torsdag, februari 26, 2009

IPRED


En lagändring som lär spela större praktisk roll i längden är den så kallade IPRED-lagen. Upphovsrättsägare och dera företrädare kan nu få tillgång till enskildas privata IP-nummer om dessa misstänks bryta mot upphovsrätten: en ganska viktig milstolpe i avskaffandet av den anonymitet som vi länge trodde att vi hade på nätet. Samtidigt urholkas rättssäkerheten genom att privatpersoner förlorar rättigheter vid blotta misstanken, dvs. utan laga dom.

För övrigt tror jag att detta är ett felsteg i försvaret av upphovsrätten. Jag kan inte tro att det skulle vara omöjligt att vinna demokratiskt stöd för upphovsmännens rätt till frukterna av sitt eget arbete. Det blir däremot inte lättare av att man i det allmänna medvetandet kopplar ihop frågan med inskränkandet av allmänna fri och rättigheter och med urholkandet av rättsstaten. Det är nämligen precis så som väldigt många människor uppfattar situationen.

Kårobligatoriet


Det kan tyckas vara en väldigt liten fråga att kårobligatoriet - den obligatoriska anslutningen av studenter till studentkårer - nu äntligen är avskaffat. Som symbol känns den dock viktigare. Frågan om kårobligatoriets avskaffande har för mig, och för många andra, spelat en viktig roll i utvecklingen av min politiska grundinställning. Generationer av politiker har formats i landets studentkårer och brottats med just den här frågan. Den har alldeles säkert bidragit till att forma deras intsällning till sådana saker som föreningsfrihet och organisation, antingen de tagit ställning för eller mot obligatoriet. Nu får studentkårerna möjligheten att företräda studenterna på allvar, det vill säga de studenter som faktiskt vill ha dem som företrädare och som väljer att vara med.

För en längre kommentar kring detta se tidigare inlägg.

Kan också passa på att rekommendera Sophias texter för ett aktuellt perspektiv (t.ex. här).

tisdag, februari 24, 2009

Regeringskansliet - eller vilka är det egentligen som styr Sverige?


En bok som alla som intresserar sig för svensk politik verkligen borde läsa, eller åtminstone ha tillgänglig är Rune Premfors och Göran Sundströms Regeringskansliet (Liber 2007) – på många sätt den bästa översikt jag har sett över den organisation som producerar i stort sett all lagtext samt alla propositioner och förordningar i Sverige, som skriver regleringsbrev för myndigheter, som bereder frågor om tillsättning av myndighetschefer osv. osv.

Man får inte bara en genomgång av organisationen. Baserat på uppgifter från kansliet och på vetenskapligt försvarbara enkäter får man bl.a. reda på sådana saker som andelen politiskt tillsatta tjänstemän (4,4 % år 2005, långsamt ökande), att det 2007 fanns 81 politiskt sakkunniga i regeringskansliet (varav 34 på statsrådsberedningen), av totalt över 4500 anställda, att de politiskt sakkunniga 2005 var den kategori som hade lägst medelålder medan de opolitiska cheferna hade den högsta (högre än både statssekreterare och statsråd), de hade också den högsta andelen forskarutbildade och 22 % av dem ansåg att det bör ingå i deras egen roll som opolitiska tjänstemän att ”i stor utsträckning skriva tal och anföranden åt ministern”. 41 % av de opolitiska tjänstemännen uppgav sig redan år 2005 i viss utsträckning skriva partipolitiska tal och anföranden åt ministern.

Även såväl handläggare som politiska tjänstemän har dock en betydligt högre utbildningsnivå än statsråden. Å andra sidan tycks det vara statssekreterarna som (möjligen undantaget statsråden själva) har de bästa framtidsutsikterna: av 243 f.d. statssekreterare som ingår i undersökningen har 12 blivit statsråd, 12 landshövdingar, 5 ambassadörer, 48 generaldirektörer, osv. Givet att även statssekreterarna har en tämligen hög medelålder får detta sägas vara en rätt god siffra.

När det gäller statsråden själva noterar man att andelen statsråd med riksdagserfarenhet minskat under tämligen lång tid, men att Göran Perssons regeringar på intet sätt varit exceptionella på det området (däremot visade han en anmärkningsvärd tendens att sparka ministrar som han själv utnämnt). Andelen statsråd med kommunalpolitisk erfarenhet har förblivit tämligen konstant medan andelen utan politisk erfarenhet ökat. Under de socialdemokratiska regeringarna har dessa huvudsakligen varit politiska tjänstemän och opolitiska statstjänstemän.

I regeringen Reinfeldt har de senare varit mer ovanliga. Han har dock utsett 5 stycken ministrar utan erfarenhet som förtroendevalda i vare sig riksdagen eller kommunerna. 2 av dessa blev å andra sidan tämligen kortlivade. Båda var för övrigt journalister, en grupp som ökat tydligt över tid som andel av statsråden. Jag misstänker att förre politiske tjänstemannen statsrådet borg är den person utan riksdagsmannaerfarenhet som hittills har nått högst, i alla fall sedan demokratins införande 1923, men det har jag inte hunnit kolla upp.

Man får kort sagt en klart intressant bild av dem som styr Sverige.

Piraträttegången

Det finns andra som skriver både mer insatt och mer uppdaterat om rättegången mot Pirat Bay (t.ex. Oscar Swartz, som nu skriver för The Wired, eller Sam Sundberg för SvD). Själv följde jag den från början med stort intresse. Samtidigt tvingas man konstatera att medias fokus på Pirat Bay också för bort debattens fokus från de verkligt viktiga politiska frågorna i sammanhanget: Borde upphovsratten ändras? och Hur stora ingrepp i människors privatliv tycker vi är motiverade för att se till att den efterlevs?

I SvD skriver Marete Mazarella en reflektion om integritet och privatliv ur helt andra perspektiv.

tisdag, februari 17, 2009

Akademisk frihet i Sverige anno 2009



Jag höll på att säga att jag inte är statstjänsteman längre, men det kan jag ju tyvärr inte säga. Visserligen är jag forskare och arbetar på ett universitet, men i Sverige är universitet myndigheter och universitetsanställda följaktligen statsanställda.

Akademisk frihet är, som den uppmärkssamme läsaren säkert redan noterat (t.ex. här eller här) en av mina favoritfrågor. I många länder kan även statsfinansierade (eller delfininansierade) universitet räknas till det civila samhället. Ofta är de stiftelser eller liknande. I Sverige är de statliga myndigheter understälda regeringen.

Förra borgerliga regeringen använde löntagarfondernas pengar för att skapa oberoende forskningsstiftelser som fortfarande finansierar många av de stora grundforskningsprojekten i Sverige. De omvandlade också två högskolor - Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping - till sådana stiftelser. Projektet beskrevs som ett experiment och meningen var att man skulle omvandla fler högskolor och universitet om det fungerade. Ingen utvärdering har hittills skett, men jag skulle säga att experimentet slagit väl ut.

2007 tillsatte den nya borgerliga regeringen en utredning, de så kallade Autonomiutredningen. Denna gång valde man en annan väg och föreslog "en ny offentligrättslig associationsform som utredaren kallar självständiga lärosäten". Jag skulle med andra ord åtminstone slippa arbeta på en myndighet.

Det finns dock gränser för hur långt man är beredd att gå. Till exempel återinför man inte den sedan några decennier avskaffade rätten för lärosätena att välja sina egna styrelser och rektorer. Styrelserna skulle även i fortsättningen tillsättas av regeringen och rektorn av styrelsen.

Autonomiutredningen rymmer också förslag om att det nu statliga bolaget Akademiska Hus (som äger merparten av lärosätenas fastigheter) skall överlämnas till lärosätena och tjäna som något slags säkerhet för deras ekonomi. I så fall så tycker jag att man borde ta steget fullt ut och låta varje lärosäte äga sina egna fastigheter. Som förslaget nu ser ut tycks det bygga på idén att det är rättvisast om alla lärosäten får bära konsekvenserna om något av dem får dålig ekonomi. Om pluralism är en önskad effekt av akademisk frihet verkar det också märkligt att hindra lärosäten från att gå sin egen väg genom att låta deras fastigheter ägas gemensamt.

Sveriges Universitetslärarförbund (SULF) är skeptiska, och deras skepsis gör också mig skeptisk, om än av delvis andra skäl. Att avskaffa Högskoleförordningen, som utredningen föreslår, har fördelar eftersom det gör lärosätena mer skälvständiga. Å andra sidan finns det andra konsekvenser att tänka på. Till exempel kan det innebära att undantagen från LAS försvinner, undantag som införts för att personer som undertecknad skall kunna anställas på ett par års tid utan att "LASas in", undantag som existerar för att öka rörligheten i systemet. Själv ställer jag mig bakom utredningsrapporten Karriär för kvalitet vars förslag syftade till att skapa karriärvägar som stärker Sveriges forskningsmiljöer, bl.a. genom att skapa attraktiva, men inte livslånga, arbetsmöjligheter för unga akademiker. Detta är regler som införs just i högskoleförordningen.

Sammanfattningsvis så innehåller flera av regeringens åtgärder och förslag inslag som kan bidra till forskningens frihet. Annat pekar åt andra håll. Inte minst Forskningspropositionen innehåller tydliga inslag av att försöka styra forskningen i riktning mot vad regeringen - inte forskarna - just nu råkar uppfatta som givande för Sveriges framtid.

Skall den sittande regeringen göra någonting för akademins frihet innan valet så är det brottom. I synnerhet om de skall komma ens i närheten av vad den förra borgerliga regeringen åstadkom. Skall svensk forskning bli någonting att räkna med internationellt skulle jag säga att det är nödvändigt.

(Bild: Ett universitet byggt för 1970-talets utbildningssystem, via Wikipedia)

måndag, februari 16, 2009

"Det civila samhället"

Nu har jag återigen hört en svensk politiker göra sig lustig över ordet "civilt samhälle". "Är resten av samhället militärt?" frågar man sig. Som så många andra direktlån ifrån engelskan låter det onekligen lite märkligt på svenska. Men det betecknar något som vi annars inte skulle ha ord för. Hela fenomenet låter konstigt i många svenska öron. Dess nu flera decennier långa historia som svenskt begrepp, sedan det lånades in i den akademiska diskursen, tecknas bl.a. i Filip Wijkströms & Tommy Lundströms utmärkta bok Den ideella sektorn, Organisationerna i det civila samhället.

Vad det civila samhället står i motsats till är naturligtvis inte enbart det militära, utan staten som helhet. Ett civilt samhälle förutsätter således att staten är en avskild del av samhället och inte, som ibland i svenskt språkbruk, uppfattas som synonymt med samhället. I viss mening är "civilt samhälle" således inte bara en översättning av "civil society" utan faktiskt av själva ordet "society" så som det på engelska används i motsats till ordet staten. I den betydelse av ordet som numera blivit dominerande på svenska, och, om än i något mindre utsträckning, på akademisk engelska, står civilsamhället också i motsats till marknaden. Det civila samhället är således den del av våra sociala kontakter som varken är privatliv, näringsliv eller offentlig sektor.

I Sverige har vi alltid haft lättare att tala om folkrörelser än om det civila samhället. Folkrörelserna har naturligtvis alltid varit en del av det civila samhället, i synnerhet innan de blev liktydiga med etablerade organisationer. Även de frivilliga organisationerna är en del av det civila samhället. I Sverige kan man till och med hävda att de är den helt dominerande formella organisationsformen.

Allra lättast tycks det vara för staten att förhålla sig till Riksidrottsförbundet. Någon förklarade för mig att Riksidrottsförbundets definition av idrott är "verksamhet som utövas i något av Riksidrottsförbundets medlemsförbund". All idrott samlad i en organisation. Oerhört praktiskt.

Missförstå mig inte. Jag gillar ideella organisationer, åtminstone då de är frivilliga. Jag är säkert med i en fyra-fem stycken (vilket måste vara någon sorts bottenrekord för min del).

Poängen är dock att det civila samhället är större än så. Nätverk av människor som träffas i verkligheten eller t.ex. på internet för att organisera sig och göra saker är även de solklara exempel på det civila samhället.

Det är därför som jag hoppas att begreppet nu håller på att bli etablerat i svensk politisk diskussion - för att det inte skall gå att blanda ihop medborgarnas frivilliga engagemang med dess mest etablerade coh mest lätthanterliga organisationsform, i synnerhet inte när den formen är på tillbakagång.

lördag, februari 14, 2009

Inlägg om kulturpolitik

Det senaste året har antagligen sett betydligt mer kulturpolitisk debatt än de förra tio åren tillsammans. SJälv har jag inte skrivit någonting i det ämnet här medan Kulturutredningen arbetat. Med risk för eget beröm skulle jag dock säga att åtminstone vissa av mina texter från det föregående året fortfarande är relevanta. Vissa av dem finns tillgängliga på nätet:

Här följer en sammanställning av några av mina egna reflektioner kring området.

Kulturskymning instäld? 2008-02-08
En kommentar till Timbrorapporten Kulturskymning instäld.
Precis som när Cecila Stegö-Chilo blev minister så blir debatten i ett vanligen rätt konsensusartat område plötsligt upphettad. Man får ett intryck av att diskussionens parter utan framgång famlar efter en helt obekant motståndares åsikter.

Postautonom konst? 2007-08-09
Mycket av den moderna uppfattningen om konst bygger på föreställningen om konsten eller kulturen som en autonom sfär i samhället. I och med postmodernismen tycks denna föreställning ha fått sig en törn som blir svår att ta sig ur. Jag tror också att man utan att överdriva kan hävda att det vi i dag kallar kulturpolitik främst handlar om att upprätthålla denna sfär med hjälp av olika stödmetoder inriktade på dem som genom utbildning eller andra metoder lyckats vinna erkännande där, och möjligen på att göra deras produkter tillgängliga för en inte nödvändigtvis särskilt intresserad allmänhet. Allt färre människor tror emellertid på objektiva estetiska världen och de argument som en gång användes för att legitimera denna autonoma sfär blir därmed ohållbara och framstår i vissa fall som direkt absurda.

Kulturpolitik 2007-06-04
Även konst- och kulturarvspolitiken brottas med en tilltagande oklarhet om sin roll i samhället. Kulturarvinstitutioner som historiska museet försöker finna ny legitimitet genom att ta sig an demokrati- och mångkulturfrågorna.

Kulturpolitik 2006-09-18
Under Cecilia Stegö-Chilós korta tid som kulturminister blev det återigen högaktuellt att diskutera hur legitim eller illegitim kultursektorn egentligen är ur ett liberalt perspektiv. Omedelbart efter tillsättningen ägnade sig den liberala bloggosfären åt att gotta sig åt de nedskärningar som kunde tänkas drabba kulturradikalerna. Samtidigt ägnade sig diverse kulturjournalister och företrädare för kultursektorn åt att attackera henne för kulturfientlighet. Blotta misstanken att hon skulle kunna ifrågasätta sektorns legitimitet var alltså tillräckligt, något som knappast tyder på att man sitter särskilt säkert i sadeln.

Litteraturkanon 2006-08-06
Av någon anledning verkar vissa tänka sig att litteraturläsning skulle göra människor till harmoniska samhällsmedborgare, eller rent av patrioter. Ironiskt nog gör kritikerna samma fel när de tillskriver "döda vita män" en enorm förmåga att styra sina läsares reaktioner. Är inte deras egna ståndpunkter resultatet just av hur de och andra (mestadels döda vita män) reagerat på sina föregångares åsikter genom att ta avstånd ifrån dem?

Jyllandsposten och världsläget Tidskriften Captus v. 12 2006
Dags att summera en global konflikt orsakad av en tidning som publiceras på danska. Heresi tycks återigen vara en fråga för allmän debatt. Ändå var debaclet kring Jyllandspostens Mohammedkarikatyrer ingen återgång till medeltiden utan en händelse mitt uppe i vårt moderna informationssamhälle, ett samhälle där en bild verkligen säger mer än tusen ord.

Ärans och hjältarnas språk? (PDF)
En historisk essä som jag skrev över försvaret av svenska språket i svensk politik de senaste 500 åren.
”Ärans och hjältarnas språk!” Så beskrev Esaias Tegnér svenska språket 1817. Identifikationen mellan svenska språket och nationalstaten Sverige var redan då tydlig. Ändå var det mindre än tio år sedan Sverige genom förlusten av Finland 1809 blivit en ens till närmelsevis enspråkig stat. Inför valet 2006 presenterades kravet att svenskan skulle bli grundlagsfäst som nationellt språk i Sverige. Andra krav som rests har gällt läsningen av svensk litteratur i svenska skolor och språkliga medborgarskapskrav. I Finland lagfästes svenskans ställning som officiellt språk redan 1809 – av tsaren – och den erkänns fortfarande i grundlagen som ett nationellt språk med samma rättigheter som finskan

Och så förstås min avhandling Nationalising Culture. Här sammanfattad på bloggen och här att ladda ned som PDF. Den finns också att beställa som bok från institutionen.

fredag, februari 13, 2009

Kulturutredningen


Igår överlämnade Kulturutredningen sitt betänkande till regeringen.

Redan innan utredningen tillträdde så har jag ofta sagt (t.ex. här, här, här och här) att förutsättningarna för en (national)statlig kulturpolitik har förändrats kraftigt och att det är nu som vi kan lägga grunden för framtidens politik. Både jag själv (t.ex. i avhandlingen) och flera andra har beskrivit hur man under 1970-talet utgick ifrån föreställningen att nationalstaten var i kontroll över kulturlivet. På många sätt var den också det; inte så att regeringen nödvändigtvis styrde allt, men däremot i den meningen att nationella (genom statsbudget och/eller lagstiftning finansierade) institutioner, som t.ex. SVT, hade ett enormt inflytande över medborgarnas världsuppfattning.

Idag har globaliseringen, i termer av nya medier, internet, migration, internationalisering, EU-medlemskap etc, förändrat detta. Staten är fortfarande en extremt viktig aktör på kulturområdet, men den är inte längre i kontroll över systemet. Personligen ser jag detta som någonting positivt.

Kulturutredningens förslag innebär att vi nu kan börja tala om nya sätt för staten att förhålla sig till regionerna, kulturinstiutionerna och till det civila samhällets organisationer. Oavsett vad som händer med de specifika förslagen så tror jag att detta kommer att bli nödvändigt.

Jag ska inte gå in på förvaltningspolitiska detaljer, men kan helt enkelt inte låta bli att kommentera ett par saker: kravet på en nationell bibliotekspolitik kan nu tillfredställas, samtidigt som folk- och skolbibliotek kan fortsätta vara kommunala. Riksbibliotekarien och Kunglinga Biblioteket görs ansvariga för detta område. Bl.a. föreslås också en samordning av Statens konstråd (som bl.a. sysslar med offentlig utsmyckning), Arkitekturmuseum (som kan få ett ökat ansvar för insatser för arkitektur form och design) samt Riksantikvarieämbetet (som bl.a. ägnar sig åt kulturmiljöer, kulturminnesvård, kulturminnesmärken etc). Jag tror att detta kan vara ett steg i riktning mot att i ökad grad se kulturarvet som någonting relevant för samtiden, inte minst när det gäller sådana saker som arkitektur och stadsplanering.

När det gäller statens förhållande till näringslivet är skattefrågorna naturligtvis av mycket stor betydelse. Här lägger utredningen inga konkreta förslag (vilken den inte fick enligt direktiven). Redan att beskriva situationen är dock kontroversiellt. De reservationer och särskilda yttranden mot utredningens beskrivning som lämnats av Skatteverkets generaldirektör och från utredningens expert från finansdepartementet är här väldigt belysande för hur man idag ser på möjligheten att införa t.ex. en avdragsrätt för donationer till kultur som mer liknar den som finns i många andra länder (reservationer och särskilda yttranden finns bifogade i betänkandets tredje del).

En annan fråga av stor betydelse för statens förhållande till det övriga kulturlivet är upphovsrättsfrågorna. På den punkten befinner vi oss i ett minst lika avgörande läge. Men här är det istället nästa vecka som blir av störst intresse, och kanske avgörande för den svenska statens framtida förhållningssätt.

måndag, februari 09, 2009

Skuggutredningen

Jag kommer ihåg att när jag för några månader sedan besökte den så kallede Skuggutredningens uppläsning av kulturpolitiska förslag så var det en beskrivning som fastnade i minnet. Den här anonyma berättelsen sätter mer än många andra fingret på problemet med de professionella kulturutövarnas situation i Sverige:

- Jag kommer nu att göra en bekännelse. Jag kan därför inte säga mitt namn. Jag är kriminell. Ekobrottsling närmare bestämt. I över 20 år har jag varit i maskopi med de statliga bidragsgivarna för kultur och A-kassan. Jag har aldrig haft en fast tjänst men alltid varit i arbete. Jag har under många års tid varit lyckligt lottad och fått åtskilliga produktionsbidrag och konstnärsbidrag.

För att uppnå denna status i skapande går man igenom följande process; man gör en realistisk budget för sitt konstverk eller föreställning men får hälften av vad produktionen kostar av bidragsgivarna. För att kunna fullgöra uppdraget och inte lämna tillbaka de ansökta pengarna för sina drömprojekt till bidragsgivarna: stat, landsting, kommun och i förlängningen skattebetalare, låtsas vi i den fria gruppvärlden att vårt jobb med våra föreställningar tar hälften av den tid det egentligen tar att producera och repetera in föreställningarna. Vi arbetar och tar ut A-kassa. Vi spelar arbetslösa med all den konstnärliga övertygelse vi är skolade till. Vi har fördjupat detta kunnande med en uppfinningsrikedom och nyanser. Vi har blivit lika ekvilibristiska som lindansare på slak lina. Vi byter stil och teknik i samma takt som olika regeringar byter regler för bidrag och A-kassa. Bidragsgivarna Statens Kulturråd, Stiftelsen framtidens kultur, Kulturförvaltningar och Landstings bidragsgivare är inte sämre dom, de är fullblodsförnekare lika skickliga som de missbrukare jag ibland träffar på olika AA och NA möten. De är stolta bidragsgivare som uppvisar mer resultat för pengarna än vad som egentligen är rimligt för de summor som utdelats.

[...]

Eftersom sådana som jag egentligen inte vill vara brottslingar, vi visste inte ens om att vi var det förrän vi verkat inom vårt skrå i ett antal år och blivit hänvisade till höger och vänster för vår överlevnad, skulle jag vilja att vi provar på en ny strategi. Vi slutar ljuga om konstens natur och vara. KONSTEN KOSTAR PENGAR. Låt oss komma överens om det. Sedan kan vi titta på om vi vill ha ett samhälle med eller utan levande och nyskapande kultur. Vill vi ha det, vem ska då betala och hur? Jag påstår att de pengar som kommer från skattebetalarna också kommer dem till gagn för de får möjligheten att leva i värld med människor som ser till att tänka utanför ramarna och skapa de mjuka värden vilket tillhör humanismens grundstomme. Sokrates utvecklade dialektiken en samtalskonst som innebär att deltagarna ska tala efter egen övertygelse inte härma en auktoritet eller redan accepterade argument. För att kunna göra det måste vi lära oss att ställa frågor. Det är just vad den fria teatervärlden gör, den ställer nya frågor gällande vår samtid, naturligtvis med skiftande resultat och kvalitet men den utövar demokrati med sin rätt att inte härma.

Nu får skådespelare och konstnärer som jag med tidigare nämnda villkor inte stämpla mer än 75 dagar innan vi blir hänvisade till arbete på hamburgerkedjor eller andra arbeten där vår kompetens inte kommer tas till vara. [...] Vore det nu inte otroligt onödigt att ha investerat närmare 3 miljoner i mig för att sedan kasta ut all denna kompetens med badvattnet? [...] Jag önskar att jag skulle kunna komma ut ur garderoben som skådespelare med statliga, regionala, kommunala bidrag och A-kassa men det kan jag inte för då kanske jag skulle bli straffad enligt svensk lag om eko brottslighet och dessutom mista mitt levebröd. Istället kommer jag nu liksom förr hitta en smitväg för att passa in i det nya systemet och fortsätta att spela att jag är med eller utan arbete på något nytt sätt, för jag har en ny produktion att ta hand om och jag brinner för att skapa den.

PS. Jag klagar inte över den ringa summan jag lever av men jag önskar att jag slapp vara kriminell för att kunna skapa mina konstverk.


De förslag som skickats in till Skuggutredningen av i första hand professionella på det offentligfinansierade kulturområdet finns tillgängliga här.

lördag, februari 07, 2009

Slussen, kyrktorn och stadsbygnad


Man kan ha olika förhållningssätt till historien. Detta blir särskilt tydligt när man talar om någonting fysiskt som byggnader och stadsplanering. Ser man tillbaka på hur diskussionen kring detta sett ut i Sverige de senaste säg 60 åren får man lätt ett intryck av att det handlar om en kamp mellan gammalt och nytt; en kamp där det nya i efterhand ofta framstår som ganska fult, medan försvaret av det gamla närmast tycks handla om något slags försök att frysa tiden. Ett klassiskt exempel är den i flera städer spridda idén att stadens siluett av någon anledning skall domineras av kyrktorn. Inga hus får vara högre än kyrktornen. En i sanning märklig uppfattning i ett land som ofta betraktas som ett av världens mest sekulariserade.

På senare år skulle jag säga att vi har hamnat i en återvändsgränd: de som försvarar det som är gammalt har börjat försvara det som deras föregångare i förra generationen var emot. Slussen i Stockholm är kanske det det mest aktuella exemplet (se t.ex. debatten i SvD). Personligen blir jag väldigt dubbel inför detta. Slussen må vara en grotesk betonglabyrint, men det finns också någonting starkt och levande i den, ett slags manifestation av den moderna storstaden. Vissa av förslagen att ersätta den andas försök att idyllisera storstadens kärna. Det här är en av de platser i Sverige som flest personer passerar dagligen. Det kommer aldrig att vara någon lugn eller kontemplativ plats. Den skall inte vara det. Jag är en övertygad anhängare av att staden skall växa. Jag vill inte bo i en småstad. Om Stockholm utvecklas i rätt riktning kan vi på allvar bli en av de dominerande städerna i vår del av Europa.

Det betyder inte attjag vill riva det som är gammalt. än mindre konservera det som är halvgammalt. Det jag vänder mig ifrån i 1900-talets stadsbyggnad är inte minst viljan att frysa tiden. Jag vill bo i en stad; inte i ett museum; vare sig ett medeltidsmuseum eller ett tekniskt museum.

Ett bra exempel på vad jag menar är just kyrkor och kyrktorn. Ser man på Storkyrkan i Stockholm - eller på nästan vilken annan större gammal kyrka som helst - så inser man att den har delar från en mängd olika perioder. Den har byggts om och byggts till under århundraden, allt efter tiden smak och behov. Vissa åtgärder har varit lyckade, andra mindre lyckade. Men så i början av 1900-talet tar det stopp. Sedan händer ingenting mer. Plötsligt står valet av någon anledning mellan att riva hela stadsdelar eller att vägra att alls förändra det intryck de ger.

Visst tycker jag att man skall ta tillvara det unika man har. Stockholm är unikt genom Gamla Stan, genom sina parker, och på många andra sätt. De områdena är värda att bevara och bygga vidare på. Men det finns onekligen plats att bygga nytt också.

Att skylinen skall domineras av kyrktorn hade jag kunnat acceptera som ett argument för att bygga fler och större kyrkor, men inte som ett argument för att stoppa annat byggande. Jag vill se 1600-talsstatyer spegla sig i skyskrapsglas, inte höra att man inte får bygga högre än sju våningar!

(Bild: Stockholm 1535, bildhistorik här)
(Kommentar 2009-06-01: Nu så verkar det alltså bli ändring, men fortfarande samma horisontalnivå, och ingen tydlighet på hur husen kommer att se ut)