Fortsätt till huvudinnehåll

Allt flyter

De senaste veckorna har de första nittiotalisterna tagit studenten. I höst möter vi dem på universitetet. Bland årets förstagågnsväljare lär finnas åtskilliga som inte ens kommer ihåg en tid utan World Wide Web, som vuxit upp med fildelningen, och som inte var födda när muren föll. Jag kan ha varit över tjugo innan Internet blev en relevant företeelse i mitt liv. Jag har vaga minnen av att vi när jag gick i lågstadiet hade övningar där det handlade om att ta sig ned i skyddsrummet på ett ordnat sätt i händelse av krig. "Krig" innebar i den kontexten helt klart ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet. Bilden av en värld ödelagd av kärnvapenkrig måste ha förmedlats till oss betydligt tidigare än så.

Ändå känner jag mig inte särskilt gammal. Som kontrast kan nämnas att jag och min far förra helgen satt och bläddrade i foton som min farmor lämnat efter sig. För att sätta det hela i ett perspektiv som den politiskt intresserade kan relatera till kan nämnas att när farmor var i min ålder hette Tysklands rikskansler Adolf Hitler och de demokratiska staterna var en minskande minoritet i Europa. Så sent som när jag själv gick i skolan var demokratierna i minoritet i världen. I min mammas skolatlas finns forfarande namn som Franska Ekvatorialafrika och Leopoldville.

Farmor föddes 1902. När hon växte upp i Leksand i Dalarna bar hennes mor visserligen inte huvudduk, men det lär hon ha varit i stort sett ensam om. I egenskap av inflyttad lärarhustru klädde hon sig annorlunda och måste ha varit betydligt mer främmande än vad invandrare från Irak eller Palestina är i Sverige idag. På Skansen i Stockholm hyrde man in dalmasar och dalkullor för att utgöra ett exotiskt inslag i den uppbyggda bondemiljön. När min farfarsfar, i en annan del av Sverige, skaffade bil var det den första i grannskapet. Människor samlades kring den för att titta.

Det tycks verkligen som att allt flyter. Det är lätt att skratta åt människor som tänker på Internet som en nymodighet. Men den som skrattar idag kommer snart att finna sig själv ifrånsprungen av utvecklingen; är antagligen redan ifrånsprungen utan att veta om det; för det tycks sällan vara någon som märker det. Funderar på om det inte fokus på uppenbar förändring kan innebära att man missar det som är viktigt, vare sig det förändras eller förblir konstant.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…