måndag, augusti 14, 2006

Nyliberalismens ”seger”

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren beskriver moderaternas förändring i sin bok Högern att lita på. Hans tes är i korthet att nyliberalismen normaliserats och numera accepterats av alla partier. Reinfeldt har med andra ord inte alls retirerat. Visserligen har Moderaterna förändrats något, men framförallt är det samhället som har förändrats. I samma bok diskuterar han också moderaternas nyliberala flygel och beskriver de nätverk som utgörs av personer med bakgrund i Fria moderata studentförbundet (FMSF), Frihetsfronten och MUF.

Som jag ser det gör han flera allvarliga fel. De flesta av dessa illustreras av hans definition av ”nyliberalism”. Många ”nyliberaler” (i meningen libertarianer) blir typiskt sett upprörda över detta eftersom varken Reinfeldt eller särskilt många andra politiker är nyliberaler (i meningen libertarianer) . I den meningen kan ett samhälle med rådande skattetryck och en i hög grad skattefinansierad tjänstesektor givetvis inte heller kallas nyliberalt.

Problemet är emellertid allvarligare. Ljunggrens tes att nyliberalismen segrat är givetvis beroende av att nyliberal ideologi definieras på ett sätt som innebär att dess mål redan uppnåtts. Carl Bildt uppnådde antagligen flera av sina mål under den svenska delen av sin politiska karriär. Det är fullt möjligt att även Reinfeldt kommer att göra det (även om det är notoriskt svårt att veta vilka hans mål egentligen är). Libertarianer som Henrik Alexandersson har lika tydligt inte uppnått sina mål. De moderata politiker och partikanslister med bakgrund i FMSF som eventuellt kan komma att inta platser i regeringskansliet i händelse av en borgerlig valseger kommer heller inte att ha uppnått de mål de satte upp under första hälften av nittiotalet.

Om Moderaternas pågående förändring kan förklaras med att deras ledare är nöjda med det nuvarande samhället måste vi dra slutsatsen att de inte är nyliberaler i den här meningen. En rimlig beskrivning av i stort sett alla svenska politiker är istället att de är socialliberaler, d.v.s. de vill gärna se att stora delar av samhället finansieras offentligt men kan tänka sig att delar av denna sektor drivs av privata företag. Deras främsta prioritering är istället att individen har ett stort antal valmöjligheter till sitt förfogande. Det är därför som nästan alla argument för offentliga insatser formuleras i termer av ökat antal valmöjligheter. Detta är med andra ord en ideologi baserad på maximering av positiv frihet. Den skiljer sig därmed markant från libertarianismens och den klassiska liberalismens negativa frihet. Socialliberalerna formulerar friheten som en rättighet att argumentera sig till, klassiska liberaler ser den som en naturlig rättighet som skall respekteras. De klassiska liberalerna kommer närmare de konservativa än socialliberalerna eftersom de uppfattar friheten som något som skall förvaltas med ansvar.

Därmed inte sagt att det inte sagt att Ljungrens studieobjekt skulle vara illa valt. Flera av skribenterna i detta nummer av tidskriften Axess beskriver på ett intressant sätt hur partistrukturen inte längre återspeglar politikernas ideologiska bakgrund. Denna beskrivs istället bättre genom att studera ett antal olika politiska nätverk.

Jag kan tänka mig att nyliberalerna kring frihetsfronten och FMSF-veteranerna utgör ett sådant nätverk som uppnått visst inflytande över bland annat Moderaterna (även om ”Nya Moderaterna” antagligen måste ses som ett misslyckande för deras del). De konservativa grupper som håller på att växa fram ur de interna stridigheterna i MUF och KDU är ett annat exempel. Genom Konservativt forum, diverse andra organisationer och personliga nätverk med anknytning till studentföreningen Heimdal försöker de åstadkomma en liknande manöver. Hittills har detta inte varit till närmelsevis lika framgångsrikt. Som kuriosa kan man dock notera att Heimdal under 1900-talet återkommande fungerat som centrum för unga ideologiska och intellektuella strömningar inom den svenska politiska högern.

De i särklass framgångsrikaste politiska nätverken de senaste åren har emellertid varit de olika feministiska grupperna. Dessa har också producerat några av de mest framgångsrika politiska intellektuella Sverige sett på flera år. FI:s utveckling visar dock tydligt att grundandet av ett nytt parti framförallt leder till problem för den här typen av nätverk. Å andra sidan illustrerar det också skillnaden mellan att nå politiskt inflytande genom nätverkande och att förankra dessa nätverk i en väljarbas.

Postkolonialister, multikulturalister och HBT-personer tycks nu försöka göra om feminismens väg till inflytande. I likhet med feministerna har de en viktig bas på universiteten och dessutom egna mer eller mindre starka organisationer (RFSL, invandrarföreningarna o.s.v.). Till skillnad från båda högernätverken misslyckas de emellertid med att framställa sig som mer än enfrågerörelser (vilket de gör anspråk på att vara). Regeringen kan därmed ge dem politiska områden som jämställdhetspolitiken eller mångkulturåret. Med Jens Orback som minister verkar de inte ens få det. En motsvarighet skulle ha varit om en borgerlig regering skulle ha gett de konservativa kulturarvspolitiken (i dess nuvarande omfattning). Vad man skulle kunna sticka åt nyliberalerna är svårt att ens tänka sig.

Även om de alla använder sig av Internet och annan ny teknik för att bygga sina nätverk tycks inga av dessa ideologiska grupper lyckas med att presentera några modeller för de samhällsförändringar som den nya tekniken och därtill kopplade trender kommer att leda till. Å andra sidan tycks den relevanta enfrågerörelsen ha gjort ett taktiskt misstag genom att grunda ett parti, Piratpartiet.

Avslutningsvis kan man påminna om Fredrika Lagergrens utmärkta avhandling På andra sidan välfärdsstaten där hon diskuterade hur uppbyggnaden av välfärdsstatens funktioner påverkades av de modeller man under decennierna innan använt för att diskutera statens funktion, däribland folkhemsmetaforen. Är det så att Västeuropas välfärdsstater kommer att genomgå omfattande förändringar de närmast decennierna spelar den nu rådande diskussionen antagligen en betydande roll. Förklaringarna till åttio- och nittiotalens förändringar borde sökas i debatten före Thatcher och Ragan närhet. Vi vet att Thatcher inspirerades av Hayek. Därmed inte sagt att Hayeks vision var avgörande utan snarare att de debatter han förekom i är en god utgångspunkt. Förklaringen till de specifika dragen i svensk utveckling torde stå att finna i diskussionen kring välfärdsstaten på åttiotalet. Vi bör dock hålla i minnet att välfärdsstatens ansvarsområden i stor utsträckning inte omförhandlades då utan redan var avgjorda sedan länge.

De nätverk som byggdes upp på nittiotalet och som påbörjas nu är alltså inte relevanta för dagens politik, i alla fall inte om man vill studera mer omfattande samhällsförändringar. Möjligen kan de bli relevanta för att förklara större samhällsförändringar som påbörjas de närmaste decennierna, givet att de faktiskt ägnar sig åt att diskutera samhällsförändringar av den omfattningen. Som kritik mot Ljunggren är detta kanske att skjuta över målet eftersom han rör sig på en helt annan nivå. Politiker och intellektuella i allmänhet får dock gärna ta det som en utmaning!

1 kommentar:

Jonas Grafström sa...

En grymmt intressant text, tack!