staten har alltid ett överläge.

---------------------------

Läser vidare i Det globala civilsamhället och drar slutsatsen att allternativen kanske är att världen antingen knyts samman allt mer, eller att vi hamnar i den multipolära världsordning som jag spekulerat kring tidigare. Finns det en medelväg?

Bjereld & Oscarsson - spännande siffror om FRA och EU-valet


När jag såg Henrik Oscarssons och Ulf Bjerelds DN-debattartikel för några dagar sedan så reagerade jag först bara över rubriken "Nästan varannan svensk struntar i FRA-frågan". Det visar sig dock att det inte i första hand är de bägge statsvetarna - utan DN - som är gravt partiska i sammanhanget.

Artikeln bygger på SOM-undersökningen från förra året, som är en av de bättre regelbundna studierna av svenskarnas åsikter. Enligt den hade 43 % av svenskarna ingen uttalad uppfattning om FRA-lagen. Av dem som hade en åsikt var den överväldigande majoriteten emot (34 %, mot 23 % för). Av dem som inte hade en uttalad åsikt svarar 22 procent att de varken är positiva eller negativa till lagen, 11 procent har ingen uppfattning och 10 procent känner inte till lagen. Vad man måste fråga sig vid bedömningen är dock även hur stort intresset för enskilda lagar brukar vara.

Tyvärr verkar undersökningen inte ha innehållit några frågor om engagemangets styrka. Av allt att döma var dock många synnerligen engagerade. Hur artikelförfattarna får detta till att motståndet var en elitföreteelse kan jag inte förstå. Om en tredjedel av svenska folket är motståndare till en lag, spontanorganiserade demonstrationer samlas vid flera tillfällen, och partistrukturen utmanas av nya partier så skulle jag tvärtom kalla det beskriva motståndet som både brett och folkligt.

Bjereld och Oscarsson bjuder dock även på andra upplysningar. Det visar sig att "Kvinnor är något mer negativt inställda till FRA-lagen än vad män är", vilket kanske inte är vad man hade väntat sig av rapporteringen i pressen. Detta står i en intressant kontrast till att "Mer än åtta av tio piratpartister är män". Detta ska kanske tas med en nypa salt eftersom de båda statsvetarna inte anger vilken tidpunkt siffrorna gäller. Är det SOM-undersökningens siffror så är de i högsta grad inaktuella. De antyder dock att försvaret av den personliga integriteten är en betydligt bredare folkrörelse än Piratpartiet.

Samtidigt konstaterar de att "Våra analyser bekräftar att det finns en påfallande stark åsiktssammanhållning i sakfrågor som rör övervakning och integritet – en åsiktssammanhållning som anstår en ny politisk konfliktdimension. Piratpartiet är kanske inte mer av ett enfrågeparti än vad våra etablerade partier uppfattades vara när de en gång bildades."

Den 15 maj publicerade Henrik Oscarsson på sin blogg en lista över vilka som skulle ha kommit in i Europaparlamentet om det hade varit val just då. Att döma av vad jag har sett så är den informationen fortfarande aktuell. Inga kristdemokrater. En piratpartist. En centerpartist. En miljöpartist. Listan är dock utan hänsyn till personröster. Alla tycks dock vänta sig att dessa kommer att spela en betydande roll i detta val.

1 Marita Ulvskog (s)
2 Gunnar Hökmark (m)
3 Olle Ludvigsson (s)
4 Anna Ibrisagic (m)
5 Åsa Westlund (s)
6 Christofer Fjellner (m)
7 Marit Paulsen (fp)
8 Carl Schlyter (mp)
9 Göran Färm (s)
10 Susanna Haby (m)
11 Eva-Britt Svensson (v)
12 Lena Ek (c)
13 Anna Hedh (s)
14 Hans Wallmark (m)
15 Christian Engström (pp)
16 Jens Nilsson (s)
17 Christoffer Järkeborn (m)
18 Olle Schmidt (fp)

De här siffrorna understryker kanske att man bör ta det på allvar att Piratpartiet nu är Sveriges till medlemstalet tredje största parti. Det behöver man antagligen vara om man ska kunna bedriva kampanjen bakom de här opinionssiffrorna helt utan partistöd.

fredag, maj 22, 2009

Meningslöst sitta i riksdagen


Newsmill förklarar moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson varför hon inte ställer upp till omval. Det är helt enkelt inte möjligt att representera sina väljare genom att sitta i riksdagen.

Att vi underkastat oss regeringens vilja är illa - mera problematiskt är dock att vi också underkastat oss partiets. Det är ju inte partiets tjänstemän som av väljarna utkrävs ansvar, utan vi valda. I konsekvensens namn borde ju också vi själva fått avgöra hur vi vill besluta - men det så är det alltså inte.

Varför det har blivit så är inte alldeles enkelt att avgöra. En rad faktorer samverkar. Partierna förfogar över pengarna. Också de ekonomiska medel som avsätts av våra skattepengar för att underlätta riksdagsledamöternas arbete betalas till partierna. Den ordning som gäller i de flesta civiliserade länderna - att de ekonomiska medlen betalas direkt till parlamentarikern - gäller sålunda inte Sverige.[...]

Partiet ansvarar för de viktiga utnämningarna. Den som vill något gör sålunda klokt i att gå i takt med partiledningen snarare än att tillvarata sina uppdragsgivares intressen. I annat fall uteblir belöningarna.[...]

Istället för att fungera som ett självständigt organ har riksdagsgrupperna mest kommit att fungera som ett dotterbolag till sitt respektive parti. Min uppgift som ledamot blir därefter - ambassadörens eller försäljarens. Som företrädare för regeringsunderlaget förväntas jag därtill att utan knot se till att regeringens förslag "baxas" igenom riksdagen.


Det är ett tämligen erkänt faktum bland statsvetare att parlamentarism i kombination med starka partier stärker regeringen, inte parlamentet, eftersom majoritetsledaren leder regeringen. Sveriges riksdag är emellertid inte bara svag i jämförelse med sina motsvarigheter i maktdelningssystem som t.ex. USA:s. Den är också svag i jämförelse med den i andra parlamentariska demokratier, som Storbritannien och Danmark. Frånvaro av personval stärker i sin tur partierna. Förra året såg det ut som att personvalet skulle stärkas, men det stoppades sedermera av det största partiet.

Att döma av Anne-Marie Pålssons intryck är den svag t.o.m. i jämförelse med vad man hade kunnat vänta sig av vår egen grundlag. Allting tycer på att det ser ungefär lika dant ut i de andra partierna. Organisationen är i alla händelser den samma. Det är faktikst riktigt illa. Men det förklarar en hel del.

(tipstack till Dexion)

onsdag, maj 20, 2009

Timbro, videovåld och moralpanik

Det verkar som att Timbro fortfarande är på väg in i den kulturpolitiska debatten. Denna gång med större framgång, åtminstone att döma av tisdagens lunchseminarium där Mattias Svensson presenterade rapporten Medierna, Medierådet och Moralpaniken och diskuterade den med Karin Larsson från Mediarådet (f.d. Våldsskildringsrådet) och den gamle giganten Siewert Öholm.

Något förvånande, till synes även för deltagare och arrangörer, beskrev Svensson Medierådet som ett trevligt och balanserade inslag i debatten. I sin rapport citerar han en tidigare huvudsekreterare i rådet som menar att en ansvarig myndighet, som Mediarådet eller Biografbyrån, hämmar censurivrarna, både genom sin blotta existens och genom att gjuta olja på debattens vågor. Larssons inlägg framstod mycket riktigt som både ballanserat och återhållsamt. Båda menade också att tendensen till moralpanik i svenska media är på väg att minska, kanske till och med växa bort. Sanna Rayman i SvD menar att debattanterna var närmast tråkigt enhälliga.

Personligen uppfattade jag det som att Siewert Öholm formligen sopade mattan med Svensson och framställde denne som en eftergivlig person som är beredd att stödja statliga myndigheter inrättade för att tänka åt medborgarna så länge som de sprider åsikter som han delar. Myndigheter som Mediarådet, Statens Ungdomsråd och Folkhälsoinstitutet bör enligt Öholm läggas ner. Medborgarna bör kunna tänka själva utan statliga pekpinnar. Moralpaniken befinner sig enligt honom på samma nivå nu som för tio eller tjugo år sedan, men har bytt riktning, något som han underbyggde med talande beskrivningar av de reaktioner som idag möter den som kritiserar rätten till abort eller vill tillåta kreationism som inslag i skolundervisning, för att inte tala om den som dristar sig att uttala sig positivt om påven. Svensson kunde inte annat än hålla med och fylla i med egna iakttagelser om dagens inställning till rökare och rökning, en inställning som enligt honom för länge sedan övergått från det hälsovärnande till det förföljande och moralpaniska. Båda verkade dock mer inne på att peka ut Folkhälsoinstitutet som boven i dramat än på att medierna skulle vara drivande.

Onekligen kan man se vissa likheter i förr och nu, inte minst när det gäller viljan att skydda barn och unga ifrån olika fenomen som uppfattas som hotfulla, vare sig det är videovåld eller påven. Idag har jag bl.a. lånat Erik Höjdestrands avhandling Det vedervärdigta videovåldet på biblioteket. Svensson hänvisar också till Frykmans närmast klassiska bok Dansbaneeländet. Just nu försöker jag dock hitta någonting lite mera modernt om moralpanik. Fenomenet är ju trots allt inte samhällsvetenskapligt ointressant - eller ouppmärksammat.

Kulturutredningen (igen)


I förrgår skrev jag om Kulturutredningen och om de remissvar som det var deadline för igår. Det blev några stycken i alla fall. Tillräckligt många för att jag ska vara skeptisk till att alla som kommenterade den i morgonens tidningar verkligen läst dem. Maria Schottenius på DN Kultur säger å andra sidan rakt ut att kommuner och landsting inte borde få ha något inflytande över kulturpolitiken. Hon "litar inte en sekund på att det runt om i Sverige finns kommun- och landstingspolitik som på ett seriöst sätt kan bedöma konstnärlig halt så att 1,2 miljarder går dit de ska."

Kulturekonomen Tobias Nilsén har däremot frågat merparten av de kommunala och regionala kulturcheferna vad de tycker, och det visar sig att de är ganska positiva (artikel på Newsmill). Eftersom merparten av landets kulturinstitutioner är kommunala bibliotek, länsmuseer, länsteatrar osv. så är det inte helt irrelevant.

Däremot tvivlar inte Schottenius på Kulturutredningens betydelse. Hon menar att det är "förödande i att kvalitetsmålet strukits [...] Varför utöva konst över huvud taget om ingen ställer anspråk på att det har ett konstnärligt värde?". Jag håller i och för sig med om att kulturpolitiken bör syfta bl.a. till att stödja kvalitet i konsten. Men jag inbillar mig inte att konsten står och faller med att ordet kvalitet nämns i de kulturpolitiska målen. Med tanke på att det togs med där 1995 (inte 1974 som Schottenius tycks tro) så skulle det vara ganska anmärkningsvärt.

måndag, maj 18, 2009

Lichtenstein som svensk inrikespolitik


Jag fick en sådan där känsla av politisk förändring i blixtbelysning när jag hörde Tomas Bodström uttala sig i Aktuellt om Lichtensteins medlemskap i Schengen (svt.se). Sverige lägger nu in sitt veto mot detta genom att Sveriges riksdag inte godkänner förslaget med kvalificerad majoritet. Socialdemokraterna stoppar alltså Lichtensteins medlemskap i Schengen (dock har inte heller Tyskland godkänt det ännu, det har alltså inte varit helt upp till SAP). Åtminstone i Aktuellt framstår det tydligt som en markering i EU-valet. EU är alltså så pass politiskt integrerat att Lichtensteins medlemskap i Schengen nu är en fråga som avgörs av det politiska spelet i Sverige. Ingen vetenskapligt välvald indikator, kanske, men för mig blev den väldigt tydlig.

Samtidigt kändes det signifikant även ur en annan synpunkt: Bodströms förklaring är att Lichtensteins medlemskap i Schengen "bara gynnar skattesmitarna". Tydligt betoning på "bara". (Citatet finns inte på nätet). Jag är inte insatt i detaljerna i avtalet, men misstänker att det har att göra med Lichtensteins att banklagstiftning i hög grad förhindrar insyn för t.ex. skattemyndigheterna. Tack vare information som svenska Skatteverket fick tillgång till genom att tyska myndigheter använde metoder som är olagliga i både Sverige och Lichtenstein (där tyskarna alltså använde dem) vet vi att denna lagstiftning faktiskt gynnar folk som vill dra sig undan skatt. Men är det verkligen så att avtalet bara gynnar skattesmitare? Även retoriken känns signifikant.

Kulturutredningen


Imorgon går remisstiden ut för regeringens Kulturutredning. De flesta av landets kulturredaktioner har redan dömt ut den. Ryktet säger dock att Kulturdepartementet arbetar på en kulturproposition som ska presenteras i höst. Samtidigt har Kulturministern redan avvisat flera av utredningens förslag. Vad som ska stå i propositionen är alltså höljt i dunkel. Jag är själv ganska nyfiken på hur remissvaren kommer att se ut. Jag kan tänka mig att det kommer att finnas rätt många posstiva svar, men naturligtvis också många negativa. Till och med tidningarna har hittills tvingats erkänna att den regionalisering som på många sätt är utredningens huvudförslag troligen kommer att bli verklighet. Experimentverksamheten med ökat regionalt inflytande i Västra Götaland har för övrigt redan permanentats.

Svenska Dagbladet passar dock på att på redaktionell plats publicera artiklar som "Kulturutredningen får underkänt" och "Portföljmodellen passar inte små regioner". De menar att regionaliseringen (den s.k. portföljmodellen) lämpar sig illa för de minsta landstingen. De glömmer dock att nämna att Gotland var de första att anmäla att de ville bli försöksregion. Den källa som anges i artikeln är istället Västra Götaland, som visserligen gärna ser utökat självstyre för egen del, men som tydligen inte anser det lämpligt för de mindre regionerna.

DN förklarar på ledarsidan att "Sverige saknar inte folkligt stöd för kultur, vi saknar kulturpolitiker med vidare vyer och insikt om att kultur har ett egenvärde." Ledaren lyckas faktiskt peka på det breda kulturutbud som inte direkt berörs av kulturpolitiken, men lyckas däremot inte beskriva sambandet mellan kulturpolitiken och t.ex. ungdomars musiklyssnande. Kanske är oförståelsen för sambandet det stora problemet. Samtidigt verkar Madeleine Sjöstedt i Stockholm vara den enda svenska politiker som ser sambandet mellan upphovsrättsfrågor och kulturpolitik. På det hela taget verkar den kulturpolitiska diskussionen vara i behov av att sättas in i ett större sammanhang.

-----------

(Som en passus kan nämnas att DN-ledaren lyckas beskriva den typiske svenske medborgaren som en man som läser Millenniumtrilogin. Det hade jag faktiskt inte väntat mig av DN:s ledarsida.)

måndag, maj 04, 2009

Intressantaste valet på länge?




När jag läste grundkursen i statsvetenskap förklarade en av mina lärare att bland de tydligaste tecknen på att man bör oroa sig för utvecklingen i ett land är att statsvetare beskriver den som "intressant". Jag börjar tro att EU-valet är första steget mot att svensk politik blir intressant i just den meningen.

TV:s Aktuellt kallar det "det glömda valet" (d.v.s. valet som de själva glömt?)
Ser man till det politiska systemets utveckling kan det dock bli ett av de mest avgörande på mycket länge. Det är nästan 20 år sedan partier utanför riksdagen spelade någon större roll i ett val. Då var det först Miljöpartiet och tre år senare Ny Demokrati och Kristdemokraterna. Nu är det Junilistan, Sverigedemokraterna och Piratpartiet.

Samtidigt har alla de etablerade partierna – och de flesta av deras stödorganisationer – ett medlemstal som är så lågt att man för tjugo år sedan knappast hade kunnat tänka sig att de skulle kunna fungera. Sannolikt hade de heller inte kunnat göra det om de inte redan hade förändrats från massrörelser till mer eller mindre professionella organisationer inriktade på att vinna val.

Enligt vissa bedömare kan valdeltagandet bli så lågt som 30 procent. Valutgången är alltså helt beroende av partiernas förmåga att mobilisera väljare, eller att övertyga motståndarnas väljare att inte rösta. Såväl regeringen som oppositionen har samtidigt grava legitimitetsproblem.

Regeringspartierna har lyckats alienera kärnväljare i en rad olika frågor: integritet, försvar, arbetsmarknadens avreglering, äktenskapslagstiftning osv. Dessa alienerade grupper inkluderar inte minst många av de mer hörbara borgerliga rösterna på internet. Regeringens främsta tillgång just nu är den ekonomiska krisen. Man har framgångsrikt lyckats skapa en bild av kompetens i hanteringen av den. Man har också lyckats väl i kritiken av näringslivets moral (samma metod som används även av andra regeringar, från Sarkozy till Obama).

Oppositionens respons på krisen framstod i media som helt dominerad av socialdemokratins interna stridigheter. Både Wanja Lundby-Wedins och Mona Sahlins framstår som kraftigt försvagade. Efter affären med Lundby-Wedins arvoden kan socialdemokraterna ha förlorat tolkningsföreträdet i moralfrågor. Samtidigt kan partiet ha förlorat imagen av att vara det kompetenta regeringsalternativet i ett krisläge.

Slutsats: det politiska etablissemanget – både oppositionen och regeringen – riskerar att få mycket svårt att mobilisera väljare inför ett EU-val.

Samtidigt finns åtminstone tre missnöjespartier av betydelse i valet (missnöjespartier i den meningen att deras främsta tillgång är det utbredda missnöjet med de etablerade partierna, dvs. med både regering och opposition).
Junilistan: partiet som redan visat vad ett nytt parti kan uppnå i EU-val. Ett klassiskt kaderparti i den meningen att det består av en liten grupp etablerade namn som samlat stora grupper väljare men få aktiva. Partiet är alltså redan från början vad de etablerade partierna är på väg att bli när deras medlemstal går ned. Detta innebär också att man både har goda möjligheter att utnyttja tillfälliga opinioner och kan ta stor skada av dem. Troligen är detta också ett parti som kommer att förlora sina platser i Europaparlamentet. Som det ser ut idag har man helt misslyckats med att ge intryck av aktivitet i där. Detta kan sättas i samband med att deras kärnfrågor faktiskt inte diskuteras där. Maktfördelningen mellan EU:s centrala organ och medlemsstaterna avgörs i första hand i fördragen och i domstolen – inte i parlamentet.

Sverigedemokraterna: ett klassiskt nationalistiskt missnöjesparti med paralleller i många europeiska länder, och således med flera potentiella allierade i Europaparlamentet, om de väl kommer in. De mobiliserar väljargrupper som antagligen inte annars skulle vara benägna att rösta i EU-val. Resultatet är alltså extremt oförutsägbart. Det finns ingen anledning att tro att attacker mot dem i media skulle minska stödet (eftersom även media kan uppfattas som en del av det etablissemang man missnöjesröstar emot). Å andra sidan har strategin att inte möta dem i debatt redan misslyckats. Lyckas de så har de å andra sidan lagt upp för riksdagsplatser i nästa val.

Slutligen Piratpartiet: Det mest oförutsägbara nytillskottet av alla, det som opinionsinstitut och politiska experter sällan ens vågar sig på att bedöma. Även det parti som ter sig mest intressant för den som intresserar sig för hur framtidens partiorganisationer kan komma att se ut; en helt ny typ av parti som rekryterar på nätet. Räknat i medlemstal redan är det redan ett av de största partierna.
Man har alltså till synes löst ett problem som andra partier har stora svårigheter att bemästra. Eftersom medlemskapet för de flesta inte kan ge några andra konsekvenser än möjligheten att stödja Piratpartiet finns det heller ingen anledning att tvivla på att medlemmarna är med av just det skälet. Man kan t.ex. jämföra med de ungdomsförbund som lockat medlemmar med fester och karriärmöjligheter. Som jag ser det finns det ingen större anledning att tvivla på att Piratpartiets medlemmar är minst lika engagerade som de i andra partier.

Men hur förhåller sig medlemstalet till antalet röstberedda. Hur stor andel av dem som kan tänka sig att rösta på Piratpartiet är idag redan medlemmar? Hur många av dem som är medlemmar kommer att rösta? Eftersom rekryteringen fungerar helt annorlunda än de andra partiernas finns det inga lätta paralleller att dra. Man kan bara gissa.

Piratpartiet kan dock även vinna mer typiskt borgerliga väljare som är missnöjda med sina tidigare partiers hantering av integritets- och fildelningsfrågor. Frågan är emellertid hur dessa väljare ser på fildelningsfrågan. Hur många är mot IPRED och FRA-lagen utan att vara för fildelning? Hur viktiga tycker de att dessa frågor är i jämförelse med alla de frågor som Piratpartiet inte har tagit ställning i. Kan de ändå tänka sig att rösta på Piratpartiet?

Samtidigt rör det sig i också i stor utsträckning om mindre röstbenägna grupper (unga väljare, inte minst förstagångsväljare). Frågan är om Piratpartiet med sina frågor - och med sina metoder - kan visa sig mer framgångsrika än något annat parti i att locka dessa väljare. Givet responsen i dessa frågor är detta inte omöjligt.
Medan de etablerade partierna har svårigheter med att tillämpa nya Obamainspirerade metoder har Piratpartiet helt fokuserat på internet. Å andra sidan kan de inte ens vara i närheten av Obamakampanjens planering eller centrala organisering. Men det kanske de inte behöver vara för att mobilisera missnöjda väljare i det här läget.
Lyckas Piratpartiet undvika att falla ihop (som Ny Demokrati) före nästa riksdagsval så skulle jag säga att en plats i Europaparlamentet skulle ge dem ett mycket gott utgångsläge. Hur deras organisation kommer att kunna hantera interna motsättningar är emellertid även det en gåta.

Det har däremot redan framgått att deras frågor ofta kommer upp i Europaparlamentet och då röner stor uppmärksamhet, åtminstone på nätet. Samma sak gäller Sverigedemokraternas frågor. Inget av partierna behöver riskera den mediala död som Junilistan drabbats av.

Oavsett hur det går kan valutgången alltså bli minst sagt intressant. Låt oss hoppas att den inte blir alltför intressant.


(Bild av Europaparlamentets mötesbyggnad via Wikipedia, bildhistorik här)