Populärkulturens kanon tycks vimla av övermänniskor. Man kommer lätt att tänka på Stålmannen – the Superman – Spindelmannen och Neo. Andra figurer uppvisar övermänskliga egenskaper utan att ha några direkta superkrafter; James Bond, Beatrix Kiddo o.s.v. Alla dessa är emellertid bara övermänniskor i fysisk mening. De är övermänskligt starka, de kan flyga, eller har övermänsklig uppfattnings- eller reaktionsförmåga. Kort sagt: de har superkrafter. Detta blir nästan parodiskt tydligt i X Men: alla har varsin superkraft, en enda övermänsklig egenskap som definierar deras karaktär. Även i de mer komplexa exemplen är superkrafterna bara exempel på transhumanismens människoideal, en människa med förstärkta fysiska och mentala attribut.
Populärkulturen inkluderar även ett annat slags övermänniskor. Medan Läderlappen i den gamla TV-serien man såg när man var liten var en figur men massor av gadgets – ungefär som James Bond men utan att vara särskilt cool – uppvisar Batman i Batman Begins helt andra egenskaper. Han har inga superkrafter. Det är heller inte hans förmögenhet som definierar honom (även om den onekligen kommer väl till pass). Istället är det viljestyrkan som definierar honom: det faktum att han bestämt sig och gett sitt liv en mening, inte minst därför att alla de vanliga förlorat sin meningsfullhet. I Batman är det istället skurkarna som har superkrafter. Pingvinen, i och för sig en skurk som huvudsakligen använder sig av gadgets, hånar Batman för att han inte är någon riktig freak utan måste klä ut sig. I Batman Begins står det till klart vad det är som gör att även han står utanför samhället.
Detta uttrycks tydligare i V for Vendetta när V tvingat Evy genom en fängelsevistelse: ”you have no fear any more, you are completely free.” V for Vendetta utmärker sig för övrigt genom att huvudpersonen är en kvinna trots att hela filmen cirklar kring det typiskt manliga temat lärare och lärjunge. ”You said you wonted to live without fear. I wish there were an easier way, but there was not.” En liknande men långt ifrån identisk slutsats, mer manligt hårdkokt, och kanske något mindre melodramatiskt i presenteras i Fight Club: ”It is only when have hit rock bottom that you are truly free!”
Det enklaste vore kanske att avsluta med något citat från Ayn Rand. Det vore kanske också lämpligt med tanke på att det vilar någonting otroligt amerikanskt över allt detta. Istället väljer jag emellertid att peka på Ernst Jüngers anarkbegrepp. Anarken sägs förhålla sig till anarkismen som monarken förhåller sig till monarkisten. Anarken är en härskare utan behov att härska över någon annan än sig själv och står således i motsats till verkliga realpolitiska härskare. Bismark var ungefär så långt man kan komma från en anark. I dagens populärkultur finns föga sympati för en härskarmakt som inte ens kan anta rollen som antihjältar. I själva verket tycks antihjälterollen bygga på att var och en som gör motstånd per definition uppnår viss hjältestatus.
Inte ens i de berättelser som handlar om att göra revolution läggs emellertid fokus på de nya politiska ledarna. V är både anark och anarkist och dör mycket riktigt i direkt samband med sitt tyrannmord. Övermänniskan - för att inte säga frälsaren Neo – tar aldrig den ledarpossition man en gång hade väntat sig av en Messias. Bruce Wayne är visserligen företagsledare, men redan detta gör att han framstår som schizofren i förhållande till sitt alterego som Batman. Dessutom tycks hans verksamhet som företagsledare ändå främst handla om välgörenhet. Intressant nog framstår det däremot i flera filmer som att hans far kunde utnyttja sin ställning för att göra gott. Batman placerar sig därmed i den gotiska genren snarare än i Stålmannens futuristiska värld (en värld som intressant nog uttrycks lättare i femtiotalssceneri). Batmans värld är en värld där den goda kapitalismen, och i ännu högre grad den amerikanska drömmen, har förlagts till det förgångna. I samtiden har motsättningen mellan anarken och realpolitikern blivit fundamental.
Kanske beror detta på ett antiauktoritärt motstånd mot övermänniskotanken som politisk idé. Kanske handlar det snarare om en i kristna begrepp uttryckt fruktan för hybris. Denna ställs på sin spets i filmer som Gattaca, för att inte tala om filmvesionen av Aeon Flux där livets felbarhet i sig själv visar sig vara det som ger det mening. En av de få genrefilmer som spelar på övermänniskotemat men som samtidigt går vidare med att upphöja sin messias till kejsare är Dune regiserad av den egensinnige David Lynch efter Frank Herberts romaner. Här är det religiösa temat också fullt utblommat. Den gamla tidens härskare är tydliga realpolitiker, även hjältens far, även om han i det stora hela framställs som ett slags upplyst despot. Sedan han förlorat allt når Paul Attreides upplysningen och framstår som messias för en samling ökenkrigare som aldrig hade kunnat framställas på detta sätt efter 11 september (även om det är förvånande hur många glorifierade terrorister pulpgenren rymmer även idag). Filmen avslutas när han besegrat sina fiender och intar sin plats som övermänsklig interplanetär Padashah Emperor.
Populärkulturen inkluderar även ett annat slags övermänniskor. Medan Läderlappen i den gamla TV-serien man såg när man var liten var en figur men massor av gadgets – ungefär som James Bond men utan att vara särskilt cool – uppvisar Batman i Batman Begins helt andra egenskaper. Han har inga superkrafter. Det är heller inte hans förmögenhet som definierar honom (även om den onekligen kommer väl till pass). Istället är det viljestyrkan som definierar honom: det faktum att han bestämt sig och gett sitt liv en mening, inte minst därför att alla de vanliga förlorat sin meningsfullhet. I Batman är det istället skurkarna som har superkrafter. Pingvinen, i och för sig en skurk som huvudsakligen använder sig av gadgets, hånar Batman för att han inte är någon riktig freak utan måste klä ut sig. I Batman Begins står det till klart vad det är som gör att även han står utanför samhället.
Detta uttrycks tydligare i V for Vendetta när V tvingat Evy genom en fängelsevistelse: ”you have no fear any more, you are completely free.” V for Vendetta utmärker sig för övrigt genom att huvudpersonen är en kvinna trots att hela filmen cirklar kring det typiskt manliga temat lärare och lärjunge. ”You said you wonted to live without fear. I wish there were an easier way, but there was not.” En liknande men långt ifrån identisk slutsats, mer manligt hårdkokt, och kanske något mindre melodramatiskt i presenteras i Fight Club: ”It is only when have hit rock bottom that you are truly free!”
Det enklaste vore kanske att avsluta med något citat från Ayn Rand. Det vore kanske också lämpligt med tanke på att det vilar någonting otroligt amerikanskt över allt detta. Istället väljer jag emellertid att peka på Ernst Jüngers anarkbegrepp. Anarken sägs förhålla sig till anarkismen som monarken förhåller sig till monarkisten. Anarken är en härskare utan behov att härska över någon annan än sig själv och står således i motsats till verkliga realpolitiska härskare. Bismark var ungefär så långt man kan komma från en anark. I dagens populärkultur finns föga sympati för en härskarmakt som inte ens kan anta rollen som antihjältar. I själva verket tycks antihjälterollen bygga på att var och en som gör motstånd per definition uppnår viss hjältestatus.
Inte ens i de berättelser som handlar om att göra revolution läggs emellertid fokus på de nya politiska ledarna. V är både anark och anarkist och dör mycket riktigt i direkt samband med sitt tyrannmord. Övermänniskan - för att inte säga frälsaren Neo – tar aldrig den ledarpossition man en gång hade väntat sig av en Messias. Bruce Wayne är visserligen företagsledare, men redan detta gör att han framstår som schizofren i förhållande till sitt alterego som Batman. Dessutom tycks hans verksamhet som företagsledare ändå främst handla om välgörenhet. Intressant nog framstår det däremot i flera filmer som att hans far kunde utnyttja sin ställning för att göra gott. Batman placerar sig därmed i den gotiska genren snarare än i Stålmannens futuristiska värld (en värld som intressant nog uttrycks lättare i femtiotalssceneri). Batmans värld är en värld där den goda kapitalismen, och i ännu högre grad den amerikanska drömmen, har förlagts till det förgångna. I samtiden har motsättningen mellan anarken och realpolitikern blivit fundamental.
Kanske beror detta på ett antiauktoritärt motstånd mot övermänniskotanken som politisk idé. Kanske handlar det snarare om en i kristna begrepp uttryckt fruktan för hybris. Denna ställs på sin spets i filmer som Gattaca, för att inte tala om filmvesionen av Aeon Flux där livets felbarhet i sig själv visar sig vara det som ger det mening. En av de få genrefilmer som spelar på övermänniskotemat men som samtidigt går vidare med att upphöja sin messias till kejsare är Dune regiserad av den egensinnige David Lynch efter Frank Herberts romaner. Här är det religiösa temat också fullt utblommat. Den gamla tidens härskare är tydliga realpolitiker, även hjältens far, även om han i det stora hela framställs som ett slags upplyst despot. Sedan han förlorat allt når Paul Attreides upplysningen och framstår som messias för en samling ökenkrigare som aldrig hade kunnat framställas på detta sätt efter 11 september (även om det är förvånande hur många glorifierade terrorister pulpgenren rymmer även idag). Filmen avslutas när han besegrat sina fiender och intar sin plats som övermänsklig interplanetär Padashah Emperor.
Kommentarer