lördag, maj 26, 2007

Demokratin i Amerika (forts.)

Det har kanske inte ungått mina eventuella läsare att ett av mina sidoprojekt under våren har varit att parallelläsa Alexis de Tocqueville och Robert Putnam. Idag publicerar jag ytterligare några iakttagelser kring dessa som en understreckare i Svenska Dagbladet. Mer akademiska jämförelser får dock vänta till en annan gång. Det är klart att såväl USA och demokratin har förändrats en hel del sedan 1830-talet, då de Tocqueville, skrev Om demokratin i Amerika, men de intressantaste skillnaderna är kanske mellan hans sätt att analysera demokratin och hur dagens akademiker försöker göra samma sak.

torsdag, maj 24, 2007

Rojas, Linderborg och Den Svenska Historien

Om Mauricio Rojas har rätt i sin beskrivning av svenska skolböcker i historia så innebär det att det finns slående likheter mellan dessa och socialdemokratins sätt att beskriva svensk historia i sina interna arbeten. Denna historieskrivning beskrevs för några år sedan av Uppsalahistorikern Åsa Linderborg, en person som knappast kan anklagas för att vara vare sig ”borgerlig”, ”nyliberal” eller ”i marknadskrafternas såld”.

I sin avhandling pekar hon på att två till synes helt motsatta förhållningssätt till det förmoderna Sverige kan skönjas i partiets historieskrivning: ett som betonar kontinuiteten mellan detta och den socialdemokratiska välfärdsstaten och ett annat som betonar diskontinuiteten. I det sistnämnda framstår det förmoderna Sverige som ett förtryckarsamhälle där först en aristokratisk och senare en kapitalistisk överklass förtryckte ett fattigt och missnöjt folk. Den senare historien handlar däremot enligt detta synsätt om det samförståndspolitikens folkhem som kunnat upprättas efter arbetarrörelsens slutliga seger, alternativt ur ett samförstånd som kunnat upprättas sedan den gamla eran gått under som en följd av kraftiga sammandrabbningar, med storstrejken och skotten i Ådalen som centrala händelser.

I den förstnämnda berättelsen ses däremot folkhemmet som en naturlig fortsättning på Sveriges historia och gestalter som ”riksgrundaren” och ”landsfadern” Gustav Vasa och ”frihetskämpen” Engelbrekt kan lyftas fram som meningsfulla förebilder för dagens svenskar, samtidigt som sådana saker som tingstraditioner och byalag kan bidra till att förankra den demokratiska traditionen i den nationella. Andra har lyft fram Per Albin Hansson som den som introducerade kontinuitetsperspektivet i socialdemokratisk historieskrivning. I detta perspektiv betonas sambandet mellan folket och staten likaväl som dessas kontinuitet bakåt i historien. Konsensustänkandet förmedlas i familjemetaforer där landsfadern har en given roll och där släktskap och gemenskap blir lätta att associera till och där staten kan sägas utgöra ett ”folkhem”, ett hem för folket.

Båda perspektiven har den egenskapen att de bidrar till att legitimera dagens politiska system som en historisk nödvändighet: antingen som en befrielse från historien eller som en fortsättning på den. Vad som utelämnas är alltså historieskrivning som pekar på att Sverige hade kunnat se helt annorlunda ut än vad det gör. Rent politiskt sett är det ytterst allvarligt att denna uppfattning vunnit så starkt fotfäste som den faktiskt har gjort.

onsdag, maj 23, 2007

Historieundervisning

Ett samhälle utan historia kan inte förstå sig självt. Samtidigt är historien en historia i den meningen att den är en berättelse som är svår att berätta utan hjältar, skurkar och sensmoral. I ett samhälle med obligatorisk skola (och nationell läroplan) är det alltså inte så förvånande att det blir strid om historieundervisningen när samhällets värderingar blir mindre och mindre samstämmiga. Detta märks inte minst i dagens debatt kring Rojas kritik mot historieundervisningen, och de svar som nu börjat komma in på hans inlägg är typiska exempel på detta.

Den i mitt tycke ofta läsvärde historikern Jonas Nordin skrev i gårdagens SvD en intressant kommentar till detta med utgångspunkt i en avhandling i historiedidaktik som i sin tur behandlar möjligheter att använda Arnböckerna i historieundervisningen. Nordin tar upp många intressanta saker och jag håller ofta med honom. Inte minst gillar jag att han är kritisk till instrumentalismen i dagens läroplan. Jag tycker själv ganska illa om aktiva försök att förse vår historia med en sensmoral. Så okomplicerad är den helt enkelt inte.

Någonting som Nordin tyvärr inte problematiserar är dock i vilken ordning inlärningen skall gå till. Hans diskussion handlar följaktligen mycket om historiemedvetande och om att lära sig ett kritiskt förhållningssätt. Själv föreställer jag mig emellertid att det är svårt att tolka händelser - vare sig kritiskt eller okritiskt - utan att först sätta in dem i ett sammanhang. När jag själv undervisat på universitetet har det emellertid hänt tämligen ofta att jag stött på studenter som helt enkelt inte förstår historiska referenser. Man kan helt enkelt inte ta upp saker som hände eller sas för fem hundra år sedan eftersom de inte har någon aning om hur samhället såg ut då.

Är inte detta det som grundskolan borde ha bidragit med? Grundkoordinaterna där historiska händelser kan sorteras in i. Traditionellt har dessa grundkoordinater utgjorts av kungalängder och årtal för fältslag. I modern historisk forskning använder man sig snarare av konstruerade historiska perioder. Minnet behöver emellertid saker att hänga upp årtalen på och diskussionen kräver gemensamma referenspunkter. Jag är själv inte säker på om jag lärde mig dessa i skolan. Jag har dem definitivt, men eftersom jag var tämligen historieintresserad i tonåren är det nog troligare att jag förvärvade de här grundkunskaperna genom diverse populärvetenskapliga publikationer vars kvalitet antagligen var minst lika tveksam som skolböckernas. Jag föreställer mig att historieintresserade elever gör samma sak idag, kanske med Internet och Wikipedia som viktiga källor.

Att dessa kan ifrågasättas är sedan en annan sak. Självklart har jag omvärderat det mesta av den här grunden senare, men det är också det som är poängen: man måste först ha en grund att stå på. Sedan kan man börja omvärdera den. Allt detta är särskilt viktigt i en globaliserad värld. Jag kan köpa argumentet att det inte längre räcker med Sveriges historia. Jag har ofta känt mig närmast handikappad av att inte ha de nödvändiga kunskaperna för att kunna orientera mig ordentligt i t.ex. Afrikas förkoloniala historia, men detta kräver fler hållpunkter och mer historia, inte mindre!

söndag, maj 20, 2007

Akademiska synpunkter

I projektet med att göra bloggen om inte läsarvänlig så i alla händelser mera läsarvänlig har jag nu inte bara försett den med ett mer beskrivande namn utan även frångått det lätt avskräckande utseendet. Förhoppningsvis innebär inte detta att synpunkterna blir mer slätstrukna. Snarare är det en anpassning till att texterna trots allt länge varit mer dagspolitiska än jag tänkt mig från början. Därmed inte sagt att jag hade tänkt försöka göra det här till någon dagspolitisk blogg. Det existerande konceptet kvarstår alltså.

lördag, maj 19, 2007

Åsiktstorg

Jag har uppfattat att miljöpartiet på sin riksstämma infört en mötesform som de kallar åsiktstorg. Eftersom jag intresserar mig för hur mötesformer påverkar maktstrukturer och dessutom har viss erfarenhet av just åsiktstorg från SFS så jag tänkte passa på att kommentera detta (en kommentar som nödvändighet blir väldigt allmän eftersom det finns en mängd olika varianter av detta förfarande).

Vad det handlar om är alltså att man ersätter föreberedande utskottsbehandling av förslag (och i det här fallet tydligen även plenardiskussioner) med en lösare form där förslagen sätts upp på anslagstavlor e.d. och deltagarna går omkring bland dessa och kommenterar och diskuterar dem. Dessa synpunkter noteras, antecknas och sammanfattas sedan av ansvariga personer som står utplacerade vid anslagstavlorna och därmed ersätter utskottsordföranden och sekreterare. Metoden har tagits fram bland annat med tanke på de personer som kan ha svårt att våga yttra sig i plenum eller andra traditionella mötesformer (som ofta kritiserats för att vara bl.a. patriarkala och gynna erfarna deltagare på andras bekostnad) och funkar så vitt jag förstår något så när bra för att lösa detta problem. Det tycks alltså som att åsiktstorg innebär att fler röster kan göra sig hörda och att ledningen således får möjlighet att lyssna till fler åsikter.

Å andra sidan innebär åsiktstorg också att ett enormt tolkningsföreträde läggs på dem som sammanfattar diskussionen, personer som man får förmoda tillsatts uppifrån, eller åtminstone på någons förslag. Eftersom deltagarna förflyttar sig mellan åsiktstorgets delar har de inga möjligheter att uttala sig om riktigheten i de sammanfattningar som de ansvariga gör. Om det stämmer, som SvD hävdar, att miljöpartisterna inte ens har plenardiskussioner (vilket t.ex. SFS fortfarande hade på sina riksmöten, åtminstone på den tiden då jag var där) innebär detta ett bokstavligen oemotsägligt tolkningsföreträde. Det innebär också att ingen utom de som leder mötet kan delta i hela diskussionen på ett sätt som motsvarar det som alla deltagare har åtminstone möjlighet att göra genom att inta talarstolen i plenum. För att få överblick skulle man behöva ha tillgång till en hel fraktion som tillsammans bevakade de olika stationerna. Att minska plenardiskussionernas betydelse innebär alltid att man minskar de enskilda deltagarnas möjlighet att göra sig hörda av alla (men antagligen inte det antal personer som den genomsnittlige deltagaren gör sig hörd av).

Slutsatsen blir att åsiktstorg verkligen plattar ut relationen mellan de flesta av deltagarna och ökar ledningens möjlighet att lyssna på fler av dem, men den stärker också ledningens position. Vad som framställs som ett direktdemokratiskt experiment är alltså snarare en fråga om välvillig maktkoncentration.

torsdag, maj 17, 2007

I Rousseaus efterföljd

Ibland blir jag väldigt förvånad över vilka saker folk är beredda att berätta om sig själva offentligt på nätet. Vissa bloggar och dagböcker på stora communities är verkligen fulla med fakta av en minst sagt personlig karaktär. Jag talar då naturligtvis inte om politiska, kulturella eller närmast essäistiska bloggar (som den här tenderar att vara i sina bästa stunder) utan mera om den form som verkligen utgörs av nätdagböcker, i vissa fall illustrerade sådana. Man bör trots allt hålla isär genre och medium. Följaktligen är företeelsen inte alls ny, bara därför att den nu sprids elektroniskt. Däremot har det mediet verkligen påverkat genren och dess position i samhället.

För ett par hundra år sedan var Rousseaus bekännelser radikala (om än kanske inte fullt så radikala som han själv tänkte sig):

Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa helt och fullt sådan hon är i enlighet med sin natur, och denna människa är jag.

Idag har Rousseau mängder av efterföljare. Bekännelsen har förvandlats till en av samhällets högsta dygder: från politiker som tycks mena att deras synder är dem förlåtna bara för att de berättat om dem offentligt, till tjugoåringar som tycks förutsätta att hela världen är intresserad av vad de ägnade sig åt på lördagskvällen. Bekännelsen har blivit ett egensyfte.

Ändå finns det en viktig skillnad. Nätet fylls inte i första hand av gamla män som halvnostalgiskt berättar om sina ungdomssynder. Istället handlar tidsavståndet om några timmar. Denna typ av skrivande påminner snarare om brevskrivandet under förrförra århundradet. Ofta fyller det också samma funktion: att berätta om sitt liv för vänner och bekanta, i vissa fall skrytsamt, i andra fall ärligt, i de flesta fall antagligen båda delarna blandade om vartannat. Mycket riktigt drevs också artonhundratalets människor av en drift att få sina brev publicerade, men under det århundrade då föreställningen om privatlivet var som allra starkast sköts denna publicering gärna på framtiden, ofta så mycket som flera decennier efter författarens död. Motivet till detta kan nog i många fall ha varit mer eller mindre äkta blygsamhet men lär ofta också ha innefattat en viss hänsyn mot alla de personer som omnämndes. Idag publiceras allt genast och i en form där den i allmänhet bara läses av bekanta men där rykten gärna sprids med ljushastigheten.

Om världen på Shakespeares tid var en scen så tycks den nu ha förvandlats till ett slags simultan kvasirealistisk brevroman.

måndag, maj 14, 2007

Press, debattklimat och Festung Europa

Begreppet ”Fästning Europa”, ”Festung Europa” eller ”Fortress Europe” tycks nu höra till den allmänna vokabulären. Ingen tycks stanna upp och fundera på varifrån begreppet kommer. Själv hade jag nog inte insett hur etablerat det är förrän jag i SvD för några dagar sen läste en artikel som argumenterade för tesen att Sarkozy stöder Fästning Europa eftersom han går i de Gaulles fotspår. Att det rör sig om samma ursprungligen tyska begrepp framgår inte minst av att ordsammansättningen på svenska (men inte på engelska eller på tyska) är helt fel, ”europafästningen”, ”Europas Fästning” eller ”fästningen Europa” hade varit rimligare. När jag forskade lite i saken inser jag att inte heller engelskspråkiga Wikipedia, som annars är bra, tycks ha greppat begreppets ursprung (ska se om jag kan ändra det någon gång när jag har tid). En god vän tipsade dock om den här källan som redogör för uttryckets ursprung.

Vad det rör sig om är alltså att EU:s motståndare vid något tillfälle jämfört unionen med Tredje Riket genom att använda vad som ursprungligen var ett nazistiskt propagandauttryck för försvaret av det ockuperade Europa mot de allierade. Senare har begreppet trängt in i den allmänna debatten så mycket att det kan användas som en närmast neutral term av en högerorienterad svensk morgontidning. Vad som ursprungligen började som ett exempel på låg debattnivå har alltså genom allmänt låg bildningsnivå nu blivit allmängods. Må vara att språket förändras, men att blanda ihop Andra Världskrigets demokratiska segrarmakter (som t.ex. de Gaulles Fria Frankrike) med dess nazistiska förlorare (som t.ex. Goebbels) är verkligen inte snyggt.

----------------------

För att inte bara tala illa om en morgontidning som jag trots allt fortsätter att prenumerera på så passar jag även på att tipsa om en ovanligt bra bokrecension. Carina Burman visar hur man recenserar dåliga böcker på ett bra sätt: man kan bokens ämne bättre än författaren och istället för att enbart hacka på boken lyfter man upp kritiken så att den även får en mer generell prägel och visar på mer allmänna problem. Mycket bra!

Rekommenderas kan också dagen understreckare där den alltid kunnige Nicklas Lundblad diskuterar en ny bok om tillsättningar i den amerikanska högsta domstolen.

lördag, maj 12, 2007

Skottland och nationalismens framtid

Medan Europa koncentrerade sig på presidentvalet i Frankrike – och en eller annan höll ögonen på det i Turkiet - hölls val även i Skottland, regionalval närmare bestämt. Denna gång gick Scottish National Party ut som valets segerherrar.

Det är en intressant – och allt mer relevant - fråga vad som skulle hända om Skottland (som SNP vill) förklarade sig självständigt från Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland. Av någon anledning är det svårt att föreställa sig att en nationsuppdelning skulle gå lika lätt i Västeuropa som när Tjeckoslovakien delades under förra decenniet. Å andra sidan är det heller inte helt lätt att tänka sig ett västeuropeiskt Bosnien. Ändå är det inte länge sedan britterna ägnade sig åt någonting i den stilen på Nordirland (där majoriteten dock vill förbli just britter). Medan det västeuropeiska statssystemet är stabilare än det östeuropeiska är det heller inte så fruktansvärt länge sedan nya stater uppstod även där. Island och Irland hör båda till de nyare: båda blev självstyrande efter Första världskriget och helt självständiga kort efter Andra. Dessförinnan har vi Norges självständighet 1905. Inte många nya stater alltså, men i alla fall en del.

Å andra sidan är SNP också representativa för en ny typ av separatister. Tillsammans med andra partier i European Free Alliance är de knappast våldsamma. De är inte ens särskilt politiskt extrema. Istället är de villiga att kompromissa och ser självständigheten som en process. De är dessutom generellt sett EU-anhängare och arbetar gärna för att deras respektive regioner redan nu skall agera självständigt i förhållande till nationalstaten och agera direkt gentemot EU och mot andra regioner i och utanför både EU och den stat man på sikt strävar efter självständighet ifrån. Många har menat att detta slags nationalism historiskt sett inte främst innebär fler nationalstater utan ett avsteg från nationalstatssystemet rent generellt. För några år sedan var det populärt att kalla detta nya system nätverkssamhället. Fullt så mycket skall man kanske inte underskatta nationalstaterna, men det kan inte råda mycket tvekan om att själva systemet håller på att ändra karaktär. Europa tycks vara på väg att bli ett allt mer sammansatt system och allt mindre enbart summan av sina nationalstater.

I just det brittiska fallet är frågan om vilka som är nationalister emellertid än mer komplex. I stort sett alla britter har minst två nationaliteter att välja på: dels så är de britter och dels skottar, engelsmän, irländare, walesare eller bördiga från Isle of Man eller kanalöarna etc. Det innebär också att det finns två nationalismer att välja mellan. Särskilt på Nordirland kallas den brittiska varianten emellertid unionism, men så även annorstädes.

Man har argumenterat för att Storbritannien är den ursprungliga nationalstaten och att alla andra sedan har tagit in nationalismen genom att kopiera den från britterna. Redan Shakespeare låter ibland nationalistisk (andra starka kandidater till att vara de första nationalisterna är fransmännen, amerikanerna, tyskarna och flera latinamerikanska nationaliteter). Om Storbritannien är den första nationalstaten så är det å andra sidan också en av de minst renodlade. Den har behållit en hel del arkaiska drag från sitt förflutna som konglomeratstat: Skottland var ett separat kungadöme så sent som på 1700-talet, Irland på 1800-talet. Andra inslag av konglomeratstat har tillkommit senare: den brittiska kronan är samtidigt också den kanadensiska kronan, den australiensiska kronan etc. Om Skottland vill bli självständiga har de alltså en hel del mellanformer att välja mellan: fler än vad t.ex. Slovakien hade. Det kan bli dominion (som Kanada) eller varför inte självständigt kungadöme, t.ex. personalunion med Storbritannien (eller England, som på 1600-talet). De kan också bli republik och i så fall välja mellan att vara det inom eller utom Brittiska samväldet. Rojalismen är emellertid stark i Storbritannien och det kan med andra ord bli relevant att rojalism inte måste innebära unionism.

Utvecklingen kan i alla fall bli intressant.

Let’s see if England prevails.

tisdag, maj 08, 2007

Europa, Turkiet och Islam

Frågan om Europas identitet tycks just nu fokusera på Turkiet. Även Turkiets identitet står emellertid på spel. Den moderatislamiska regering som under de senaste åren har gjort betydande insatser för att närma landet till Europa och skapa ett öppnare samhälle möter nu kraftiga utmaningar från den nationalistiska ultrasekularistiska flygeln inom militären och annorstädes. Den här situationen kan verka främmande och Turkiet är utan tvekan ett land där demokratin inte är tillnärmelsevis lika väletablerad som i större delen av Europa. Samtidigt är frågan emellertid inte helt avlägsen. Vad det ytterst handlar om är inte bara kotntrasten mellan Europa och den muslimska världen utan också om en konflikt som pågår både i Europa och i Turkiet. Det är en fråga om hur öppet samhället skall vara, i hur hög grad staten skall reglera det offentliga rummet och vilka medel som t.ex. militären har rätt (och skyldighet) att använda när utvecklingen inte går åt det håll det vill. Situationen i Turkiet är intressant inte minst därför att frontlinjerna inte går exakt där många västerlänningar skulle vänta sig. Det är i första hand sekularisterna som inskränker friheten i det offentliga rummet i syfte att förhindra att religiösa yttringar gör sig märkbara där. Det är som sekularismens självutnämnda väktare som militären har synpunkter på den demokratiska processen. Det är å andra sidan ett parti med religiös grund som genomfört väl behövliga reformer. Därmed inte sagt att det inte ocskå finns islamistiska och reaktionära grupper som också förhindrar Turkiets utveckling, men definitivt att religionsfriheten och det öppna samhället hör ihop.

söndag, maj 06, 2007

In Memoriam: Greve Magnus Stenbock

Greve Magnus Stenbock var en av de mera udda människorna i våra dagars Sverige: en åldrande adelsman som levde på sitt förfallande gods Herrborum i Östergötland. Han förde ett ensligt liv enligt umgängesregler som måste ha förefallit konservativa redan vid förra sekelskiftet, omhändertagen av två hushållerskor som när de intervjuas Östgötacorrespondenten faller tillbaka på att beskriva hur snäll och trevlig han var. På äldre dar började han fylla ut sina inkomster och sitt redan omfattande umgänge genom att ta emot betalande gäster. Trots sitt ibland inkonsekventa avståndstagande från den moderna tiden verkar han sällan ha varit särskilt fördömande. Människor drogs till hans anakronistiska bubbla i tiden. Jag besökte honom själv tillsammans med några vänner för ett par år sedan. Man kände sig onekligen förflyttad en bit utanför tiden, en mycket stark upplevelse som i viss mån byggde på platsens stillhet och skönhet, men framförallt på att hela miljön accepterat grevens regler för gott uppträde, konversation och livsstil. Därmed skapades en miljö som befann sig mycket långt ifrån platser och tider som dagens Stockholm, eller i stort sett hela den moderna värld han sökte ta avstånd ifrån. Själva förutsättningen för detta var att det var han som fick råda, inte samtiden. För ett par år sedan producerade SVT en dokumentär om hans liv på godset Herborum där man fick en förvånansvärt sympatisk, om än något nostalgisk bild av honom.

Många av grevens tankar och synpunkter på tidens frågor befann sig tämligen långt ifrån vad man idag skulle uppfatta som politiskt korrekt. Då jag var ofin nog att syna böckerna i de bokhyllor som stod uppställda i den allmänna delen av Herrborum, den man hade tillgång till som hans gäst, kan jag konstatera att många av dem befann sig så långt bort att man inte ens kan beskriva dem som politiskt inkorrekta: de saknade helt enkelt den applicerbarhet som gör det avvikande kontroversiellt. Avståndet var helt enkelt för långt. Det kan heller inte ha varit så att grevens ståndpunkter någonsin varit särskilt typiska för hans samtid. Tvärtom rymde de ett stort mått en numera ovanlig form av fritänkeri. Han var t.ex. en av de västerlänningar som anammade buddistiska och hinduiska tankar långt före den österländska vågen på sjuttiotalet och senare. Med viss tillfredställelse noterade jag den lilla förgyllda buddhastatyn som stod placerad i en nisch i matsalen. I enlighet med detta var han också vegetarian, även om detta inte tycks ha varit av princip, i alla händelser tyckte han i alla fall enligt egen utsago att han kunde unna sig en att bryta mot regeln då och då. Antingen av ickevåldsprincip eller av ren excentricitet hade också tagit för vana att ta hand om katter. När jag var där hade de redan förökat sig så pass mycket att de måste ha varit någonstans mellan tretio och femtio stycken.

Nu när han är död anar jag att den miljö han skapade kommer att upplösas. Sverige är en intressant människa fattigare. Det ter sig symboliskt att han blev den siste av sin gren av ätten Stenbock.

Andra kommentarer: Östgötacorrespondenten, Norrköpings tidningar, Dexion, Söderbaum.

What's in a name?

Jag har alltid varit imponerad av en viss typ av korta, koncisa, till synes blygsamma titlar på böcker och liknande: "Tankar och synpunkter", "De Natura Deorum", "Otidsenliga betraktelser", "Politiken", "Tractatus", osv. De antyder att man inte behöver väcka uppmrärkssamhet med titeln utan helt enkelt nöjer sig med att sätta en rubrik som på sin höjd förklarar vad texten innehåller, ett sätt att välja titlar som föregår det moderna och som äger en betydande charm som det moderna saknar.

När det gäller denna bloggs titel har jag tyvärr inte varit först med den och jag har sedan en tid tillbaka funderat på att ändra den. Visserligen respekterar jag originalet, men den är trots allt inte helt i dess efterföljd och därmed kan man inte säga att namnlikheten är helt försvarbar.

Adressen förblir dock som den är.