Fortsätt till huvudinnehåll

Litteraturkanon

Om vi ponerar att vi som somliga folkpartister förordar faktiskt skulle ”skapa en litteraturkanon” för Sverige skulle jag gärna förorda följande verk. Listan är som synes på intet sätt menad att vara fullständig utan enbart menad som ett minimum, en uppräkning av ett antal verk som det vore enbart pinsamt om någon enda svensk student skulle lämna gymnasiet utan att ha läst, och utan vilka det förefaller omöjligt att förstå samtidens svenska samhälle och kultur.

1. Aesopos: Fabler
2. Byron: dikter i lämpligt urval
3. Cervantes: Don Quijote
4. Cicero: åtminstone de catilinariska och philipiska talen.
5. Dante: Inferno
6. Dostojevskij: Bröderna Karamasov
7. Euripides: Backanterna
8. Evangelisten Johannes: Johannesevangeliet
9. Evangelisten Lukas: Lukasevangeliet
10. Evangelisten Markus: Markusevangeliet
11. Evangelisten Matteus: Matteusevangeliet
12. Geijer: dikter i lämpligt urval
13. Hesse: Steppvargen
14. Homeros: Iliaden
15. Ibsen: Ett dockhem
16. Ignatius av Loyola: Excersitia Spiritualis
17. Johannes: Uppenbarelseboken
18. Jünger: Im Stahlgewitter
19. Kafka: Processen
20. Lagerlöf: Nils Holgersson (som rimligen bör återinföras som läsebok för årskurs ett snarast möjligt eftersom ingen bättre skrivits sedan dess).
21. Milton: Paradise Lost
22. Nietzsche: Till moralens genealogi
23. Okänd: Första Mosebok
24. Okänd: Jesajas bok
25. Okänd: Koranen
26. Orwell: 1984
27. Platon: Staten
28. Plutarchos: biografier i lämpligt urval (som dock bör innehålla de viktigare, som t.ex. Caesar, Cicero, Perikles, Lykurgos och Alexander).
29. Runeberg: Fänrik Ståls sägner
30. Sapfo: Samlade verk (inte mer än att de kan läsas i sin helhet).
31. Shakespeare: Hamlet
32. Shelley: Frankenstein
33. Snorre: Edda
34. Strindberg: Röda rummet (utan tvekan en av de bättre skildringar av svensk byråkrati jag läst. Jag har hört att Strindberg även skrivit mer litterära verk och det kan ju vara att något sådant även bör infogas).
35. Söderberg: Dr. Glas
36. Tegnér: dikter i lämpligt urval
37. Tolkien: Silmarilion (om inte annat så därför att den utgör bryggan mellan nationalromantiken och våra dagars populärkultur)
38. Tolstoy: Anna Karenina
39. Wilde: Potrait of Dorian Gray
40. Voltaire: Candide (om inte annat så för att få en bild av hur poänglöst självgod upplysningen verkligen var).

Lämpligen bör alla i våra dagar kunna läsa åtminstone en tredjedel av dessa verk på originalspråket. Att nyutbildade svenskar skulle behöva läsa till exempel Shakespeare i översättning vore naturligtvis enbart löjligt. Däremot har vissa verk uteslutits eftersom de kan tyckas för svåra för ännu icke vuxna läsare.

Då undertecknad själv inte bara är okunnig i latin, grekiska och hebreiska utan även i fornpersiska, kinesiska, japanska, arabiska och de stora indiska språken har listan tyvärr behövt inskränkas till den närmaste kulturkretsen och kan därmed inte på långa vägar betraktas som fullständig.

Att man överhuvudtaget skulle kunna läsa svensk historia eller svensk litteratur och förstå den enbart på basis av svenskproducerade texter är naturligtvis helt orimligt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li