Akademiska synpunkter

Såhär de sista dagarna före semestern sitter jag och redigerar en akademisk artikel som bland annat diskuterar armlängdsprincipen och offentlig utsmyckning. Det får mig att fundera på vad jag egentligen tycker om detta. Ju mer jag har funderat på detta desto mer övertygad blir jag i mitt stöd för armlängdsprincipen. Vissa typer av konst och kultur behöver offentligt stöd, något som är särskilt motiverad när det gäller det nyaste och smalaste i konsten, och när det gäller kulturarv. När det gäller stora delar av populärkulturen verkar det däremot ofrånkomligt att marknaden kommer att ha större betydelse än de offentliga stöden, och att detta dessutom är någonting bra.  När det kommer till offentlig utsmyckning blir det hela mer komplicerat. Stadsrummets utformning är helt klart en gemensam samhällsfråga, och följaktligen något som bör diskuteras i offentligheten och i slutändan beslutas politiskt. Detta borde inte ens vara kontroversiellt. Över lag stöder jag tanken att städer bör b...

  Har precis läst klart Peter Haldéns Family Power: Kinship, War and Political Order in Eurasia 500-2018 . Det är alltid roligt att läsa sådant som skrivs av gamla bekanta, men särskilt när det är någonting verkligt intressant, och denna analys familjen som politisk struktur under 1500 år är ett verkligt imponerande projekt.  Haldén går översiktligt och insiktsfullt igenom och analyserar släktskap som politisk struktur framförallt i västeuropeisk historia, men också med separata kapitel om det arabiska världsriket under Ummayyaderna och Abbasiderna, medeltidens turkisk-mongoliska monarkier, Osmanska Riket, och dagens Mellanöstern (inte hela Eurasien med andra ord, men ändå ett nog så brett fält för en enda bok). I de flesta fall finner han att etablerade modeller tenderar att ställa stat mot aristokrati i allt för hög grad i sina försök att förstå den historiska bakgrunden till den moderna staten. Den bild som framträrder är att dynastiska allianser och aristokratiska familjeb...

  Det är sällan man ser moderna samhällsvetare försöker ta sig an samhällets utveckling i dess helhet. På det viset påminner den tyske sociologen Andreas Reckwitz projekt om klassiska föregångare som Max Weber och Georg Simmel. Givetvis finns det en del att invända emot, men överlag lyckas Reckwitz väl i sin förutsats att ge en övergripande bild av dagens pågående samhällsförändringar. Hans båda senaste böcker finns nu tillgängliga på engelska under titlarna  The invention of creativity  och  The society of singularities . I korthet menar han, liksom många andra, att industrialismens moderna samhälle de senaste årtiondena har övergått i en ny postindustriell senmodern fas. I The invention of creativity diskuterar han i första hand hur detta har påverkat kultursynen. Under den klassiska modernitetens 18- och 1900-tal utgjorde konsten och kulturen en avskild sektor i samhället präglad av närmast motsatta normer än resten av ekonomin: resten av samhället präglades av s...

Under det senaste åren har jag kommit att läsa åtskilliga kulturteoretiska texter från mellankrigstiden och tiden kring Första Världskriget. Det verkar ha varit en påtagligt vanlig föreställning att den borgerliga världen och den liberala demokratin skulle ha varit dödsdömda reliker från en redan förfluten epok. Påtagligt många avskydde också vad de uppfattade som borgerligt, inte bara i den radikala vänstern, utan också i den radikala högern. Borgerligheten var en samhällsgrupp en samling ideal som vuxit fram under 1800-talet och som förknippades med den tidiga industrialismen. Mycket av det man på den tiden uppfattade som det borgerliga samhället fortlever naturligtvis i största välmåga. Mycket är sådant som vi idag återigen - eller kanske fortfarande - uppfattar som hotat. Den liberala demokratin består, liksom marknadekonomin. Också yttrandefriheten och det öppna samhället verkar ha överlevt 1930-, och '40-talets katastrofer. Det blev istället kommunismen och fascismen som förp...

Förhandlingarna kring EU:s budget hamnar lätt i skuggan av pandemin och presidentvalet i USA. Förutom att budgeten är större än någonsin tidigare så innehåller den också ett inslag som gör den till en del av en av de viktigaste politiska processerna på decennier. I den föreslagna budgeten inågår ett krav på att rättsstatens grundprinciper upprätthålls i medlemsländerna för att de ska kunna få tillgång till vissa medel. Ungern har nu lagt in sitt veto av precis det skälet. Detta borde inte överraska någon eftersom kravet är tydligt riktat mot regeringarna i Polen och Ungern, som båda rör sig mot en illiberal demokrati (för att använda Orbans egen beskrivning) där regeringarnas inflytande på domstolsväsendet har ökat under flera år. Såväl Ungern som Polen är i behov av EU-stöd. Regimernas stabilitet förutsätter å ena sidan att de kan leverera ett visst mått av ekonomisk säkerhet, och det förutsätter i sin tur stöd från EU. Nettobidragstagare som Tyskland (och för den delen Sverige) har s...

De senaste veckorna har jag börjat läsa samlingsvolymen Dödsmässa  där mina gamla bekanta på bokförlaget Malört  har samlat texter av och om den polske författaren och konstkritikern Stanislaw Przybyszewski (1868-1927). Przybyszewski var en av sekelskiftets utpräglat dekadenta skriftställare. På krogen Zum schwarzen Ferkel i Berlin umgicks han bland annat med skandinaviska storheter som Strindberg, Munch, Vigeland och Gallén-Kallela. Han hörde också till dem introducerade Munch och Vigeland för en internationell publik. Tillsammans med sin norska hustru Dagny Juel levde han periodvis i Norge. Przybyszewsiki har alltså inte varit utan inflytande i Norden. Inte minst verkar han ha påverkat Edvard Munchs måleri, eller åtminstone receptionen av det. Bokens redaktör beskriver Przybyszewsiki som den förste moderne satanisten. Strindberg verkar ha varit övertygad om att Przybyszewsiki hade lagt en förbannelse på honom. Över lag verkar hans uppenbart medvetna arbete med att ...

För första gången på många år känner jag mig hoppfull när det gäller amerikansk politik. Allt fler republikanska företrädare tar avstånd från Trumps anklagelser om valfusk. Delstaternas administrationer och rösträknare verkar överallt ha gjort ett föredömligt arbete, oavsett partifärg. Biden har genomgående uppträtt statsmannamässigt. Samtdigt kommer rapporter från Vita Huset som som för tankarna till någon medeltida eller senantik tyrann vars hov är i upplösning under pest och belägring. Ingen vågar berätta för härskaren att spelet är över. Vem ska ta modet till sig? Hans dotter? Hans hustru? Hans svärson? De seniora rådgivarna har redan flytt. Samtidigt drabbas allt fler av hovmännen av pesten. På Facebook delas tidigare presidenters överlämningsbrev och förlorande kandidaters gratulationer. Medan rösträkningen pågick lyssnade jag bland annat på John McCains tal efter förlusten mot Obama. Det kändes som någonting från ett annat sekel, även om det bara var tolv år sedan: en presidentk...