Höstens stora läsupplevelse så här långt har varit Ernst Jüngers Eumeswil. Det är inte någon helt upplyftande läsning. Det är knappt att man kan kalla det en roman. Snarare handlar det om ett slags historiefilosofisk essä som hjälpligt inrymts i romanformen. Jämför man med Heiliopolis, som verkligen är en roman och som han skrev kort efter andra världskriget framstår den som desillusionerad. Helopolis hade fortfarande stort utrymme för hopp. Den rymmer en väg ut ur samtidends politiska irrgångar. Inte ens dessa irrgångar är särskilt negativt beskrivna. Udden är i själva verket riktad främst mot ena sidan (som har många sidor gemensam med nazisterna, och kanske framförallt med SS).
I Eumeswil har han inte särskilt mycket positivt att säga om världen. I inställning påminner han nu närmast om Spengler. Spelplatsen är statsstaten Eumeswil någon gång i en avlägsen framtid där även Heliopolis tillhör en avlägsen historia. Världsrikenas tid är förbi och jorden återigen uppdelad. Vad som får mig att tänka på Spengler är att själva historien tycks vara avslutad. Skaparkraften har lämnat människorna och verkligheten bleknat. Människorna är inte längre förmögna till några stordåd och de politiska skillnaderna saknar helt ideologiskt djup och i praktiken värdemässigt intresse.
Huvudpersonen är en historiker som gått i diktaturens tjänst men inte som tjänare utan som iakttagare i maktens innersta boning. Huvuddelen av berättelsen utgörs av hans reflexioner över det han ser. Det intressantaste inslaget i boken är emellertid hans själv: den objektive historikern som exempel på en människotyp som kan överleva en samtid där det inte längre är möjligt att ta parti: anarken, den fundamentalt oberoende individen, som man får förmoda röner en del av hur författaren själv kommit att förhålla sig till sin omgivning.
Kärleken är anarkisk, inte äktenskapet. Krigaren är anarkisk, inte soldaten. Dråpet är anarkiskt, inte mordet. Kristus är anarkisk, inte Paulus. Eftersom det anarkiska faktiskt är det normala, är det finnandes också i Paulus, och bryter stundom mäktigt fram ur honom. Det rör sig inte om motsatser utan om avsatser. Världshistorien hålls i rörelse av anarkin. Summa summarum: Den fria människan är anarkisk, inte anarkisten.
I Eumeswil har han inte särskilt mycket positivt att säga om världen. I inställning påminner han nu närmast om Spengler. Spelplatsen är statsstaten Eumeswil någon gång i en avlägsen framtid där även Heliopolis tillhör en avlägsen historia. Världsrikenas tid är förbi och jorden återigen uppdelad. Vad som får mig att tänka på Spengler är att själva historien tycks vara avslutad. Skaparkraften har lämnat människorna och verkligheten bleknat. Människorna är inte längre förmögna till några stordåd och de politiska skillnaderna saknar helt ideologiskt djup och i praktiken värdemässigt intresse.
Huvudpersonen är en historiker som gått i diktaturens tjänst men inte som tjänare utan som iakttagare i maktens innersta boning. Huvuddelen av berättelsen utgörs av hans reflexioner över det han ser. Det intressantaste inslaget i boken är emellertid hans själv: den objektive historikern som exempel på en människotyp som kan överleva en samtid där det inte längre är möjligt att ta parti: anarken, den fundamentalt oberoende individen, som man får förmoda röner en del av hur författaren själv kommit att förhålla sig till sin omgivning.
Kärleken är anarkisk, inte äktenskapet. Krigaren är anarkisk, inte soldaten. Dråpet är anarkiskt, inte mordet. Kristus är anarkisk, inte Paulus. Eftersom det anarkiska faktiskt är det normala, är det finnandes också i Paulus, och bryter stundom mäktigt fram ur honom. Det rör sig inte om motsatser utan om avsatser. Världshistorien hålls i rörelse av anarkin. Summa summarum: Den fria människan är anarkisk, inte anarkisten.
Kommentarer
På min egen blogg har jag en etikett om Jünger, skrev ett inlägg så sent som idag. "There were many sides to the man"...
http://ernst-juenger.org
ernst-juenger.org