Den borgerliga världens undergång

Under det senaste åren har jag kommit att läsa åtskilliga kulturteoretiska texter från mellankrigstiden och tiden kring Första Världskriget. Det verkar ha varit en påtagligt vanlig föreställning att den borgerliga världen och den liberala demokratin skulle ha varit dödsdömda reliker från en redan förfluten epok. Påtagligt många avskydde också vad de uppfattade som borgerligt, inte bara i den radikala vänstern, utan också i den radikala högern. Borgerligheten var en samhällsgrupp en samling ideal som vuxit fram under 1800-talet och som förknippades med den tidiga industrialismen. Mycket av det man på den tiden uppfattade som det borgerliga samhället fortlever naturligtvis i största välmåga. Mycket är sådant som vi idag återigen - eller kanske fortfarande - uppfattar som hotat. Den liberala demokratin består, liksom marknadekonomin. Också yttrandefriheten och det öppna samhället verkar ha överlevt 1930-, och '40-talets katastrofer. Det blev istället kommunismen och fascismen som förpassades till historiens sophög, åtminstone i sina klassiska former. På 1990-talet upplevde många att den liberala demokratin och marknadsekonomin hade vunnit en total seger, att historien - som Francis Fukuyama uttryckte saken - nu var slut. Inte heller detta var dock helt riktigt (inte minst Fukuyama hade dock talat om en möjlig historisk återkomst, se tidigare inlägg).  

Till viss del beror detta på vad man menar med borgerlighet. Den tyske radikalkonservative författaren Ernst Jünger såg borgerligheten dö i Första Världskrigets skyttegravar. I Preussiska anarkister: Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår citerar Carl-Göran Heidegren "Den fria viljan, bildning, begeistring och dödsföraktets rus" och fortsätter sedan själv "1800-talets alla dygder - räckte inte till för att övervinna det fåtal hundra meter där den mekaniska döden regerade. Detta var långt mer än en militär katastrof, det var antydan om ett förestående epokskifte." Enligt Jünger var individen nu meningslös. Istället såg han framför sig vad han beskrev som Arbetarens tidsålder, en värld där individen inordnades i ett jättelikt maskineri och där individualismen blev meningslös. Jünger skulle senare själv bli allt mer individualistisk som en av de mer egensinniga kritikerna av den framväxande totalitärianismen, men i visionen i vissa av hans skrifter från mellankrigstiden påminner närmast om George Orwells 1984. Också för Orwell framstod dock den liberala demokratin som döende.

Så här i efterhand vet vi att såväl den liberala demokratin som individualismen överlevt. Den borgerliga offentligheten och borgerliga dygder som bildning, arbetssamhet och pliktmedvetenhet verkar också ha överlevt, men samtidigt förändrats väsentligt under de senaste sjuttio åren. Kanske blev 1968 eller  1990-talets utbygnad av internet, viktigare vattendelare för dessa än Andra Världskriget. Den kulturella kanon som låg till grund för det klassiska bildningsidealet är sedan länge utmanad i ett kulturklimat där många olika kulturformer finns tillgängliga och i ofta betraktas som mer eller mindre jämngoda alternativ. Många talar om hur den borgerliga offentlighet som låg till grund för 1900-talets liberala demokrati har fragmenterats i en mängd olika offentligheter och filterbublor. Samtidigt pågår en diskussion om nya bildningsbegrepp. Behovet av kritiskt tänkande och grundläggande bildning har sällan varit så stort som i dagens stegrande informationsflöde, inte minst för att kunna hantera en allt mer fragmenterad - men samtidigt allt mer global - samhällsdebatt. 

Återigen är allt fler beredda att dömma ut den borgerliga världen och dess grundläggande värden. Återigen verkar det pluralistiska öppna samhället och dess respekt för den enskilde svagt i jämförelse med auktoritära strömningar och makter. Utgången är knappast given, men den borgerliga världen har historiskt sett visat sig överraskande motståndskraftig. Hittills har ryktet om dess död alltid varit överdrivet.