Akademiska synpunkter

Det har kanske inte ungått mina eventuella läsare att ett av mina sidoprojekt under våren har varit att parallelläsa Alexis de Tocqueville och Robert Putnam. Idag publicerar jag ytterligare några iakttagelser kring dessa som en understreckare i Svenska Dagbladet . Mer akademiska jämförelser får dock vänta till en annan gång. Det är klart att såväl USA och demokratin har förändrats en hel del sedan 1830-talet, då de Tocqueville, skrev Om demokratin i Amerika, men de intressantaste skillnaderna är kanske mellan hans sätt att analysera demokratin och hur dagens akademiker försöker göra samma sak.

Om Mauricio Rojas har rätt i sin beskrivning av svenska skolböcker i historia så innebär det att det finns slående likheter mellan dessa och socialdemokratins sätt att beskriva svensk historia i sina interna arbeten. Denna historieskrivning beskrevs för några år sedan av Uppsalahistorikern Åsa Linderborg , en person som knappast kan anklagas för att vara vare sig ”borgerlig”, ”nyliberal” eller ”i marknadskrafternas såld”. I sin avhandling pekar hon på att två till synes helt motsatta förhållningssätt till det förmoderna Sverige kan skönjas i partiets historieskrivning: ett som betonar kontinuiteten mellan detta och den socialdemokratiska välfärdsstaten och ett annat som betonar diskontinuiteten. I det sistnämnda framstår det förmoderna Sverige som ett förtryckarsamhälle där först en aristokratisk och senare en kapitalistisk överklass förtryckte ett fattigt och missnöjt folk. Den senare historien handlar däremot enligt detta synsätt om det samförståndspolitikens folkhem som kunnat uppr...

Ett samhälle utan historia kan inte förstå sig självt. Samtidigt är historien en historia i den meningen att den är en berättelse som är svår att berätta utan hjältar, skurkar och sensmoral. I ett samhälle med obligatorisk skola (och nationell läroplan) är det alltså inte så förvånande att det blir strid om historieundervisningen när samhällets värderingar blir mindre och mindre samstämmiga. Detta märks inte minst i dagens debatt kring Rojas kritik mot historieundervisningen, och de svar som nu börjat komma in på hans inlägg är typiska exempel på detta. Den i mitt tycke ofta läsvärde historikern Jonas Nordin skrev i gårdagens SvD en intressant kommentar till detta med utgångspunkt i en avhandling i historiedidaktik som i sin tur behandlar möjligheter att använda Arnböckerna i historieundervisningen. Nordin tar upp många intressanta saker och jag håller ofta med honom. Inte minst gillar jag att han är kritisk till instrumentalismen i dagens läroplan. Jag tycker själv ganska illa om ak...

I projektet med att göra bloggen om inte läsarvänlig så i alla händelser mera läsarvänlig har jag nu inte bara försett den med ett mer beskrivande namn utan även frångått det lätt avskräckande utseendet. Förhoppningsvis innebär inte detta att synpunkterna blir mer slätstrukna. Snarare är det en anpassning till att texterna trots allt länge varit mer dagspolitiska än jag tänkt mig från början. Därmed inte sagt att jag hade tänkt försöka göra det här till någon dagspolitisk blogg. Det existerande konceptet kvarstår alltså.

Jag har uppfattat att miljöpartiet på sin riksstämma infört en mötesform som de kallar åsiktstorg. Eftersom jag intresserar mig för hur mötesformer påverkar maktstrukturer och dessutom har viss erfarenhet av just åsiktstorg från SFS så jag tänkte passa på att kommentera detta (en kommentar som nödvändighet blir väldigt allmän eftersom det finns en mängd olika varianter av detta förfarande). Vad det handlar om är alltså att man ersätter föreberedande utskottsbehandling av förslag (och i det här fallet tydligen även plenardiskussioner) med en lösare form där förslagen sätts upp på anslagstavlor e.d. och deltagarna går omkring bland dessa och kommenterar och diskuterar dem. Dessa synpunkter noteras, antecknas och sammanfattas sedan av ansvariga personer som står utplacerade vid anslagstavlorna och därmed ersätter utskottsordföranden och sekreterare. Metoden har tagits fram bland annat med tanke på de personer som kan ha svårt att våga yttra sig i plenum eller andra traditionella mötesfor...

Ibland blir jag väldigt förvånad över vilka saker folk är beredda att berätta om sig själva offentligt på nätet. Vissa bloggar och dagböcker på stora communities är verkligen fulla med fakta av en minst sagt personlig karaktär. Jag talar då naturligtvis inte om politiska, kulturella eller närmast essäistiska bloggar (som den här tenderar att vara i sina bästa stunder) utan mera om den form som verkligen utgörs av nätdagböcker, i vissa fall illustrerade sådana. Man bör trots allt hålla isär genre och medium. Följaktligen är företeelsen inte alls ny, bara därför att den nu sprids elektroniskt. Däremot har det mediet verkligen påverkat genren och dess position i samhället. För ett par hundra år sedan var Rousseaus bekännelser radikala (om än kanske inte fullt så radikala som han själv tänkte sig): Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa helt och fullt sådan hon ä...

Begreppet ”Fästning Europa”, ”Festung Europa” eller ”Fortress Europe” tycks nu höra till den allmänna vokabulären. Ingen tycks stanna upp och fundera på varifrån begreppet kommer. Själv hade jag nog inte insett hur etablerat det är förrän jag i SvD för några dagar sen läste en artikel som argumenterade för tesen att Sarkozy stöder Fästning Europa eftersom han går i de Gaulles fotspår. Att det rör sig om samma ursprungligen tyska begrepp framgår inte minst av att ordsammansättningen på svenska (men inte på engelska eller på tyska) är helt fel, ”europafästningen”, ”Europas Fästning” eller ”fästningen Europa” hade varit rimligare. När jag forskade lite i saken inser jag att inte heller engelskspråkiga Wikipedia , som annars är bra, tycks ha greppat begreppets ursprung (ska se om jag kan ändra det någon gång när jag har tid). En god vän tipsade dock om den här källan som redogör för uttryckets ursprung. Vad det rör sig om är alltså att EU:s motståndare vid något tillfälle jämfört unionen ...

Medan Europa koncentrerade sig på presidentvalet i Frankrike – och en eller annan höll ögonen på det i Turkiet - hölls val även i Skottland, regionalval närmare bestämt. Denna gång gick Scottish National Party ut som valets segerherrar. Det är en intressant – och allt mer relevant - fråga vad som skulle hända om Skottland ( som SNP vill ) förklarade sig självständigt från Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland. Av någon anledning är det svårt att föreställa sig att en nationsuppdelning skulle gå lika lätt i Västeuropa som när Tjeckoslovakien delades under förra decenniet. Å andra sidan är det heller inte helt lätt att tänka sig ett västeuropeiskt Bosnien. Ändå är det inte länge sedan britterna ägnade sig åt någonting i den stilen på Nordirland (där majoriteten dock vill förbli just britter). Medan det västeuropeiska statssystemet är stabilare än det östeuropeiska är det heller inte så fruktansvärt länge sedan nya stater uppstod även där. Island och Irland hör båda till d...

Frågan om Europas identitet tycks just nu fokusera på Turkiet. Även Turkiets identitet står emellertid på spel. Den moderatislamiska regering som under de senaste åren har gjort betydande insatser för att närma landet till Europa och skapa ett öppnare samhälle möter nu kraftiga utmaningar från den nationalistiska ultrasekularistiska flygeln inom militären och annorstädes. Den här situationen kan verka främmande och Turkiet är utan tvekan ett land där demokratin inte är tillnärmelsevis lika väletablerad som i större delen av Europa. Samtidigt är frågan emellertid inte helt avlägsen. Vad det ytterst handlar om är inte bara kotntrasten mellan Europa och den muslimska världen utan också om en konflikt som pågår både i Europa och i Turkiet. Det är en fråga om hur öppet samhället skall vara, i hur hög grad staten skall reglera det offentliga rummet och vilka medel som t.ex. militären har rätt (och skyldighet) att använda när utvecklingen inte går åt det håll det vill. Situationen i Turkiet ä...

Greve Magnus Stenbock var en av de mera udda människorna i våra dagars Sverige: en åldrande adelsman som levde på sitt förfallande gods Herrborum i Östergötland. Han förde ett ensligt liv enligt umgängesregler som måste ha förefallit konservativa redan vid förra sekelskiftet, omhändertagen av två hushållerskor som när de intervjuas Östgötacorrespondenten faller tillbaka på att beskriva hur snäll och trevlig han var. På äldre dar började han fylla ut sina inkomster och sitt redan omfattande umgänge genom att ta emot betalande gäster. Trots sitt ibland inkonsekventa avståndstagande från den moderna tiden verkar han sällan ha varit särskilt fördömande. Människor drogs till hans anakronistiska bubbla i tiden. Jag besökte honom själv tillsammans med några vänner för ett par år sedan. Man kände sig onekligen förflyttad en bit utanför tiden, en mycket stark upplevelse som i viss mån byggde på platsens stillhet och skönhet, men framförallt på att hela miljön accepterat grevens regler för gott ...

Jag har alltid varit imponerad av en viss typ av korta, koncisa, till synes blygsamma titlar på böcker och liknande: "Tankar och synpunkter", "De Natura Deorum", "Otidsenliga betraktelser", "Politiken", "Tractatus", osv. De antyder att man inte behöver väcka uppmrärkssamhet med titeln utan helt enkelt nöjer sig med att sätta en rubrik som på sin höjd förklarar vad texten innehåller, ett sätt att välja titlar som föregår det moderna och som äger en betydande charm som det moderna saknar. När det gäller denna bloggs titel har jag tyvärr inte varit först med den och jag har sedan en tid tillbaka funderat på att ändra den. Visserligen respekterar jag originalet, men den är trots allt inte helt i dess efterföljd och därmed kan man inte säga att namnlikheten är helt försvarbar. Adressen förblir dock som den är.