Fortsätt till huvudinnehåll

Eumeswil

Höstens stora läsupplevelse så här långt har varit Ernst Jüngers Eumeswil. Det är inte någon helt upplyftande läsning. Det är knappt att man kan kalla det en roman. Snarare handlar det om ett slags historiefilosofisk essä som hjälpligt inrymts i romanformen. Jämför man med Heiliopolis, som verkligen är en roman och som han skrev kort efter andra världskriget framstår den som desillusionerad. Helopolis hade fortfarande stort utrymme för hopp. Den rymmer en väg ut ur samtidends politiska irrgångar. Inte ens dessa irrgångar är särskilt negativt beskrivna. Udden är i själva verket riktad främst mot ena sidan (som har många sidor gemensam med nazisterna, och kanske framförallt med SS).

I Eumeswil har han inte särskilt mycket positivt att säga om världen. I inställning påminner han nu närmast om Spengler. Spelplatsen är statsstaten Eumeswil någon gång i en avlägsen framtid där även Heliopolis tillhör en avlägsen historia. Världsrikenas tid är förbi och jorden återigen uppdelad. Vad som får mig att tänka på Spengler är att själva historien tycks vara avslutad. Skaparkraften har lämnat människorna och verkligheten bleknat. Människorna är inte längre förmögna till några stordåd och de politiska skillnaderna saknar helt ideologiskt djup och i praktiken värdemässigt intresse.

Huvudpersonen är en historiker som gått i diktaturens tjänst men inte som tjänare utan som iakttagare i maktens innersta boning. Huvuddelen av berättelsen utgörs av hans reflexioner över det han ser. Det intressantaste inslaget i boken är emellertid hans själv: den objektive historikern som exempel på en människotyp som kan överleva en samtid där det inte längre är möjligt att ta parti: anarken, den fundamentalt oberoende individen, som man får förmoda röner en del av hur författaren själv kommit att förhålla sig till sin omgivning.

Kärleken är anarkisk, inte äktenskapet. Krigaren är anarkisk, inte soldaten. Dråpet är anarkiskt, inte mordet. Kristus är anarkisk, inte Paulus. Eftersom det anarkiska faktiskt är det normala, är det finnandes också i Paulus, och bryter stundom mäktigt fram ur honom. Det rör sig inte om motsatser utan om avsatser. Världshistorien hålls i rörelse av anarkin. Summa summarum: Den fria människan är anarkisk, inte anarkisten.

Kommentarer

Anonym sa…
Är du Jüngerian Tobias?
Nej. Det skulle jag inte säga. Jünger har sagt och gjort en hel del märkliga saker, vilket dock inte hindrar att han, särskilt som skönlitterär författare, ibland kan vara mycket tänkvärd.
Svensson sa…
Kanske är "Eumeswil" smått pessimistisk, men det är ingen sedvanlig nihilism, ingen blanknött defaitism han visar upp. Här finns ju samtidigt en utväg via myten och naturen, en glädje i att finnas till trots allt.

På min egen blogg har jag en etikett om Jünger, skrev ett inlägg så sent som idag. "There were many sides to the man"...
Lots more discussion on Ernst Jünger and the Anarch on my blog too - in English.

http://ernst-juenger.org
Lots more discussion on Ernst Jünger and the Anarch on my blog too - in English.

ernst-juenger.org
Lots more discussion on Ernst Jünger and the Anarch on my blog too - in English.

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li