Fortsätt till huvudinnehåll

När partierna vänder sig ifrån väljarna - och till strategerna

Inom moderaterna ropar nu både Niklas Wykman och Karl Sigfrid på en ny internetpolitik för att bättre kunna nu ut till ungdomarna. Visserligen håller jag med dem om nästan allt de säger, men samtidigt måste man inse att problemet är betydligt mer djupgående än så. På sikt kan det vi ser handla om att hela det etablerade partiväsendet har börjat tappa sin legitimitet. Det är talande att socialdemokraterna mobiliserade mindre än 11 % av de röstberättigade till valet till Europaparlamentet, och moderaterna mindre än 8 %. Det är inte länge sen socialdemokraterna rörde sig runt 40 % av de röstberättigade. Nu är de "nöjda" med 25 % av de röstande. Fortfarande är läget inte lika illa som för det New Labour som så tydligt inspirerade båda partierna så sent som för ett par år sedan. Det betyder inte det är bra.

Piratpartiet är dock inte nödvändigtvis förklaringen till att de etablerade partierna (framförallt s och m) har förlorat ungdomsväljarnas stöd. Tvärtom kan dessa partiers bristande förankring bland de unga förklara piratpartiets uppgång. Orsakskedjan skulle alltså vara den omvända. Att de etablerade partierna har tappat denna förankring märks kanske tydligast på utvecklingen i ungdomsförbunden. När SSU för några år sedan gick igenom sina medlemsregister och strök alla som inte aktivt valt att vara medlemmar det året minskade medlemstalet med 95 %. Totalt sett är de etablerade politiska partiernas ungdomsförbund idag bara en bråkdel av vad de var för bara tjugo år sedan. Detta får naturligtvis fatala konsekvenser för partiernas förankring och rekryteringsmöjligheter.

Ung Pirat är idag det i särklass största ungdomsförbundet. Ser man till den ideella arbetsinsats som måste ha mobiliserats av piratpartiet för att nå de resultat som de har nått så finns det ingen anledning att tvivla på medlemmarnas engagemang. Även Sverigedemokratisk Ungdom är nu på god väg att komma ifatt de etablerade ungdomsförbunden.

Organisationsforskaren Apostolis Papakostas talar om att det inte är medlemmarna som har vänt de tidigare folkrörelseorganisationerna ryggen utan organisationerna som har vänt medlemmarna ryggen. Med tiden har de blivit allt mer professionaliserade. De bygger mer på anställda och mindre på ideellt arbete. Medlemmarna får allt mindre inflytande. Han talar då inte specifikt om politiska partier. Mycket tyder dock på att resonemanget kan överföras till att gälla även dessa: det är i så fall inte väljarna som har vänt partierna ryggen utan partierna som har vänt väljarna ryggen.

I det sammanhanget är det här valet oerhört hoppingivande ur demokratisk synvinkel. De som har förlorat är partistrategerna. Se t.ex. på kristdemokraterna som toppade sin lista med Ella Bohlin, i strid med sitt eget provval. Väljarna valde istället att ge platsen till en av Sveriges mest erfarna politiker.

Talar man om att ”möta väljarna” eller om att ”nå ut till ungdomarna” har man i någon mening redan misslyckats. Piratpartiets lista toppas av en 45-årig programmerare med grått hår. Vi får väl hoppas att han helt enkelt har bedömts som den mest kompetente kandidaten. Piratpartiet har helt enkelt inget behov av att framställa sig som undomliga.

Ironiskt nog skulle moderaterna antagligen ha nått större framgångar om de hade gått till val på ett par av de punkter som har hört till partiets kärnvärden i över hundra år: rättssäkerhet och personlig frihet! Jag tror inte att det är kunskap om internet som räknas, än mindre personlig ungdom. Snarare handlar det om autenticitet och trovärdighet i centrala principfrågor. Hade Gösta Bohman eller Arvid Lindman lett moderaterna idag så är jag övertygad om att det hade gått mycket, mycket bättre.

Samtidigt skall man dock inte räkna ut de etablerade politiska formerna. Det kanske inte är någon slump att det är just i Sverige som internetaktivismen har tagit sig uttryck i en så pass etablerad form som ett politiskt parti. Personligen tror jag att detta har någonting att göra med att förtroendet för politiska partier i Sverige traditionellt sett har varit mycket högt. Människor tror faktiskt att det är möjlighet att nå resultat via parlament och val. När sedan flera partier hastigt tappade trovärdighet i mångas ögon som en följt av bl.a. FRA-debacklet så har detta öppnat för ett nytt parti.

Hur det kommer att gå för piratpartiet tror jag inte att man med säkerhet kan sia om just nu. En utveckling för dem kommer att vara att utveckla sin organisation för att kunna hantera de sakfrågor som de oundvikligen kommer att ställas inför med en plats i parlamentet. De kommer också tvingas mobilisera nya väljare till riksdagsvalet, där valdeltagandet förhoppningsvis kommer att vara högre och väljarna kanske mindre benägna att missnöjesrösta. Förhoppningsvis kommer också de andra partierna att ha tagit åtminstone några steg i riktning mot en öppnare dialog mellan de förtroendevalda och de medborgare som de vill vinna förtroendet att representera.

Uppdatering 2009-06-15: Andra liknande kommentarer: SvD, HAX.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li